Drunken roll in the Buske

Skall vara en korrekt översöttning av Full rulle i Bush.

Men det låter inget vidare - det håller jag med om. Kanske inte ska söka det där jobber som översättare i alla fall...






Gammal kärlek rostar aldrig

Jag har länge varit kär i Bosse Bildoktorn - familjekär - fast han inte tillhör min familj - och fast jag aldrig träffat honom.

Men jag skulle vilja adoptera honom. Han kan få välja själv om han vill vara min pappa, farbror, storebror eller kusin.

Jag ska adoptera Pettson och Findus också...



Rasism - finns det?

Photobucket - Video and Image Hosting
 

När jag var liten var rasismen fortfarande lag i många länder. I de amerikanska Sydstaterna fanns det fortfarande bänkar för "whites only" och dricksfontäner för svarta respektive vita.

Claudette Colvin och Rosa Parks (se mina tidigare artiklar) hade några år tidigare blivit arresterade för att de vägrat resa sig för vita busspassagerare - vilket ledde till den stora bussbojkotten - "walk for freedom".

Pastorn Martin Luther King hade engagerat sig i bojkotten - 1964 fick han Nobels fredspris och de rasistiska lagarna i Sydstaterna upphävdes - en efter en. 
Rasismen upprätthölls sedan av frivilliga krafter.

I Sydafrika hade inget hänt. Apartheid var norm.


 

Rasismen i Sverige var mer naiv. Vi sa negerbollar och negerkyssar. I skolan spelade man nigger - inte visste vi att det låg någon rasism i det uttrycket. Tänkte inte ens på att det skulle betyda något. Vi hoppade twist också - utan att veta vad det betydde.

Egentligen tycker jag inte att ordet negerboll är så rasistiskt nu heller. Det är ju knappast vad man kallar en delikatess som skapar rasism - det är väl hur man värderar sina medmänniskor?

 

En dotter till en väninna berättade om hur de gjorde i skolan när ordet negerboll skulle bort. Deras fröken sa att det var fult att säga negerboll - och att de hädanefter skulle säga "invandrarbollar". Fröken skämtade inte.

 

En bok min mamma brukade läsa när jag var liten hette "Jorden runt på 8 da'r" den var skriven av Ruth Holmes och illustrerad av Einar Nerman, tryckt 1930.

Den handlade om Pelle och Lisa som bygger en flygmaskin av en barnvagn, en gräsklippningsmaskin och en burk Karlssons Klister. Med sig har de hunden Topsy och katten Rosa.

De träffar eskimåer på Grönland, rödskinn med fjäderskrud i Kanada, reser via Honolulu, Japan och Indien, sedan kommer de till Afrika. Inte till ett afrikanskt land - utan till: Afrika.


 
Photobucket - Video and Image Hosting

Ur boken:

 

Från en afrikaby kom små svartingar ut,

kunde knappast av glädje stå still,

men Topsy han kom på en negertant som

bara artigt sa: Hur står det till?


 

Och vårt fallskärmssällskap fick kokosmjölk,

krokodilstek och flodhästkotlett

och lärde med glans härma värdfolkets dans

mitt i solen som gassade hett.


 

Jag tyckte det var så spännande när min mamma läste om olika länder. Men faktum var att hon hoppade över mycket av texten - och det förstår jag nu när jag läser den - uselt och stapplande är det skrivet. Men bilderna är fina, typiska Nerman-bilder.

Fast rasistiska. Men det visste jag inte då och inte är den som Sydstatsrasismen och apartheidrasismen - som var ond och isärhållande - som om de färgade var paria - men kolonialistiskt rasistisk - myten om den lycklige vilden finns här - liksom i många andra barnböcker som trycktes fram till i slutet av 60-talet - början av 70-talet.


Photobucket - Video and Image Hosting

Den klassiska boken i genren är "Lille svarte Sambo", skriven och illustrerad av Helen Bannerman. Den är inte bara är rasistisk - utan även dåligt skriven och bilderna är fula. En fråga som jag länge ställde mig: Var bor lille svarte Sambo och hans familj? Inte är det i Afrika i alla fall - eftersom han råkar ut för vilda tigrar. De hör hemma i Indien - eller på zoo.

 

Nu först har jag fått lära mig historien om historien. Jag googlade nämligen. Helen Bannerman (1862-1946) var en skotsk kvinna som fått kämpa för att få sin universitetsexamen. Hon bodde som vuxen i Indien. Hennes böcker handlade ofta om barn i södra Indien, och om tamilska barn. De brukade ofta framställas som intelligenta och böckerna anses inte direkt som rasistiska.



Photobucket - Video and Image Hosting

"Little black Sambo" skrevs 1899 och har av senare tider ansetts som mycket rasistisk - en politiskt korrekt version av boken har getts ut - på engelska: "The Story of Little Babaji". Vet inte om den givits ut på svenska.

 

1965 gav KF:s Bokförlag ut "Fredrik med bilen" av Egon Mathiesen. En liten pojke ska ge sig ut med sin bil och leta efter svartingarnas land. Storyn påminner lite om "Jorden runt på 8 da'r" - pojken kommer till Grönland, Kina, Söderhavet, en öken med arab-barn och röda barn (indianer) i Amerika - tills han slutligen når svartingarnas land.



Photobucket - Video and Image Hosting 


Denna bok ska på något sätt få oss i Sverige att förstå att det finns barn i olika kulörer - så att vi inte blir rasistiska - men den motverkar helt och hållet sitt syfte och är oerhört rasistisk.

 

Under 60-talet växte sig Black Power rörelsen stark - många svenskar engagerade sig - min mamma också - till en början - men de var så oerhört sexistiska att hon hade svårt att aktivt engagera sig.

Det var också svårt att som tillhörande "fienden - de vita" stöda "de förtryckta - svarta". Många behjärtansvärda artiklar och böcker skrevs i ämnet. Ofta med gott syfte - men ändå med ett "von oben perspektiv".


 
Photobucket - Video and Image Hosting 

En bok som jag har, heter "Negerproblemet i USA", skriven 1957 av Björn Ahlander.



Som om det vore negrerna som var problemet. Man pratade också om "negerfrågan". Men var det inte en vitingfråga? Känner igen detta i dagens debatter. Kvinnofrågan. Vaddå kvinnofrågan? Det är väl ingen kvinnofråga att kvinnor har lägre löner än män t.ex.? Det är väl snarare en samhällsfråga. 

Man skulle kunna tro, att nu när det gått så många år, och vi har tillgång till både tidningar, TV, Internet och många människor reser kors och tvärs i världen - att rasismen i stort var utrotad. I alla fall i denna upplysta del av världen. Ingen använder väl ordet neger som ett skällsord? Ingen vuxen människa skulle väl på fullt allvar kalla skitgöra för negerjobb - för alla rasister har väl dött ut - en och annan 100-årig fossil kanske går att uppbåda -? men unga människor i dag är så kloka, eller?

Eller är det bara i min bekantskapskrets som rasistiska åsikter är något lika främmande som skampålar och häxbränning.

Finns det rasister i Sverige - och då menar jag inte bara udda original med vaddtottar i öronen som sover med alla kläder på för att vara beredda om kriget kommer?


Ja - och det är inte bara udda original - eller hundraåriga fossiler. Unga grabbar på lastbilsförarutbildningen i Västerås (t.ex.) sitter vid fikarasterna och klagar på negrerna som tar sig till Sverige för att utbilda sig till busschaufförer och sedan åker hem med sitt fina förarbevis till "Afrika" för att köra buss.

 

Som om man måste åka till Sverige för det?


 

Photobucket - Video and Image Hosting

Ryskt

Var inne på Tinnitussans blog och såg en underbar bild från februari 1987 - tagen på Transsibiriska järnvägen.

Hon har alltså åkt den några månader innan jag åkte. Och jag blev alldeles nostalgisk av alla minnen - berättade något i min kommentar men blev sugen på att berätta mer - här. Och blev dessutom uppmanad av henne att göra det.
Det var en av de galnaste resor jag gjort.

Jag är bara så sanslöst trött just nu - har varit uppe i natt och jobbat - och kan dessutom inte hitta mina fina foton - som bara måste vara med och illustrera händelserna.
Jag skrev dessutom dagbok då - den ligger tillsammans med fotona tror jag.

Ska skriva till Rikard och höra om det är ok att jag lägger ut foton på honom...

Under tiden tänkte jag bjuda på något annat galet och mycket ryskt: en av mina favoritförfattare - Daniil Charms. Här är några av hans noveller - de finns med i novellsamlingen "Konsten är ett skåp"

Photobucket - Video and Image Hosting

Daniil Charms (1905-1942)


Blå skrivbok nr 10

Det var en gång en rödhårig man som inte hade ögon eller öron. Hår hade han inte heller, så rödhårig var en sanning med modifikation.
  Tala kunde han inte, eftersom han inte hade någon mun. Näsa hade han inte heller.
  Han hade inte ens armar eller ben. Någon mage hade han inte heller, och inte någon rygg och ingen ryggrad, och inälvor hade han heller inga. Ingenting hade han. Så det är obegripligt vem vi talar om.
  Så det är bäst vi inte talar om honom mer.

Gummorna som ramlade ut

En gumma råkade av pur nyfikenhet ramla ut från ett fönster och föll och slog ihjäl sig.
  Ur ett fönster stack en annan gumma ut huvudet och började glo på den som slagit ihjäl sig, men av pur nyfikenhet ramlade också hon ut från sitt fönster och slog ihjäl sig.
Sedan ramlade en tredje gumma ut från sitt fönster, därefter en fjärde och så en femte.
  När den sjätte gumman ramlade ut, hade jag fått nog av dem och begav mig iväg till Maltsevtorget, där någon påstods ha gett en stickad sjal åt en blind man.

Fén

En kortväxt man sa: "Jag går med på allt, bara jag kunde bli en smula större."
  Mer hann han inte säga förrän han fick se en fé framför sig.
  - Vad vill du frågade fén.
  Men den kortväxte mannen bara stod där och var för skräckslagen för att säga nåt.
  - Nå? sa fén.
  Men den kortväxte mannen bara stod där och teg. Fén försvann.
  Då började den kortväxte mannen att gråta och bita sina naglar. Först bet han av naglarna på händerna, sedan på fötterna.

Gode läsare, fundera lite på denna fabel och du kommer inte att känna dig riktigt bra.


Pink Champagne - Venus Hum

Det finns alltid något att fira - fyll på med Pink Champagne:

Fyrverkerier


Först fyrverkerier - för att fira ettårsdagen på feminetik:


Tårta till alla som vill fira min ettårsdag!

Den utlovade artikeln är ännu inte färdig - men här är en mycket speciell tårta för alla otåliga.

Och speciellt vill jag bjuda alla glada feminetikare som vill vara med och fira min ettårsdag på feminetik - idag - den 11 februari 2007:





Konfetti, serpentiner, fyrverkerier och massor av champagne.

Tack för att ni ville komma på min ettårsdag.
*torkar liten tår ur rörda ögat*

Tack, tack *vänder mig generat bort*

Oj, så många som kom.
*rodnar åter klädsamt - som en rödbeta*

Renmärkning i Jukkasjärvi

Arbetar med en ny artikel - men arbetar så noggrant - det tar lite tid - håll till godo med detta så länge:




Women - know your limits!


Judith och Holofernes

Artemisia Gentileschi, Judith och Holofernes
Judith och Holofernes av Artemisia Gentileschi

Assyriernas konung, Nebukadnesar skickade sin överbefälhavare, Holofernes till en judisk stad som hette Betylua, för att befolkningen där skulle stukas. Han skar av deras vattenförsörjning och åsamkade invånarna svåra lidanden.

Befolkningen bad sin styresman, Osias, att man skulle kapitulera, men Osias ville ge Gud fem dagar till att skicka hjälp på. Ryktet om detta nådde Judit, som var en gudfruktig, dygdesam och bländande skön änka efter en förträfflig man, som dött av solsting tre år tidigare. Hon hade då gjort sig en enkel boning på taket och gick ständigt klädd i säcktyg och änkedräkt. Nu tog Judith kontakt med Osias och de äldste i Betylua, förebrådde dem att de satt en tidsgräns för Gud och lovade att försöka frälsa staden.

Hon bad till Gud att ge henne styrka. Hon klädde sig därpå praktfullt och parfymerade sig och smyckade sig med fotkedjor och ringar och armband och örhängen. Judith lastade vidare sin kammartärna med en säck vin och ett krus olja och en ränsel med bröd och fikonkaka och lät Osias och stadens äldste öppna stadsporten och gick raka vägen till assyriernas förposter. Assyrierna fann henne häpnadsväckande vacker och sade till varandra: ?Vem kan förakta ett folk som har sådana kvinnor bland sig? Nej det är icke rådligt att en enda man av dem lämnas kvar i livet, ty om de släpps fria skola de förmå överlista all världen.?

De förde henne förstås till Holofernes, som också bländades av hennes charm och behandlade henne mycket höviskt. Hon sade sig ha hört talas om hans vishet och förslagenhet och ville gärna föra honom fram ända till Jerusalem och göra honom ännu mer berömd. Han angav då några motsvarande löften, lovade att hennes gud efter fullbordad hjälp också skulle bli hans och att hon skulle få bo i konung Nebukadnessars palats till all världens avund.

Därpå ställde han till kalas, men Judit lyckades fintligt klara sig från att äta hans hednamat. Några dagar senare sände han kvinnovaktaren Bagoas att bjuda henne på en glad afton. ?Och Judit svarade honom:? Vem är väl jag att jag skulle säga nej till min herre?? Och hon stod upp och klädde sig i sin högtidsdräkt och tog på sig alla sina kvinnliga prydnader. Och hennes tjänarinna gick före och bredde ut åt henne på marken framför Holofernes de dynor hon hade fått av Bagoas att ligga på medan hon åt. Och då nu Judit kom in och tog plats på dem, blev Holofernes utom sig av förtjusning över henne, och hans blod kom i svallning.?

?Holofernes drack den kvällen mera vin än någonsin förr, men Judit höll sig nykter; det står att ?hon drack inför honom det som hennes tjänarinna hade tillrett?. Efter mycket pokulerande föll han framstupa på sin bädd, varvid Judit bad Gud att i nåd se till hennes händers verk, lyfte ner Holofernes svärd från hans sängstolpe och högg huvudet av honom.

Judith har huggit huvudet av Holofernes
Judith och Holofernes av Artemisia Gentileschi

Hon tog vidare bort myggnätet från sängen och gick ut ur tältet med detta och med huvudet. Hennes kammartärna väntade på överenskommen plats med ränseln och stoppade ner Holofernes? huvud i den. Båda vandrade sedan ostörda till Betyluas port, där Judit skrek åt vakterna att öppna: ?Prisa Gud, som har givit våra fiender ett dråpslag genom min hand.?   

   I gryningen gjorde judarna ett skenanfall varvid assyrierna skyndade att väcka Holofernes. Åsynen av hans huvudlösa kropp spred bestörtning och panik. Israeliterna kastade sig då över fienden med full kraft, plundrade lägret, prisade Judit och tackade Gud.

Judith helgade sedan Holofernes myggnät åt Gud - tillsammans med allt guld och andra dyrbareheter som hittats i Holofernes läger.

Hon rönte ständigt heder och levde ett kyskt och rättfärdigt liv till hundra fem års ålder, och sin kammartärna frigav hon ur träldomen.



Historien om Judith och Holofernes har länge varit ett mycket populärt motiv att avbilda. Bland annat har Michelangelo målat händelsen i två scener i det Sixtinska kapellets tak.

Judiths bok har länge varit hänvisad till Apokryferna - numera står den med, efter Tobit i Bibel 2000.


Artemisia Gentileschi, självporträtt

Artemisia Gentileschi (1593-1652/53) Självporträtt

Hon var dotter till en konstnär - Orazio Gentileschi. Han undervisade henne i konst - men när han kände att han inte längre räckte till, överlät han ansvaret på utbildningen till en kollega - Augusti Tassi.

Augusto Tassi våldtog sin unga elev. Orazio anmälde händelsen och Artemisia fick vittna under tortyr för att man skulle vara säker på att hon inte ljög.

Detta var vanligt, man trodde att Gud hjälpte de oskyldiga att härda ut. I detta fall användes tumskruvar.

Augusto Tassi befanns skyldig men kunde inte dömas eftersom det inte kunde bevisas att Artemisia varit oskuld innan dådet (hon hade tvingats underkasta sig en gynekologisk undersökning), däremot dömdes han för stöld ur Orazio Gentileschis ateljé.
Augusti Tassi erbjöd sig att gifta sig med Artemisia Gentileschi för att rädda hennes heder, men detta var inte möjligt eftersom han redan var gift och ett tidigare mordförsök på hustrun inte lyckats.


Artemisia gifte sig kort efter rättegången och flyttade till Florens för att slippa skandal och skvaller. Hon fick där i uppdrag att måla en målning i Casa Buonarotti, ett hus ritat av Michelangelo.

1616, när hon var 25 år, invaldes hon i akademien, trots att kvinnor normalt inte accepterades på konstskolorna. Hon separerade så småningom från sin man och flyttade via Rom till Neapel. 1638 reste hon med sin far till England, där de målade åt Kung Charles I:s hov.
Tre år senare återvände hon till Neapel, där hon stannade till sin död.

Det har ansetts att målningen med Judith och Holofernes är ett självporträtt ? och likheten är slående med hennes oficiella självporträtt.

Om Augusto Tassi stått modell åt Holofernes vet man inte.

Pionjärer, Rosa Parks och Claudette Colvin

På bussen

Den 1 december 1955 satt Rosa Parks, 42 år, på en buss, på väg hem. Hon var trött, hade arbetat hela dagen som assistent åt en skräddare. Rosa Parks hade inte suttit på hela dagen, hon hade ont i fötterna.

Eftersom Rosa Parks var färgad var hennes plats den bakre halvan av bussen. Där satt hon utmattad av dagens arbete, när plötsligt chauffören säger åt henne att resa sig. Den främre halvan av bussen, den för vita hade fyllts på. Det fanns inte längre sittplatser där, därför skulle de svartas främsta rad utrymmas och ges plats åt vita passagerare.

Hennes medpassagerare flyttade sig lydigt, men hon satt kvar. Hon orkade inte resa sig.

Rosa Parks tyckte att hon också hade rätt till en sittplats, hon hade betalt fullt biljettpris och arbetat i hela sitt liv åt de vita, hade inte hon rätt att få vila sina värkande fötter?

Chauffören kallade på polis. De flesta svarta lämnade bussen, de var rädda för vad som skulle kunna hända. Rosa Parks satt kvar, hon var trött på segregeringen, på förtrycket och på att alltid behandlas som en andra klassens medborgare.

  


Claudette Colvin
Nio månader innan Rosa Parks hade vägrat att resa sig för en vit passagerare hade Claudette Colvin vägrat.

 

Hon hade kunnat bli en ikon - en idol - eller en förebild för de svarta i deras kamp om lika rättigheter, men Claudette blev gravid med en äldre man, utan att vara gift, och hon vara bara 15 år gammal. Och det var en sån stor skandal då att hon inte passade som förebild ansåg man.

 

Rosa Parks - som var en god vän i familjen - tyckte ändå att Claudette Colvin hade varit modig. Kanske inspirerades hon av Claudettes mod? Själv beskriver sig Claudette Colvin inte som en särskilt modig människa.

"Jag var livrädd" säger hon. "Jag grät och sa att jag också betalt min bussbiljett och att jag också var amerikansk medborgare och hade rättigheter, men polisen bara slog och sparkade mig. Jag var så chockad över att de kunde vara så dumma."

   

Dessa kvinnors handlingar blev början till den aktiva kamp för färgade människors rättigheter i USA. En lång bojkott mot bussbolagen inleddes. Detta blev märkbart - eftersom de flesta passagerare var färgade - bussarna gick nästan tomma.

 I november 1956 beslöt den amerikanska högsta domstolen att segregation på bussar stred mot grundlagen. 

Rosa Parks arbetade en tid tillsammans med Martin Luther King, som också kämpade för de svartas rättigheter i USA. Men hon bröt så småningom med honom - hade andra idéer om hur kampen skulle föras.

 

Rosa Parks - äldre
Rosa Parks (1913-2005) sista år var tragiska. Hon överfölls och rånades i sitt eget hem.

Hade svårt att som pensionär försörja sig - men fick bo gratis i en av kyrkans lägenheter.


Claudette Colvin är fortfarande i livet (föddes 1935) och säger att hon inte är bitter för att det blev Rosa Parks och inte hon som fick bli ikonen för de svartas kamp - men att man gott kunde nämna att det även var fyra andra kvinnors kamp som ledde till att de färgade i USA har fått det drägligare. 

Och nu borde jag ju nämna dessa fyra - men jag har ännu inte i någon artikel hittat något namn. 

Kanske någon kan hjälpa mig?


Vem är du?

Jag har råkat ut för en nitisk kommentator. Någon som älskar att posta kommentarer på artikeln "Vem är din inre... så jag har stoppat möjligheten att posta där.

Om du fortfarande är osäker på vem du är - rent europeiskt - testa här.



Länge sedan

Nu är det ett tag sedan jag skrev.

Har arbetat med några sidor på MySpace - en om min morfars far - Julius Kronberg. Lägger den bland länkarna.
En om mig - där jag bland annat berättar om mina föreläsningar.

I sommar kommer jag att arbeta på Kronbergs ateljé på Skansen, som vanligt. Den är öppen i augusti, varje dag 11-17. Jag är där de flesta dagar.

Jag kommer knappt ihåg hur jag arbetade här - men får börja friska upp minnet igen.

Har börjat intressera mig för kvinnliga äventyrerskor - har dels läst Nina Burtons fantastiska bok Den nya kvinnostaden samt Moa Matthis bok Pionjärer och feminister. Samlar ihop material för att ha till en föreläsningsserie.

Borde försöka starta ett eget företag - men tvekar inför allt pappersarbete.
Som det är nu arbetar jag med systemkamera, diafilm och projektor - dyrt och pilligt som attan.

Hade jag haft en bra laptop och dito digitalkamera, så hade föreläsningsjobbet blivit lite enklare. Dvs - om lokalen där jag ska arbeta har en bra projektor - annars måste jag investera även i detta.

Att arbeta med Power Point kan bli bra - om man är en estet - och inte använder en massa fula gubbar från Clip Board.
Eller tror att ju mer effekter - desto bättre.

Horror!

Nu blev jag riktigt i gasen. Måste börja jobba lite på artiklarna till denna blog.

Detta var bara ett litet mellanspel.