Hustrun - novell

image140







"Förbannade fruntimmer", tänkte han, medan ögonen lät sig vänjas vid mörkret i vedboden.
"Var faan är den nu?"


Den stod bakom huggkubben, rostig. Muttrande hällde han vatten på slipstenen.


"Här sliter man på åkern hela sommaren, och vad får man för det?"


Bonden är aldrig nöjd, kärringen, hon är antingen på det ena viset eller så är hon på det andra och ungarna går snoriga och lortiga i synen. Ett kok stryk skulle de ha, allesamman, bonden också.


Munter vid tanken på bondens bara bak blev mannen och yxan lät sig villigt slipas.


Men när eggen var skarp vände tankarna åter till vardagen och blev som stenarna i åkern. Trött och hungrig gick han ut med yxan över axeln, för att förmå sin hustru att åter vända till spisen.

Han ropade ut mot mörkret:


- Nu får det vara nog! Hör du det? Jag har yxan med!


Mannen tog ett par steg och bad hustrun tänka på barnen.

 

Endast koltrasten svarade.

 


Yxans tyngd fick mannen att byta hand. Prövande svingade han den framför sig och sa:


- Jag vill inte att någon skall komma till skada, men om du inte kommer nu, tvingar du mig att använda den.

 

Koltrasten tystnade och vinden höll andan.


Mannen svalde några gånger och strök sina svettiga handflator mot byxbaken.

                     

Yxan föll.


Han höjde den och högg med större kraft. Han arbetade med slutna ögon.


 

Ropade:
 - Varför tvingar du mig att göra så här mot dig? Varför kan du inte vara som andra kvinnor?

 

Men tänkte:

"Valet föll på henne för hon var inte som andra."

 

Tårarna tvättade fåror i kindernas gråa rynkor.

- Jag älskar dig! skrek han.

 

Trädet hon satt i föll med ett långsamt brak. Genast var han framme och tog henne i famn. Höll henne hårt och släppte inte förrän månen stod högt på himlen.


av LenaK



Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Navn
Husk meg ?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
Trackback-URL for dette innlegget:
http://blogsoft.no/trackback/ping/4981854