Lady K-bag

image295
Ted Noten: "Lady K-bag". Ur Paletten. Foto: Ted Noten

Lady K - det måste ju vara jag - eller?

Och jag är ju dessutom WiB - Woman in Black - glasklart - väskan är min.


image297



Lady K bag på Ted Notens hemsida.
Aftonbladet om tidningen Paletten 1/07

Kobil

image266
Liina Lång - kor av bilskrot


Det är roligt att blogghoppa.
Via Konstapans fina sida hittade jag Guns spännande dito, hon hade kommenterat på Konstapans blogg.

Gun hade i sin tur skrivit om en granne, Liina Lång, som gör kor av gamla bilar.
Det vore något för min Bettan, att få beta på de saligas ängder när hennes tid hos oss är över.







Liina - är du intresserad av en gammal kär Passat, som varit en trogen vän i familjen hos oss de senaste åren?

Hon heter Bettan. Två dörrar av fyra går att öppna utan problem. Takluckan funkar ibland. Växellådan är nästan felfri, lite trögväxlad, kopplingen fastnar ofta.
Centrallåset är också okej, men ibland låser dörrarna upp sig efter att jag låst, och ibland låser de sig sedan jag låst upp.

Hon är lite crazy, helt enkelt. Lite tokrolig.
Tror det är anarkisten i henne som talar. Eller så är det bara galna bilsjukan...

Vermeer och mordet på Marat

image247
Paul Baudry, Mordet på Marat, 1860.



Paul Jacques Aimé Baudry hade helt klart blivit inspirerad av Davids skildring av mordet på Marat.

Jag har tittat några gånger till på de båda målningarna. Tycker bättre om Davids målning, som har något Caraveggianskt över sig. Ljus och skuggor skapar en dramatisk effekt, något som barockkonstnärerna behärskade. I synnerhet Caravaggio, men även Artemisia Gentileschi, Rembrandt och Judith Leyster.




image248
Vermer Kvinna i blått, som läser brev 1662-1665

 

Här verkar det som om Baudry kikat mer på Vermeers måleri.

Men Vermeer målade ofta motiv med inåtvända människor. Kvinnor som stillsamt begrundar ett brev, som sitter och handarbetar eller tittar drömmande ut genom fönstret.


 

Corday är inte aktiv längre. Hon har varit aktiv. Mördat Marat. Inom henne pågår en kamp mellan den naturliga instinkten att fly och på så sätt rädda sit liv, eller att stanna och stå för sin patriotiska handling.

Något som inte är en mänsklig instinkt, mera ett inlärt socialt beteende.

Hon kämpar för att hålla sig kvar. Armen är krampaktigt rak.

Hennes högra hand är fortfarande knuten, som om hon fortfarande höll kniven i den. Men kniven sitter ännu i Marats bröstkorg.

Vänsterhanden har fattat tag i fönsterkarmen.
Scenen är en aning melodramatisk. En teaterpose.

 

image251
Vermeer, Målarkonsten, 1666 - 1667



Likheten mellan Vermeers måleri är bland annat kartan i bakgrunden samt det indirekta ljuset från ett fönster vi anar.

Men Vermeers fönster sitter alltid till vänster. Baudrys till höger.
Personerna i Vermeers målningar är ofta vända en aning mot fönstret, eller befinner sig åtminstone i ljuset från fönstret.



image249
Vermeer, Ung kvinna med vattenkanna, 1664-1665 


Rummet som Corday befinner sig i är litet.

Känslan är klaustrofobisk.

Corday vänder sig bort från fönstret, in mot det lilla rummet och hon trycker sig in mot den del av rummet där inget ljus trängt in.

 

Är det för att Baudry vill visa att Corday inte ens drömmer sig bort från platsen som hon vänder sig bort från fönstret, in mot det lilla rummet?
Kanske tittar hon på sina bödlar - har de redan kommit för att hämta henne?



image250
Vermeer, Kvinna med luta, 1662-1664


Elisabeth Ohlson Wallin och mordet på Marat



Just nu pågår Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning "In hate we trust" om HBT-brott på Kulturen i Lund.
Fram till den 13 maj.

Sedan ser turnéplanen ut så här:

16 jun - 26 aug: Eksjö museum

9 sep - 14 okt: Multeum i Strängnäs


2008

10 feb - 16 mars: Norrbottens museum, Luleå

30 mar - 4 maj: Wermlands museum, Karlstad

25 maj - 29 juni: Södertälje konsthall

20 juli - 24 aug:  Örnsköldsviks museum och konsthall

14 sept - 19 okt Söderhamn

image238
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

I detta foto har hon inspirerats av Jacques-Louis David målning - La Mort de Marat.
Den unge mannen i badkaret håller ett brev som om man tittar närmare visar sig vara ett dödshot.
Mannen är mördad, dödshotet verkställt. Han har mördats på grund av sin sexuella läggning.
Någon har haft ögonen på honom. De har registreringsnumret på hans bil, det kan man se i brevet.




image239
Jacques-Louis David - Ā Marat, 1793

Davids målning är en hyllning till den mördade Marat. Marat som inte endast led av en hudsjukdom, utan även ansågs som ovanligt ful, framställs här som en skön martyr.

I handen håller han dock en lista på de personer han ville sända till giljotinen. 
Bilden är ren, enkel. Bara ett fåtal saker syns. Kniven har fallit ur såret, ligger på golvet under badkaret. Pennan håller Marat fortfarande i sin hand.
På trälådan syns målningens titel, samt konstnärens signatur.
Marat vänder sitt ansikte mot oss, småler i döden och vädjar till vår sympati.

Marat var knappast den martyr David ville framställa honom som. Han hade många liv på sitt samvete.

Men mannen på Ohlson Wallins foto hade verkligen mördats för sin övertygelses skull. För att han bejakade sin sexualitet och öppet levde som bög.
Jag kan tänka mig att det som har intresserat Ohlson Wallin är posen, ljuset och dramatiken i bilden.
Lammet i Ohlson Wallins foto skulle kunna symbolisera offerlammet. Jesus framställs ofta som ett lamm, det lamm som ska offras för våra synders skull.

För framställningen av mannen i badkaret, både Davids Marat och Ohlson Wallins anonyme person, kan nog en pietā-bild ligga som grund.
Kanske Michelangelos marmorskulptur i Peterskyrkan:


image240
Michelangelo Bounarotti - Pietā 1499, Peterskyrkan.

Men även dessa målningar kan ha varit förebilder till Jacques Louis Davids målning:


image241
Michelangelo di Caravaggio - Pietā, ca 1604.

Likheterna mellan Davids Marat-målning och Caravaggios Pietā-målning är slående. De vita lakanen finns med i Davids målning. Kan symbolisera Jesus/Marats oskuld



image242
Annibale Caracci - Pietā, 1606




 


Charlotte Corday och mordet på Marat

image243
Paul Baudry, Mordet på Marat, 1860.

Paul Jacques Aimé Baudry (1828-1886) har valt att skildra mordet på Marat sett ur Cordays synvinkel, till skillnad från David, som velat hylla Marat som en martyr.

Denna målning är utförd mer än 60 år efter mordet, men rummet och Charlotte Corday har beskrivits med stor noggrannhet av sin samtid, så Baudrys målning kan vara nära nog dokumentär trots allt.
Men det sägs att Corday bar en vit klänning, en hatt med hög kulle, en svart kokard (bandrosett) och tre gröna band.*
Den svarta hatten ser ut att ligga på golvet..

Här är det Corday som är i centrum för blickfånget. Marat har skildrats ur en ganska ofördelaktig synvinkel, inte alls som Jesus i äldre pietā-skildringar.

Bilden andas inte samma lugn och harmoni - som Davids framställning. En stol har vält, papper ligger utspridda.
Här har en kamp pågått. Bakom Charlotte Corday hänger en karta över Frankrike. Skulle kunna symbolisera hennes tanke om att rädda Frankrike undan terror och skräck. En representant ur skräckregimen är undanröjd.
Charlotte Corday står kvar, beredd att ta sitt straff.






image244

J.-J. Hauer, porträtt av Charlotte Corday



Charlotte Corday (1768-1793) föddes i Normandie, fick sin utbildning på en klosterskola. Hon ansågs som bildad och hade lätt att lära.

 

Franska revolutionen 1789 innebar att klostren så småningom stängdes - eftersom kyrkan och prästerna var revolutionens fiende.

Girondisterna - som tagit makten - ville dock inte avrätta någon - bara hålla kungahuset i schack, och sprida makten.

Kungen, Ludvig XVI hade visat sig vara en svag kung, som inte intresserade sig för att regera. Helst var han ute och jagade hela dagarna. Kungen var rädd för adeln och lyssnade inte på de som ville reformera makten, något som det brittiska kungahuset gjort. Reformer hade möjligen räddat hans och hans familjs liv.

 

Den franske kungen hade varit en envåldshärskare - hundra år tidigare hade till och med Ludvig XIV - "Kung Sol" - sagt: "Staten - det är jag".

 

Nu skulle staten vara vi.


Vi som bodde i landet skulle utgöra staten - inte endast dess regent.

Vi betalar skatt, vi ska också åtnjuta vissa rättigheter som medborgare i detta land.

Så småningom skulle detta bli den nya synen på nationen - nationen är dess invånare - inte endast dess regent.

Nationer skulle senare bygga på ras, kultur, religion och språk.

    

Mot de styrande girondisterna stod jakobinerna som tyckte att revolutionen gick för långsamt - de ville rensa ut alla de tidigare makthavarna och få ett snabbt slut på det gamla.

Dessutom fruktade man att de övriga nationerna, som fortfarande var monarkier skulle komma den franske kungen till hjälp.

 

Kända jakobiner var Robespierre, Danton och Marat. Jakobinerna tog makten, drev girondisterna från Paris och lät halshugga kungafamiljen, Ludvig XVI avrättades den 21 januari 1793.

Det så kallade skräckväldet hade börjat. Under skräckväldets styre avrättades cirka 3-4000 människor med hjälp av giljotinen.



image245
Elisabeth Vigee Lebrun, Marie Antoinette och hennes barn, 1788.

Barnen var:
Marie Theresia Charlotte (1778-1851), gift med sin kusin Ludvig Antoine av Angoulęme (Karl X av Frankrikes son)

Ludvig Josef (1781-1789)

Ludvig XVII av Frankrike (1785-1795) - dör tio år gammal i fängelset. 

Sophie (1786-1787) - som redan dött när målningen utfördes - hon ligger i vaggan och hennes bror Ludvig Josef pekar på henne. Han kommer att gå bort året därpå.


image246
Jacques Louis David, Marie Antoinette förs till giljotinen 16 oktober 1793.

 

Ludvig XVI:s hustru, Marie Antoinette avrättades den 16 oktober 1793 på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde i Paris - där obelisken står - i ena änden av Champs Elyssé, i den andra står triumfbågen.

  

Girondisterna hade flytt till Normandie - där Charlotte Corday bodde. De kom i kontakt med varandra och hon påverkades av deras tankar.

Charlotte Corday gick från tanke till handling. Hon reste till Paris i juli 1793, sökte upp en av jakobinerna; Marat, som låg i badkaret och skrev dödslistor. Girondisterna skulle dö, royalisterna skulle dö, prästerskapet skulle dö...

 

Jean Paul Marat var en tidningsman, han gav ut tidningen "L'ami du peuple" och förespråkade terror i den revolutionära kampen.

Han var den föste att kräva kungaparets avrättning.

Marat valdes in i Nationalkonventet 1792, där han drev en hård kamp mot girondisterna.

Han hade många fiender och tvingades vid ett tillfälle gömma sig i kloakerna och fick då en hudsjukdom som endast lindrades då han låg i badet.

 

I badet låg Marat när Charlotte Corday kom hem till honom. Hon hade köpt en slaktarkniv - den stötte hon nu i hans bröst.

Corday flydde inte utan tog sitt straff, med hänvisning till att hon visserligen dödat en man, men räddat hundratusen.

 

Madame Roland som tillhörde girondisternas inre krets, och som varit inrikesminister i Gironden hyllade Charlotte Corday för hennes handling.

 

Corday halshöggs den 17 juli 1793.

Madame Roland halshöggs den 8 november 1793.


  

Så småningom avrättades även medlemmarna i skräckväldet - dit bland annat Danton räknats - trots att han försökt få Robespierre att lugna ner sig, och inte avrätta varenda person som ansågs fientlig.

Den 5 april 1794 fördes Danton till giljotinen.


Robespierre halshöggs den 28 juli 1794. Men något gott hade han ändå hunnit göra:

Han skrev 1793 års deklaration av de mänskliga rättigheterna, införde obligatorisk skolgång samt genomförde slaveriets avskaffande.


 

Napoleon Bonaparte återinförde dock slaveriet några år senare.






* Uppgiften hämtad här.

Negern Pettersson

image236
Negern Pettersson, målad av Karin Bergöö ca 1879

Mats Werner har skapat en blogg om "Negern Pettersson", mannen som sitter modell på Karin Bergöös tavla.

Mats Werner växte upp med målningen som gjorde ett starkt intryck på familjens vänner.


Som vuxen började han forska i modellens öden. Vem var han? Hette han Pettersson? Vad hette han i förnamn?


Mats Werner gick till Konstakademien i Stockholm och fick några knapphändiga data - kvitton på modellarvoden bland annat.

Sedan la han ut en efterlysning i DN - via Martin Stugart.
Och på nätet, där nättidningen rötter visade sig ha engagerade personer som var till stor hjälp.

Jag ska inte avslöja den spännande historien - gå in och läs den själv
Skrolla sedan till första kapitlet - som är längst ner - ty detta är bloggens kronologi. Det första kapitlet kommer sist.

Men jag kan avslöja så mycket som att Mats Werner söker data om ett skepp som hette White Star - som kom till Stockholm i slutet på 1800-talet.

 

Var negern Pettersson en förrymd slav? Eller en frigiven slav kanske?


 

Angående ordet neger så kan jag bara säga att jag blir inte mindre rasist för att jag säger afroamerikan eller färgad. Dessutom heter tavlan "Negern Pettersson", och modellen kallades så.


image237
Negern Pettersson enligt Oscar Björck
 

--

 

Jag har hittat en helt annan efterlysning - Nationalmuseet i Köpenhamn söker efter data om dansk-västindiska personer med afrikansk härkomst.

Här är efterlysningen:


I forbindelse med et forskningsprojekt støttet af Kulturministeriet har Nationalmuseet i samarbejde med projektforsker Per Nielsen igangsat en undersøgelse af forholdene for herboende dansk-vestindere af afrikansk herkomst. Det er ønsket at anslå, hvor mange personer det drejer sig om, hvor de boede, og hvad de beskæftigede sig med. Hertil kommer ønsket om at vise, hvordan vestindere blev omtalt i pressen, og hvilket sprog der blev benyttet ved omtalen af de vestindiske medborgere. På dette grundlag er det hensigten at vurdere, hvilken status i social, økonomisk og national sammenhæng vestinderne havde, når de opholdt sig i Danmark.
Museet har en betydelig samling af genstande, fotografier og beretninger fra Dansk Vestindien. Samlingen er opstået ved modtagelsen af gaver og gennem støtte fra private fonde. Enkelte af museumsgenstandene og beretningerne vedrører vestindere, der har boet i Danmark.
Museet er meget interesseret i oplysninger og fotografier, der kan være med til at belyse emnet. Henvendelse kan ske til projektforsker Per Nielsen på tlf. 33 47 34 06 el. 33 47 34 02 og per.nielsen@natmus.dk

Från denna hemsida:
http://www.natmus.dk/sw33176.asp

Smålänningar är snåla

Typiskt - missade ett inkomstbringande besök på Växjö konsthall förra veckan:

image235
Foto från denna sida

De delar ut stämplade hundralappar mot uppvisande av legitimation som en del i ett konstprojekt.

Men man ska tydligen vara ute i god tid. Konsthallen har fler besökare än hundralappar.
Kan man hoppas på att utställningen kommer till Lund?

Nej - troligen inte - skåningar är inte snåla - de är dryga. Och lundensare vet bäst. Fråga Lund.

Om utställningen står att läsa i Smålandsposten
och på Växjö konsthalls egen hemsida


PS:
Härifrån kommer sedeln ursprungligen: http://www.ecolective.org/smalanningar_ar_snala/
Här registreras alla sedlar efter att de lämnat konsthallen: http://www.sek-tracker.se/
Men om smålänningarna är snåla, som det påstås - så kommer de dyra hundralapparna aldrig att lämna sina ägare - eller de kommer i alla fall inte spenderas för sitt ursprungliga värde.
På en auktion kanske de dyker upp - för ett högre värde...

Människokroppen är gudomlig!!

image218
Den vitruvianske mannen av Leonardo



Människokroppen är gudomlig! sa Ossian Lindberg när han öppnade dörren till vårt klassrum på konstvetenskapliga institutionen i Lund, och hoppade upp på katedern och i ljuset av projektorn visade upp sin i sitt tycke gudomliga lekamen. 

Det var mitt första möte med Ossian - eller Bo Ossian Lindberg som är hans fullständiga namn. 

Bo Ossian Lindbergs gudomliga lekamen lämnar jag därhän.

Det var den vitruvianske mannen såsom han är tecknad av Leonardo da Vinci som Ossian ville gestalta. 

Titeln syftar på den romerske arkitekten Vitruvius tankar om byggnadskroppens proportioner.
Han ville skapa en harmoni i byggnaden, en balans, harmoniska proportioner.

Vitruvius levde under det första århundradet av vår tideräkning. Hans idéer har influerat många av renässansens tänkare, konstnärer och arkitekter vilka skapade symmetriska byggnader och trädgårdar fyllda av geometriska former.  

Leonardo avbildar en man som dels står  inskriven i en kvadrat - den materiella formen - och dels har armar och ben utspridda så att de skrivs in i en cirkel - den själsliga formen. 
I kvadraten kommer mannens kön i mitten och i cirkeln hamnar naveln i origo.

I Leonardos teckning ser man också att det finns harmoniska proportioner. Avståndet mellan mannens fingerspetsar är lika med mannens fulla längd när han står. 

Allt detta ville Ossian demonstrera med sin egen kropp som utgångspunkt.
Människokroppen är gudomlig! 

Flertalet  i denna grupp av studenter var unga damer med rosa kashmirtröjor, paljetter och ljusblå ögonskugga.

De kunde med lätthet räkna upp alla kända klädmärken, men hade svårt att komma på en enda konstnär verksam under 1400-talet. (1400-talet hade vi ju redan tenterat - det behövde vi ju inte kunna nu!) 

Ossian hoppade ner från katedern, fortsatte lektionen med att räkna upp alla renässansens mästare; de som han ansåg vara de absolut viktigaste (på finlandssvenska): 

- Förrst harr vi en snäll homosexuell man. Han tackade ja till alla arbeten och fick ingenting gjort. Hans namn var Leonardo.
Och den som skriver da Vinci på tentan ska få spöstraff. Jag vill under inga omständigheter se detta skrivet. Ni får gärna skriva Leonardo eller Leonardo da Vinci - för han kom ifrån Vinci - men något efternamn hade han inte. Inga fattiga gossar bar efternamn. Michelangelo hade efternamn, han hette Buonarotti - och så var han av förnäm familj. Men Leonardo hette Leonardo - punkt. 

- Sen så har vi en elak homosexuell man, han tackade nej till alla arbeten och fick mycket gjort. Hans namn var Michelangelo Buonarotti. Hör ni det Michelangelo - med k - inte sje. Heter du Misjael kanske - nej - han hette Michelangelo inget annat. 

Ossian höjer ett varnande finger och påminner om spöstraffet igen.

- Och så har vi kommit till en viiidrig hetterrosexuell man; hans namn är Raffaello!
Han skull int ha knullat så mycket. Han skull ha mååålat istället.
När Rafaello såg en sexig brud som han ville ha - så tog han henne och gjorde med henne som han ville, sen tröttnade han och slängde henne åt helvette.
Hennes bröder och fäder blev vansinniga förrståss - di jagade honom från staden, vart han än kom.
Han skull ha målat istället...


Bakom mig i skolsalen sitter några av dessa med paljetter försedda unga damer och viskar sinsemellan: Ska man skriva upp det? 
Jag - vänlig som alltid - vänder mig om och säger: Ja, det är mycket viktigt - allt kommer på tentan.
Det tar tio minuter innan de lyckats få homosexuell och heterosexuell på pränt.
Om de skrev knulla eller ha samlag ska jag låta vara osagt. 

Under tiden missade de en massa viktig information. Så synd. 



image219
Madonnan med Jesusbarnet av Rafael, 1506


Ossian visade en bild på en madonna med barnet. Han frågar rakt ut i gruppen om någon vet vad vi ser på bilden.
Ingen vågar svara.  

Jag får frågan och svarar på hemsnickrad finlandssvenska:
- En sexig brud. 
Jag utlovas det sedvanliga spöstraffet. 


Inte alla uppskattar hans grovkornighet.
Ofta kunde lektionen börja med att han tog upp klockan och sa att  inte mer än fem minuter av lektionen hade gått, och han var redan tvungen att bryta sitt löfte till studierektorn om att inte använda grova ord. 
- För vem har stoppat blommor i arselet på spädbarnen?

Ossian syftade på censuren av de ädlare delarna av en putto. Det hände att eftervärlden målade en liten trasa eller blomma för att dölja sådant som ansågs ohälsosamt att titta på.
Tillexempel en spädbarnsrumpa.

Få saker kunde göra Ossian så upprörd som när konst hade förstörts "av klåpare och städkärringar" - som han uttryckte sig. 




image220









Bo Ossian Lindberg, foto Åbo Akademi


Bo Ossian Lindberg arbetade på Konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet 1974-1994.
Han har gjort sig känd för sin materialkännedom och har ofta anlitats som expert vid utredningar om förfalskad konst.

1994 utnämndes Ossian till ordinarie professor vid Åbo Akademi.
Om utnämningen sa han i en intervju gjord av Petra Francke i maj 1995 att:
- Egentligen passar jag inte alls som professor - småpillig, ineffektiv och dålig på att planera som jag är! Men jag är bra på att ta folk och på att söka forskningsmedel.

 År 2002 avgick han med pension, men är ännu verksam inom området konstvetenskap. 

Det händer att  Bo Ossian Lindberg fortfarande håller föredrag på muséer runt om i Sverige.

Elisabetta Sirani (1638-1665)

image195
Elisabetta Sirani, självporträtt som målarkonsten 1658



Född 8 januari 1638. Död 28 augusti 1665.
Bologna.

Sirani dog under mystiska omständigheter. Hon hade haft magsmärtor och man misstänkte att hon förgiftats. Vid obduktionen hittades krossat glas som perforerat tarmarna.
Fadern anmälde Siranis kammarjungfru, som åtalades, men befanns oskyldig.
Vissa menar att det istället skulle ha varit fadern som låg bakom mordet.
Men någon klarhet i fallet fick man aldrig.

Hon var dotter till Giovanni Andrea Sirani (1610-1670), målare, som i sin tur hade varit förste assistent åt den italienske konstnären Guido Reni.

Författaren och greven Carlo Cesare Malvasia skrev en biografi om Elisabetta Sirani: Felsina Pittrice (1678), där han berättar om hennes stora talang och populalitet.

Det finns inga uppgifter om hennes utbildning, men eftersom kvinnor inte hade tillträde till akademierna och hennes far var konstnär, så finns det all anledning att anta att hon utbildades av honom.

Trots det motsatte han sig först hennes konstnärskarriär.
Man ser inflytande från faders lärare, Guido Reni även i Siranis arbeten, den lätta, ljusa färgskalan finns i flera verk. 
Elisabetta hade kvinnliga elever. Elisabettas systrar, Maria (1645-1715) och Barbara (som levde 1678) var också utövande konstnärer och de var troligen utbildade av sin talangfulla syster.
Hon var även musikalisk, samt skrev poesi.

Sirani var aktiv konstnär 1655, vid 17 års ålder, och 1662 hade hon producerat ca 90 arbeten.
Vid 19 drev hon familjens verkstad. Hennes far hade då fått gikt och var arbetsoförmögen.
Ytterligare ca 80 oljemålningar hann hon med innan hon gick bort vid 27 års ålder.
Hon begravdes i Guido Renis' grav.
Matteo Borboni och Lorenzo Tinti utförde en gravvård åt Elisabetta Sirani.

Elisabetta Sirani var inte bara en uppskattad konstnär, hon arbetade otroligt snabbt. Man misstänkte att hon hade hjälp av någon. För att motbevisa dessa rykten ställde Sirani upp och målade inför publik. Vissa ansåg att hon pressades att arbeta snabbt av fadern, som sedan tog hennes pengar.

Det berättas att Cosimo de Medici III besökte hennes ateljé 1664. Efter att ha tittat på ett porträtt som hon gjort av hans morbror, prins Leopold, så beställde Cosimo en madonna av Elisabetta Sirani. Sirani målade den så fort att den hann torka och Cosimo kunde få den med sig på sin hemresa. 



Vid Elisabetta Siranis begravning gick ett sorgetåg genom Bologna.
Hon var en mycket älskad och uppburen person.

Ett gravmonument ritades åt henne av konstnärerna Matteo Borboni och Lorenzo Tinti.
Elisabettta Sirani lades i samma grav som konstnären Guido Reni.

image196
Matteo Borboni och Lorenzo Tinti, "litet gravtempel" åt Elisabetta Sirani, 1665



I Siranis bilder kan man se att Josef har en större roll i den heliga familjen - än man är van att se:

image197
Den heliga familjen, Elisabetta Sirani, 1662.



image198
Josef och Jesusbarnet. Elisabetta Sirani 1664.



Elisabetta Sirani arbetade även med övriga bibliska motiv, och motiv ur den grekiska och romerska historien.

image199
Porcia skadar sitt lår. Elisabetta Sirani 1664.


Porcia
Porcia var dotter till Cato och gift med Brutus. Hon skadar sig i benet för att visa sin man att hon kan utstå smärta, och att hon var att lita på. Hon skulle inte avslöja något om hon blev torterad.

Porcia invigs i Brutus konspirationsplaner mot Caesar.
När Brutus förlorat slaget vid Filippi år 42 och tagit sitt liv sägs det enligt legenden att hon togs tillfånga och placerades i ett rum utan vassa föremål så att hon inte skulle kunna följa sin man i döden. Men hon tog sitt liv genom att i rummet äta glödande kol.


Bilderna är från "Elisabetta Sirani, pittrice eroina 1638-1665" av Jadranka Bentini och Vera Fortunati. Tryckt i Bologna 2004.

Timoclea av Elisabetta Sirani (1638-1665)

image194
Timoclea - målning av Elisabetta Sirani år 1659


Målning efter en historia om Alexander den store, av Plutarchos

...När de kom till Thebe, bröt sig några trakiska soldater in i ett hus där en kvinna med mycket gott rykte i staden bodde.
Hennes namn var Timoclea.

Hon misshandlades och våldtogs av deras kapten.
Sedan frågade han henne var hon förvarade sina dyrbarheter och hon berättade att de fanns i brunnen på gården.
När han böjde sig ner för att titta efter tog hon tag i hans ben och hivade ner honom. Sedan välte hon stora stenar över kaptenen, den man som just våldagit henne, så att han säkert skulle vara död. 

Soldaterna grep henne och ledde henne till Alexander den store.

När kungen frågade henne vem hon var, svarade hon:  

- Jag är Theagenes syster, Theagenes som slogs med din far i slaget vid Chæronea med din fader Filip. Min bror Theagenes föll där för Greklands frihet.

Alexander blev så förvånad, både över vad hon gjort och över vad hon just sagt, att han inte kunde straffa henne för hennes dåd, utan gav henne och hennes barn friheten.

Att hon skulle få en ursäkt för det hon just utsatts för kom aldrig på tal.


Jämför Elisabetta Siranis målning om en våldtäkt, med Elisabeth Ohlson Wallins verk om en våldtäkt.

Och jämför även med Artemisia Gentileschis verk; Judith och Holofernes.
Det är en känsla av barockmåleri över Ohlson Wallins verk.

My sweet lord...

image191
Foto från konstnären Cosimo Cavallaros hemsida


Konstnären Cosimo Cavallaro har tillverkat en 90 kilo tung Jesus, som var tänkt att visas en timme om dagen på Lab Gallery på Manhattan i New York, fram till påskdagen. En grupp religiösa bestående av kristna, judar och muslimer protesterade kraftigt mot utställningen och nu har man beslutat sig för att inte visa My sweet lord som skulpturen heter.

En positiv bieffekt var att tre grupper som annars strider plötsligt kunde samverka.

Kanske skulle Cosimo Cavallaro hota med att bygga en enorm Jahve-skulptur i kanderat socker mitt i Jerusalem. Är det lösningen på konflikterna?
Cavallo själv skulle kanske nödgas skaffa livvakt och gå under jord en tid, men vad gör man inte för en god sak, eller en godsak.


Choklad-Jesus ställer annars frågan om att bli kristi brud i en helt annan dager.

Choklad är gott och om jag fick erbjudandet att få bli nunna och bli kristi brud - om Jesus är gjord av choklad - så skulle jag ha väldigt svårt att avstå.

Lakrits-Jesus likaså. Om han är salt. Salmiak-Jesus, mmmm, give, give, give... nam, nam, nam...

Turkisk peppar-Jesus...

Snålvattnet rinner, blicken förlorar sig i fjärran.

En natt med en av dessa jesusar och jag skulle bokstavligt talat vara fylld av Herran.

(Kan man få beställa in en champagne-Jesus också?)

image190
Choklad-Jesus från Svenska Dagbladets artikel


En sann chokladälskare kan dock konstatera att den kristna chokladen smälts på lite för hög värme.
Visserligen är vitheten vacker och ser ut som patina - men choklad behandlar man verkligen inte hur som helst. Inte ens i ett konstverk. Och det skulle jag åkt till New York och protesterat mot - om det nu hade funnits något kvar att protestera mot.

Men Chri-stofilerna hann föst.




PS: En gelé-Jesus skulle jag inte vilja gifta mig med.

Hypatia ca 370 - 415 (eventuellt 350 - 415)

image141
Målning av Julius Kronberg 
Illustrerar ögonblicket strax innan de kristnas lynchning av Hypatia.



Filosofen och matematikern Theon uppfostrade sin dotter Hypatia till att bli den perfekta människan.
Hon blev en nyplatonisk matematiker och arbetade på Museion (tempel för muserna - ett vetenskapscentrum) i Alexandria men hon undervisade också privat i hemmet. Det sägs att hon även reste till Aten och undervisade - Hypatia var av hellenistiskt ursprung.
Hennes texter finns inte bevarade till eftervärlden, men vissa texter av hennes lärjunge, Synesius har bevarats, där man kan läsa att hon uppfann en metod att skilja salt från vatten, och att hon konstruerade ett mätinstrument för solens, stjärnornas och planeternas position samt en hydrometer för att bestämma vätskors densitet.
Hennes mest betydande arbete var "Kommentarer till Diophantus Arithmetica" i tretton böcker.




   Ellips               Hyperbel         Parabel


Hypatia var även intresserad av hur ett plan skär en kon och vilka plangeometriska figurer som då uppkommer, med andra ord kägelsnitt som ellips, hyperbel och parabel.


Hon skrev också en avhandling "Om Apollonius koner", den omfattade åtta böcker.
Man tror även att vissa av hennes fars, Theons texter, kan vara skrivna av henne. 


Hypatia levde och verkade i Alexandria, en hamnstad i norra Egypten, som ligger vid Nildeltats utlopp i Medelhavet.


Staden grundades år 332 före vår tideräkning av Alexander den Store och namngavs också efter honom. Han hade en vision om mänsklighetens brödraskap. I Alexandria bodde judar, egyptier, makedonier, greker och "orientaler". Staden var en kulturell smältdegel.


Stadens arkitekt var Deinokrates från Rhodos. Han skapade hela rutnätet av gator och hus. 

Ptolemaios I, en av Alexanders generaler blev farao i Egypten och gjorde Alexandria till landets huvudstad.
Alexandria var en rik stad, man tillverkade papper av papyrus, som odlades i trakten, där fanns glastillverkning och metallsmide och man tillverkade mediciner och parfymer som exporterades.
Det var Ptolemaios I som lade grunden till Alexandrias bibliotek. Han samlade bokrullar och lät kopiera dem - enligt legenden lämnade han aldrig tillbaka ett original som han lånat - endast kopior skickades tillbaka till bokrullornas ägare.
Alla båtar som anlöpte hamnen i Alexandria genomsöktes efter texter - som omhändertogs, kopierades och så lämnades kopian som ersättning för originalet.
 

Demetrios från Faleron, blev bibliotekets förste chef och på tio år samlade han över 200 000 rullar.

Kallimachos från Kyrene, sin tids främste diktare, skapade historiens första ämneskatalog med 120 000 titlar, s.k. Pinakes (Pinax = tavla, bild, förteckning).


Ptolemaios II och III fortsatte i samma anda. Ptolemaios III skrev dessutom till övriga härskare världen över för att få låna originalskrifter, vilka även de kopierades, och behölls, medan kopiorna sändes tillbaks. 
Kleopatra (den sjunde - men den mest kända  och därför känner de flesta bara till henne) föddes i staden Alexandria år 69 före vår tideräkning och gifte sig med sin halvbror Ptolemaios XII.
Kleopatra ska ha varit oerhört intelligent och talat flera språk flytande, bland annat hebreiska, arameiska, ett antal afrikanska språk samt grekiska. 

Hon blev drottning men avsattes. Reste då till Rom och fick hjälp av Julius Caesar att återta makten år 48 före vår tideräkning. Kleopatra var då 24 år.
Julius Caesar följde med henne tillbaks till Egypten, och de reste runt tillsammans i landet. De fick två barn ihop, en son; Caesarion och en dotter; Julia. 

Vissa forskare skriver att biblioteket i Alexandria skulle ha förstörts av Julius Caesar när han kom till Egypten för att hjälpa Kleopatra återta tronen, men det verkar ytterst osannolikt, dels därför att det finns uppgifter från personer som besökt biblioteket långt senare, dels därför att det troligen endast var en mindre mängd rullar som förstördes i hamnen vid tillfället, och dessutom var biblioteket troligen flera bibliotek och inte endast ett.  

Enligt en annan uppgift skulle biblioteken ha förstörts av kalif Omar på 600-talet, men biblioteken var redan förstörda sedan länge när muslimerna kom till Egypten. 

Det troligaste är att det är de kristna som förstört biblioteken.
Egypten blev tidigt ett kristet land, redan år 346 grundades det första klostret i Alexandria. Det sägs att aposteln Markus har verkat där. 

År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även "Museion" - eftersom det var ett tempel helgat åt muserna - Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek. Frågan är om alla bibliotek förstördes på en gång, eftersom Hypatia arbetade vid forskningscentret - men klimatet i Alexandria blev mer och mer vetenskapsfientligt under hennes levnad. 

Under Hypatias ungdom fanns det i alla fall både bibliotek och forskningscentra. Judar, kristna och folk med annan övertygelse levde sida vid sida i Alexandria, som styrdes av biskopen och patriarken Kyrillos (Cyril) som låg i strid med en romersk politiker - en prokonsul - Orestes som bodde i Alexandria. Orestes var kristen, men umgicks med judar och "hedningar" - till exempel Hypatia.
Hypatia var som sagt en mycket populär talare och föreläsare och Orestes kan ha tänkt att det var värdefullt att odla vänskapen med henne. Eventuellt har han även friat till henne. Enligt legenden ska han ha gjort det, men hon avslog frieriet. Efter ett tag ska hon ha ändrat sig, mot att han lovat att beskydda den grekiska handeln, självständigheten och filosofin. 

Biskopen Kyrillos ska då ha känt sig hotad av Orestes och Hypatia - och eftersom han var nitisk i sitt förföljande av "de kätterska kristna", hedningarna och judarna växte hatet mot dessa båda ännu mer.
När Alexandrias synagogor brändes var det troligen på Kyrillos uppmuntran.
Kyrillos motståndare Orestes överfölls vid ett tillfälle av ett femtiotal munkar som slängde stenar mot honom, när han satt i sin bärstol. Stadens befolkning kom till hans undsättning och i tumultet som uppstod omkom en av munkarna.
Kyrillos hyllade den avlidne munken som martyr. 

Hypatia var en logiker och argumenterade mot kristendomen - Kyrillos var förmodligen även den som låg bakom överfallet på henne - då en grupp kristna kastade sig över henne då hon var på väg genom staden - de släpade henne till en kyrka som hette Caesareum, där de skar av henne allt kött med krukskärvor eller ostronskal och sedan styckade de hennes kropp och tog den till en plats som kallades Cinaron där de brände kroppsdelarna.
Vissa menar att Hypatia föll offer för den första häxbränningen. 

Kyrillos har sedermera helgonförklarats.





image142
Skiss till Julius Kronbergs Hypatia-målning.
Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.




Skapelsen

One day in the Garden of Eden, Eve calls out to God...

"Lord, I have a problem!"

"What's the problem, Eve?"

"Lord, I know you've created me and have provided this beautiful garden and all of these wonderful animals, and that hilarious comedic snake, but I'm just not happy."

"Why is that, Eve?" came the reply from above.

"Lord, I am lonely. And I'm sick to death of apples."

"Well, Eve, in that case, I have a solution. I shall create a man for you."

"What's a ''man,'' Lord?"

"This man will be a flawed creature, with many bad traits. He'll lie, cheat, and be vainglorious; all in all, he'll give you a hard time. But, he'll be bigger, faster, and will like to hunt and kill things. He will look silly aroused, but since you've being complaining, I'll create him in such a way that he will satisfy your... ah, physical needs. He'll be witless and will revel in childish things like fighting and kicking a ball about. He won't be too smart, so he'll also need your advice to think properly."

"Sounds great," says Eve, with an ironically raised eyebrow. "What's the catch, Lord?"

"Yeah, well... you can have him on one condition."

"What's that, Lord?"

"As I said, he'll be proud, arrogant, and self-admiring... So you'll have to let him believe that I made him first... So, just remember... it's our secret... Woman-to-woman!"



image135
Lucas Cranach den äldre - ca 1530.
Förälskade och okynniga - Adam äter av den förbjudna frukten.


Men som den uppmärksamme läsaren säkert redan upptäckt innehåller historien två faktafel;


Det ena är äpplet.

Vi kan med största sannolikhet utesluta att äpplen vuxit i paradiset - då ju grunden för att en äppelkärna ska kunna gro är vinterkylan.
En äppelkärna måste kylas ner för att kunna växa - därför växer inte äpplen på varmare breddgrader.
Med tanke på att de skylde sig med fikonlöv, så ligger det nära till hands att tro att frukten istället var ett fikon.



Det andra faktafelet är Eva.

Hon var ju inte den första kvinnan - det var Lilith som var först.

Lilith som vägrade lyda Adam - eftersom hon ansåg sig vara hans jämlike. Hon ville inte heller ligga under honom när de hade samlag, vilket Adam krävde.
Lilith uttalade Guds namn när hon tröttnat på Adam - att nämna Guds namn är en stor synd inom judendomen, och hon flög iväg.

Adam klagade hos Gud, som sände tre änglar efter henne. Hon bodde vid Röda havet då och umgicks med demoner. Lilith vägrade att följa med änglarna tillbaks till Adam och de hotade att döda hundra av hennes barn varje dag. 
Hon i sin tur hotade att döda varje gossebarn intill hans 8 levnadsdag och varje flicka intill hennes 22 levnadsdag, förutom de som bar amuletter med änglarnas namn.

 Adam sövdes, ett revben plockade ut och Gud klonade Eva.

Och sen blev Adam och Eva lite busiga - kördes ut ur paradiset och fick arbeta i sitt anletes svett.



image136
Lilith, relief, cirka 2000 - 1800 före vår tideräkning





Men ve den son av Adam som går ut i skogen och där möter den undersköna Lilith - hon har rött hår och bruna ögon - och hon älskar med männen tills de inte orkar längre. Då tar hon deras liv... Kanske är skogrået ett av Liliths barn - en lilim.

Alla barn till Lilith känns igen på att de ärvt sin moders röda hår och bruna ögon.


image137
Lilith, målad av prerafaeliten Dante Gabriel Rosetti 1868

Toyen Prag (1902-1980)

image132



Toyen Prag föddes i staden Prag 1902. Hon hette ursprungligen Marie Cerminova. Toyen är en förkortning av det franska ordet citoyen - medborgare. 
Så namnet Toyen Prag kan tolkas som  "Medborgare i Prag".

1920 deltar hon i bildandet av den avantgardistiska konstnärsgruppen "Devetsil".
1925 reser hon tillsammans med sin vän, författaren och konstnären Jindrich Styrsky till Paris och hon stannar där till 1929.

1926 och 1927 ställer hon ut i Paris tillsammans med Styrsky.
1934 bildar hon och Styrsky den tjeckiska surrealistgruppen - tillsammans med ytterligare några vänner.
1939 är Tjeckoslovakien ockuperat av Tyskland. Toyen förbjuds att ställa ut. Hon och hennes vän, poeten Jindrich Heisler publicerar trots detta teckningar och collage - underjordiskt. Teckningar där hon visar sin avsky mot kriget och mot censuren.
1942 dör Toyens livskamrat Jindrich Styrsky endast 43 år ung.

Toyen gömmer sin vän Jindrich Heisler i sitt badrum under en längre tid. Han är av judiskt ursprung och eftersökt av tyskarna.





Photobucket - Video and Image Hosting
"Mythe de Lumičre" / Myten om ljuset 1946, Moderna museet i Stockholm




1946 målar Toyen Prag denna målning till minne av tiden då hon gömde Heisler. Det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Man kan tolka bilden som att han genom plantan försöker komma i kontakt med omvärlden, att han är uppryckt med rötterna, men det är farligt för honom att träda fram. Han lever som en skugga.

Och det som för oss ter sig som ett par vackra damhandskar - är för honom de tyska hundarna - som lätt kan snoka upp honom.
Heisler klarar sig dock undan koncentrationsläger och när kriget är slut lämnar Toyen staden Prag tillsammans med sin vän Heisler och beger sig till det befriade Paris. De har flytt undan en ny ockupationsmakt - Stalins terror.

1953 dör Heisler plötsligt i en hjärtattack.

Toyen börjar umgås med den franska surrealisten och poeten Benjamin Péret, som även varit en medlem av Dada.
1959 dör Péret efter en kort tids sjukdom.
Toyen arbetar hela tiden och målar.

Målningen Mellan tolv och midnatt tillkommer 1966, kort efter vännen och surrealisten André Bretons död.  

1970 deltar Toyen med en egen "kub", en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet.

Utställningen visas också i Konsthallen i Göteborg, samt i Sundsvalls respektive Malmö museer.

Moderna Museet förvärvar målningen "Mythe de Lumičre" - Myten om ljuset

1980 Toyen avlider på ett sjukhus i Paris. 

Sapfo

image129
Sapfo - målad av Julius Kronberg 1913.

Den grekiska poeten Sapfo föddes cirka 615 f. Kristus och dog cirka 562 f. Kristus.

Hon var gift med en förmögen man från Andros, som hon hade en dotter - Kleis - med.

Sapfo bodde på ön Lesbos, som ligger strax utanför Mindre Asiens (nuvarande Turkiets) kust, där hon drev en skola för unga kvinnor.

Hon hade en älskare - Alkeios, han var också poet.

Ordet lesbisk kommer av namnet på den ö Sapfo bodde på, trots att Sapfo inte var lesbisk, snarare bisexuell.

Många manliga författare var inspirerade av Sapfo, till exempel Platon (som även är den som nedtecknat Sokrates ord). Författarna Catullus och Ovidius (känd för sina metamorfoser) beundrade också Sapfo.

Enligt legenden tog hon sitt liv genom att kasta sig i havet. Julius Kronbergs målning beskriver ögonblicket precis innan hon bestämmer sig.



image133
Kartongskiss till Sapfo-målningen, utförd av Julius Kronberg. Finns på Kronbergs ateljé, Skansen.



Sapfisk strof har sitt ursprung i poeten Sapfos diktning.


Odödliga Afrodite, Zeus dotter,

ränkväverska på den rikt utsmyckade

tronen. Jag ber dig, härskarinna, kuva inte
mitt hjärta med sorg


och bekymmer. Men kom till mig om förut

du hörde min klingande röst från fjärran,

lämnade din faders gyllene hus och kom

sen du spänt för vagnen.

 

Snabbt förde dig vackra sparvars svirrande

vingar över himlen, genom luften, mot

den svarta jorden. Fort kom de fram. Och du,
lyckliga, med ett


leende i ditt odödliga ansikte

frågade vad som hänt mig nu igen och

varför jag ånyo kallade på dig,
vad i mitt galna

 

hjärta det var jag önskade mest skulle ske.

"Vem skall jag denna gång övertala

att återuppliva sin kärlek? Vem är
orättvis mot dig Sapfo?

 

Flyr hon för dig, skall hon snart förfölja.

Och hon skall ge, om hon avböjer gåvor.

Älskar hon inte, gör hon det snart, också mot sin vilja."

 

Kom än en gång, befria mig från mina

bekymmer. Uppfyll det mitt hjärta åtrår.

Och du själv Afrodite, var nu min
syster i striden


 


image130
En liten skulpturskiss av Julius Kronberg till Sapfo-målningen.
Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.




 


Judith och Holofernes

Artemisia Gentileschi, Judith och Holofernes
Judith och Holofernes av Artemisia Gentileschi

Assyriernas konung, Nebukadnesar skickade sin överbefälhavare, Holofernes till en judisk stad som hette Betylua, för att befolkningen där skulle stukas. Han skar av deras vattenförsörjning och åsamkade invånarna svåra lidanden.

Befolkningen bad sin styresman, Osias, att man skulle kapitulera, men Osias ville ge Gud fem dagar till att skicka hjälp på. Ryktet om detta nådde Judit, som var en gudfruktig, dygdesam och bländande skön änka efter en förträfflig man, som dött av solsting tre år tidigare. Hon hade då gjort sig en enkel boning på taket och gick ständigt klädd i säcktyg och änkedräkt. Nu tog Judith kontakt med Osias och de äldste i Betylua, förebrådde dem att de satt en tidsgräns för Gud och lovade att försöka frälsa staden.

Hon bad till Gud att ge henne styrka. Hon klädde sig därpå praktfullt och parfymerade sig och smyckade sig med fotkedjor och ringar och armband och örhängen. Judith lastade vidare sin kammartärna med en säck vin och ett krus olja och en ränsel med bröd och fikonkaka och lät Osias och stadens äldste öppna stadsporten och gick raka vägen till assyriernas förposter. Assyrierna fann henne häpnadsväckande vacker och sade till varandra: ?Vem kan förakta ett folk som har sådana kvinnor bland sig? Nej det är icke rådligt att en enda man av dem lämnas kvar i livet, ty om de släpps fria skola de förmå överlista all världen.?

De förde henne förstås till Holofernes, som också bländades av hennes charm och behandlade henne mycket höviskt. Hon sade sig ha hört talas om hans vishet och förslagenhet och ville gärna föra honom fram ända till Jerusalem och göra honom ännu mer berömd. Han angav då några motsvarande löften, lovade att hennes gud efter fullbordad hjälp också skulle bli hans och att hon skulle få bo i konung Nebukadnessars palats till all världens avund.

Därpå ställde han till kalas, men Judit lyckades fintligt klara sig från att äta hans hednamat. Några dagar senare sände han kvinnovaktaren Bagoas att bjuda henne på en glad afton. ?Och Judit svarade honom:? Vem är väl jag att jag skulle säga nej till min herre?? Och hon stod upp och klädde sig i sin högtidsdräkt och tog på sig alla sina kvinnliga prydnader. Och hennes tjänarinna gick före och bredde ut åt henne på marken framför Holofernes de dynor hon hade fått av Bagoas att ligga på medan hon åt. Och då nu Judit kom in och tog plats på dem, blev Holofernes utom sig av förtjusning över henne, och hans blod kom i svallning.?

?Holofernes drack den kvällen mera vin än någonsin förr, men Judit höll sig nykter; det står att ?hon drack inför honom det som hennes tjänarinna hade tillrett?. Efter mycket pokulerande föll han framstupa på sin bädd, varvid Judit bad Gud att i nåd se till hennes händers verk, lyfte ner Holofernes svärd från hans sängstolpe och högg huvudet av honom.

Judith har huggit huvudet av Holofernes
Judith och Holofernes av Artemisia Gentileschi

Hon tog vidare bort myggnätet från sängen och gick ut ur tältet med detta och med huvudet. Hennes kammartärna väntade på överenskommen plats med ränseln och stoppade ner Holofernes? huvud i den. Båda vandrade sedan ostörda till Betyluas port, där Judit skrek åt vakterna att öppna: ?Prisa Gud, som har givit våra fiender ett dråpslag genom min hand.?   

   I gryningen gjorde judarna ett skenanfall varvid assyrierna skyndade att väcka Holofernes. Åsynen av hans huvudlösa kropp spred bestörtning och panik. Israeliterna kastade sig då över fienden med full kraft, plundrade lägret, prisade Judit och tackade Gud.

Judith helgade sedan Holofernes myggnät åt Gud - tillsammans med allt guld och andra dyrbareheter som hittats i Holofernes läger.

Hon rönte ständigt heder och levde ett kyskt och rättfärdigt liv till hundra fem års ålder, och sin kammartärna frigav hon ur träldomen.



Historien om Judith och Holofernes har länge varit ett mycket populärt motiv att avbilda. Bland annat har Michelangelo målat händelsen i två scener i det Sixtinska kapellets tak.

Judiths bok har länge varit hänvisad till Apokryferna - numera står den med, efter Tobit i Bibel 2000.


Artemisia Gentileschi, självporträtt

Artemisia Gentileschi (1593-1652/53) Självporträtt

Hon var dotter till en konstnär - Orazio Gentileschi. Han undervisade henne i konst - men när han kände att han inte längre räckte till, överlät han ansvaret på utbildningen till en kollega - Augusti Tassi.

Augusto Tassi våldtog sin unga elev. Orazio anmälde händelsen och Artemisia fick vittna under tortyr för att man skulle vara säker på att hon inte ljög.

Detta var vanligt, man trodde att Gud hjälpte de oskyldiga att härda ut. I detta fall användes tumskruvar.

Augusto Tassi befanns skyldig men kunde inte dömas eftersom det inte kunde bevisas att Artemisia varit oskuld innan dådet (hon hade tvingats underkasta sig en gynekologisk undersökning), däremot dömdes han för stöld ur Orazio Gentileschis ateljé.
Augusti Tassi erbjöd sig att gifta sig med Artemisia Gentileschi för att rädda hennes heder, men detta var inte möjligt eftersom han redan var gift och ett tidigare mordförsök på hustrun inte lyckats.


Artemisia gifte sig kort efter rättegången och flyttade till Florens för att slippa skandal och skvaller. Hon fick där i uppdrag att måla en målning i Casa Buonarotti, ett hus ritat av Michelangelo.

1616, när hon var 25 år, invaldes hon i akademien, trots att kvinnor normalt inte accepterades på konstskolorna. Hon separerade så småningom från sin man och flyttade via Rom till Neapel. 1638 reste hon med sin far till England, där de målade åt Kung Charles I:s hov.
Tre år senare återvände hon till Neapel, där hon stannade till sin död.

Det har ansetts att målningen med Judith och Holofernes är ett självporträtt ? och likheten är slående med hennes oficiella självporträtt.

Om Augusto Tassi stått modell åt Holofernes vet man inte.