Syster Yster och Doktor Plattfot



En stereonovell i mono, sänd från två högtalare

I samarrangermang med Herr Klokbok



Doktor Plattfots mottagning måndag morgon klockan 8:05

 

- Välkommen till doktor Plattfots mottagning, det är syster Yster.

- Var har ni ont någonstans? I huvudet? Det kan vara magsår. Jo, det händer ibland när man har haft blödande magsår en längre tid att man drabbas av akut blodbrist - så kallad akut anemi - vilket kan orsaka svår huvudvärk.

- Jasså ni tror inte att ni lidit av blödande magsår - men kära ni - det kan ni inte som lekman avgöra - kom hit så ska doktor Plattfot ta en ordentlig titt på er mage. Jag sätter upp en tid för gastroskopi och rektoskopi - för säkerhets skull. Och nu är det mycket viktigt att ni inte äter eller dricker någonting överhuvudtaget de närmaste 36 timmarna.

- Varför? För att vi inte har någon tid förrän då - vi är en mycket populär klinik. Och ni måste vara tömd på mag- och tarminnehåll - sånt där kan komma upp och sprida smitta - det går inte - våra övriga patienter vill inte bli smittade med blödande magsår.

- Jodå - det smittar - har ni inte hört talas om helikopterbakterier?

- Jaja - Helicobacter pylori - men vi säger helikopterbakterier när vi talar med våra patienter för att det inte ska bli för svårt för dem att ta till sig dessa fakta.

- Hur var namnet? Eva Norling? E-v-a-N-o-r-l-i-n-g? Stämmer det?
- Jaha - då kan ni komma upp imorgon klockan 8, till mottagningen.

- Undersökningen sker imorgon kväll - men vi vill gärna ha er inne på observation under dagen, så att vi kan ta vissa prover. Det är rutiner som vi följer här på mottagningen, för patienternas bästa.

Det har hänt att folk har avlidit under en helt vanlig gastroskopiundersökning på grund av slarv med provtagningen - ja inte här - vi har våra rutiner - som eliminerar dessa olycksfall i arbetet.

Men hos mindre nogräknade mottagningar händer sådant dagligen - vår kära doktor Plattfot skulle aldrig utsätta sina patienter för sådana risker.

Vi gör en elektromagnetisk röntgen, tar 29 blodprover, byter blod, tar nya blodprover, kollar puls blodtryck och synen.

- Ja, det är viktigt att kolla synen - hos patienter med långt framskriden hjärntumör har en kraftig synrubbning kunnat skönjas.

- Använder ni glasögon? Har ni kontrollerat att ni inte har en tumör? Man kan aldrig utesluta tumör vid synrubbning.

- Så då säger vi klockan 8 i morgon bitti - välkommen.

 

-

 

Doktor Plattfots mottagning tisdag morgon klockan 8:05

 

Eva Norling sitter i en mörkröd galonsoffa i väntrummet på doktor Plattfots mottagning.

Ljuset är dämpat, det finns inga fönster. Väggarna mörkgröna.

 

En kvinna i läkarrock och lösskägg öppnar dörren till väntrummet, får syn på Eva Norling, backar hastigt ut ur rummet och stänger dörren.

 

Eva Norling ångrar att hon inte tog med egen lektyr. I tidningsstället finns en tidning utan framsida, men hon tror att det kan vara Hemmets veckotidning. Eva Norling vill inte ta i en tidning som sjuka patienter har läst.

Efter en liten stund öppnas dörren till väntrummet igen, samma kvinna tittar in, denna gång utan lösskägg, men med skäggstubb. Nu är hon klädd i en rosafärgad läkarrock.

 

- Eva Norrlund?.

- Norling.

- Hursa?

- Norling, Eva Norling.

- Jaha - då har inte vår första patient kommit än. Om ni väntar ett ögonblick så ska jag säga till doktorn att ni är här.

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken och skäggstubb går ut igen.

 

Eva Norling tycker sig känna doften av stekt bacon och känner hur det kurrar i magen. Hon har inte ätit på ett dygn, men brutit mot doktorns ordination och druckit några glas vatten. Eva Norling blir plötsligt orolig. Syns det på röntgen, att hon druckit? Tänk om hon blir hemskickad? Tänk om hon måste vänta ytterligare 36 timmar?

 

Ett skrik hörs från rummet på andra sidan dörren. Dörren öppnas och in kommer kvinnan i den rosa läkarrocken, men hon har bytt till vit läkarrock igen, hon har lösskägget på.

Hon står en stund mitt i väntrummet utan att säga något.

Plötsligt rusar hon ut.

Skrik och fnitter hörs från det intilliggande rummet.

Någon ramlar.

En röst:

- Men doktor Plattfot då... Ni borde inte... Någon kan ju höra...

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken kommer in i väntrummet - utan lösskägg, men med skäggstubb.

- Doktor Plattfot tar strax emot, jag ska säga att ni är här.

 

Eva Norling funderar på att gå, men är rädd att förlora sin tid hos doktor Plattfot, han har ett fint rykte. Alla går till doktor Plattfot, och det är inte lätt att få tid hos honom.

Inte ska Eva Norling gå bara för att han vill skoja lite med sin läkarsekreterare.

 

Eva Norling sitter kvar.

Om en stund öppnas dörren, kvinnan i den rosa läkarrocken kommer in, nu med vit läkarrock och lösskägg.

- Eva Norrlund?

- Nej, Norling, Eva Norling.

Eva Norling ångrar sig genast, man säger inte emot en läkare på det viset, tänk om han skickar hem henne nu när hon så väl behöver den här tiden. Blödande magsår och hjärntumör, det är inte att leka med. Eva Norling har slagit upp sina sjukdomar i Familjeläkarboken. Båda självundersökningarna slutade med: Uppsök genast läkare!!

Och det hade Eva Norling gjort, visserligen för en huvudvärk, som nu hade gått över. Men varken blödande magsår eller hjärntumör "går över". Eva Norling må vara lekman, men så mycket visste hon att magsår och tumör går inte över av sig själv.

Måtte doktor Plattfot ta sig an henne, trots hennes oförskämda tillrättavisning...

Eva Norling väntar med spänning.

 

- Eva Norling? Jaha, då har vi en patient som inte har dykt upp. Ni kanske kan ta hennes tid. Jag ska prata med syster Yster om saken.

Syster Yster, det måste vara hon med den rosa läkarrocken och skäggstubben tänker Eva Norling, som har rest sig upp, men åter sätter sig i den röda galonsoffan.

 

Kvinnan med lösskägget går ut ur rummet igen.

Tumult hörs från rummet intill, något välter. Det låter metalliskt, som om bestick och en metallbricka ramlar i golvet. En man fnittrar hysteriskt. Han pratar med sig själv, med två röster. Orden går inte att urskilja.

 

Om en stund kommer kvinnan med den rosa läkarrocken och skäggstubben in i väntrummet.

 

- Doktor Plattfot tar emot . - Varsågod.

 

Eva Norling reser sig upp, samlar ihop sina tillhörigheter och sin handväska och går förväntansfull mot mottagningsrummet. Kvinnan i den rosa läkarrocken ställer sig i vägen.

- Vi måste ha nersläckt på mottagningsrummet. Operationsinstrumenten är mycket känsliga för ljus, så om ni ville klä av er här ute i väntrummet...

- Jasså, jaha.

 

Eva Norling vill inte ifrågasätta doktor Plattfot igen. Hon har redan varit en besvärlig patient och kommit med en massa onödiga frågor.

När hon står naken i väntrummet och böjer sig ner för att plocka ihop sina tillhörigheter säger kvinnan i den rosa läkarrocken:

- Det där behövs inte - ni kommer inte att behöva dem igen.

- Men nån kan ju ta dem?

- Nej då, här kommer aldrig någon. Vi garanterar att våra patienter aldrig förlorar sina persedlar.

- Men de övriga patienterna...?

- Vi litar på våra patienter, det här är en mottagning med rennomé.

Eva Norling har ifrågasatt doktor Plattfot igen. Hon tystnar och tänker: Låt mig få vara kvar, skicka inte hem mig, förlåt, snälla.

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken tittar bister på Eva Norling och släpper sedan in henne i det nersläckta mottagningsrummet.

Eva Norling trampar på en massa vassa metallföremål som ligger kringspridda på golvet i mottagningsrummet. Det gör ont, men hon säger inget. Doktor Plattfot kan ta illa upp. Hon vet inte om doktor Plattfot är inne i rummet, det är helt mörkt.

Kvinnan i den rosa läkarrocken ber Eva Norling att sätta sig ner. Eva Norling kan inte känna att det finns någon stol eller brits att sätta sig på så hon sätter sig på golvet.

Under vänstra skinkan har hon något som känns som en gaffel. Försiktigt lirkar hon undan den och hoppas att doktor Plattfot inte ska märka något, han kunde ta det som kritik.

 

Efter en stund sätter sig någon bredvid henne, Eva Norling vet inte om det är kvinnan i den rosa läkarrocken och skäggstubben eller kvinnan i lösskägg och vit läkarrock. Eva Norling är inte ens säker på om någon av dessa två är doktor Plattfot, och om den andre skulle vara syster Yster, ingen hade egentligen presenterat sig för henne.

I mörkret låter de dessutom likadant. Eva Norling funderar på om de båda kanske är släkt.

 

Personen som sitter bredvid Eva Norling i mörkret, mumlar en ramsa. Eva Norling kan inte uppfatta orden rätt. Plötsligt brister personen ut i gråt. Eva Norling vet inte om hon borde säga något. Gråtattacken blir häftigare. Eva Norling börjar frysa.

- Kan jag göra något? frågar hon. Hon undrar för sig själv om hon förolämpat personen nu.

Personen svarar först inte.

Eva Norling fryser.

 

Om en stund lugnar sig personen och säger:

- Lämna oss.

Eva Norling hejdar sin första impuls att fråga om de inte skulle operera. Det kan uppfattas som en förolämpning. Hon sitter stilla en liten stund till.

- Lämna oss! Personen har höjt rösten.

 

Eva Norling reser sig sakta upp, hon är stel i lederna och nerkyld. Långsamt hasar hon i mörkret åt det håll hon tror att väntrummet ligger. Hon håller händerna framför sig, stöter till en bricka som far i golvet, nya metallföremål skramlar runt. Hon får något vasst i foten. Eva Norling vågar inte säga aj.

 

Nu är hon framme vid en dörr. Eva Norling trycker ner dörrhandtaget, väntrummets belysning strömmar emot henne, hon vänder sig om, ser en hastig skymt av den gråtande människan innan hon stänger dörren efter sig.

 

Eva klär långsamt på sig.

- Jag ringer hit imorgon och ser om jag kan få en ny tid, tänker hon och går.

  

Prao i medeltiden

image169
Foto: Jakri AB




I veckan som gått har min 11-årige dotter praoat tillsammans med en väninna på konditori "Aningen godare" i den medeltida staden Jakriborg. 


Jakriborg ligger på Lundaslätten vid Hjärup - mellan Lund och Malmö och är skapat av bröderna Jan och Krister Berggren. De ägde en bit mark och hade en idé om en medeltida Hansa-stad. Man ser inspiration från både Visby och Dragør.


Första inflyttningar i staden skedde år 1999, år 2004 var 300 lägenheter färdiga. Hyran är i stort sett densamma som en vanlig lägenhet i Lund; en fyra på ca 130 kvm ligger på ungefär 9000:-.

Namnet Jakriborg är skapat av de båda brödernas förnamn; Jan och Krister.

Staden har en egen vapensköld:


image168


 

Konditori "Aningen godare" drivs som ett familjeföretag.

Där arbetar syskonen Carina, Annika och Stefan samt Stefans fästmö Lotta. Min dotter trivdes som fisken i vattnet, hon har tänkt att hon ska bli konstnär eller glasblåsare, men nu kanske hon sadlar om (?).
Hela personalstyrkan har varit fantastiska vägledare till de små praoarna och veckan avslutades med att tjejerna fick baka varsin valfri 8-bitarstårta och ta med hem.

De valde påsktårtor av prinsessmodell med små marsipanfigurer som de själva tillverkat.

 

Min dotters väninna gjorde en grön med två ägg och en fin påsklilja - som hon själv gjort:


image173
Foto: LenaK



 

Min dotter gjorde en svart - jag har aldrig sett svart marsipan tidigare - men den blev riktigt läcker (den var god också, det kan både bröder och mor intyga):

image174
Foto: LenaK


  

Jag är så imponerad - både av tjejerna - så otroligt fina tårtor de gjort - och av personalen på konditoriet - och av staden Jakriborg - nu vill jag flytta dit!


image172
Foto: Elisabeth Molin



Ytterligare länk till Jakriborg

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jakriborg

Patrik bor inte här längre - novell

 

..."men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar", sjunger jag och dansar i köket. Jag ramlar, det gör ont. Ingen hör att jag gråter. Mamma är och jobbar, Andreas är hos farmor och farfar. Pappa Bosse har flyttat till dom nu, till farmor och farfar. Inte ens Patrik hör mig för han har flyttat till Dalarö eller Upplands Väsby. I alla fall långt bort och slutat skolan och vi kommer aldrig mera träffas. Vi kan inte skriva till varandra eller ringa heller, för Ewa vill inte att Patrik ska leka med mej.

 

Jag står vid köksfönstret och tittar på vårat träd, där vi hade kojan. Det blir imma på glasrutan och jag skriver "PATRIK". Sen tar jag ett block och skriver ändå till Patrik, skrivstil. Skrivstil blir det om man skriver så fort att det inte går att läsa. Det är bra, för då kan inte Ewa läsa. Hon kanske skulle kasta brevet. Ewa är arg, hon är arg på mej också, har Patrik sagt, för mamma har lånat något av dom som hon inte lämnat tillbaks.

 

Jag frågade Patrik, innan de flyttade, men han visste inte vad det kunde vara.

 

- Det är nog ett verktyg, sa han.

Vi letade bland hammare och sågar och Patrik tog in dom till sej, men det var inte något av det vi hittat. Ewa ville inte säga vad det var och mamma verkade inte komma ihåg.

 

Ewa kanske är sjuk. Det var en annan av mammas väninnor, förut. Hon hälsade inte när vi mötte henne på stan och Ewa sa inte heller hej när man träffade henne på gården.

  

                      Till Patrik skriver jag om kattungarna:


 

"Dom är nästan så stora att vi kan sälja dom snart, men en ska vi behålla - Stella, hon som är vit på bröstet, kommer du ihåg henne? Gråsten och Brunben ska vi sälja. Pappa Bosse var här och hälsade på för några dagar sedan. Vi ska gå på bio, bara han och jag. Inte Andreas, han är för liten. Djungelboken ska vi se. Det är en film fast den heter bok, konstigt, va? Det är djur med och tigrar. Har du sett den? Dina tigrar är kanske med? Tog du med dom när du flyttade?

 

Våran hemliga telefon fungerar inte längre. Dom som ska flytta in där hos dej har inga barn. Finns det barn där du bor nu? Jag har hittat lite leksaker som är dina. Om du kommer hit kan du få dom. Jag ska gömma dom så inte Andreas tar sönder dom. Vi kanske ska flytta också. Hoppas det finns barn där. Jag har aldrig flyttat. Var det kul?

 

Donna är död. Hon blev överkörd av en bil som smet, fast dom inte får köra här. Är Lajka död? Hoppas inte det. Jag har gråtit jättemycket redan. Ha koppel på henne. Jämt.

 

Nu måste jag sluta för mamma kom hem."

Mamma blir ganska arg för att jag skrivit i hennes block. Hon säger kludda, men jag säger till henne att det är skrivstil.

Hon förstår nog inte att jag har skrivit ett viktigt brev. Vart ska jag skicka det? Inte ens mamma vet var dom bor. Det räcker kanske med:

 

                      TILL PATRIK

                      SOM BOR PÅ DALARÖ ELLER UPPLANDS VÄSBY

    

                    Hej, Patrik!

 

Nu måste jag skriva igen, för vi har flyttat och du ska inte skriva till våran gamla adress. Fick du mitt brev?

Vi har spoltoalett i vårat nya hus och element och badkar och diskbänk med vatten och avlopp. Till och med varmt vatten har vi. Har ni spoltoalett där ni bor nu?

Men jag drömmer varje natt att jag bor hemma igen och du är där. Drömmer du också det?

Du kan få sova hos oss. Vi har en jättebra pulkabacke och jag har fått ett marsvin. Vi åker med svart plastsäckar i backen. Det går så fort att man nästan får ont i magen.

Andreas och jag leker med några som bor här och som heter Tony och Annika. Det passar ganska bra, för en som heter Tove trodde att jag var Pippi Långstrump. Och Tony låter ju som Tommy.

 

Andreas och jag åkte med mamma till Köpenhamn och vi tältade där och träffade min pappa. Han heter Marc och ser ut som en i Mosebacke monarki. Har du träffat din pappa?

 

Vad bra att jag hittade din adress i telefonkatalogen. Vad heter din pappa? Kommer du ihåg när vi bråkade om vems pappa som bodde längst bort. Vad ledsen jag blev när dom vuxna sa att Paris låg längre bort än Köpenhamn.

 

Mamma har sagt vad hon lånade. Men hon har lämnat tillbaks det. Det var Ove. Han hjälpte henne att kasta ut ett fyllo som kommit hem till oss. Det var därför jag fick sova över hos dej en gång. Andreas pappa Bosse hade flyttat från oss och Andreas var hos farmor och farfar som vanligt. Mamma var ledsen och Ove tröstade henne. Det var därför Ewa var arg.

 

Nu måste jag sluta. Dom ropar på mej, Tony och Annika och allihop.


Hej då från Sofi





image167

















Porr

image163
Magnus Betnér, foto: Cathrine Edvall

Patrik - novell

Patrik får gå själv till lekis, för min näsa är full av snor. När jag blir bra ska vi gå tillsammans igen, fast ibland går jag till Tant Evy innan, men det var längesen, hon vill kramas och luktar puder.

 

På lekis ska man säga sin adress innan man får gå och leka. Jag gråter nästan då, våran gata har inget namn, vi bor inte ens i ett kvarter, men vi har fått ett postnummer som är viktigt att komma ihåg. Patrik och jag hjälper varann att säga adressen.
Ibland ska man säga sitt namn istället, det är värre, Patrik kan inte hjälpa mig då och jag har så många namn och jag vet inte om Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter är bland dom.


Jag försöker få av täcket, men mamma stoppar om mig igen. Hon lovar att öppna ett fönster när hon märker att jag svettas. Pappa tar en sval, fuktig handduk och torkar min panna, innan han går till jobbet. Lilla Gumman ska vara en stund hos mej, medan mamma går till Konsum och handlar med Andreas.

Jag sitter nästan upp i kökssoffan, Lilla Gumman säger att man andas bättre då, när man har många kuddar. Hon bjuder på varm svartvinbärssaft som hon själv gjort, men inte kan dricka. Lilla Gumman har sockersjuka.


På kvällen är Ewa inne hos oss men utan Patrik, han ropar från deras sovrum genom väggen att jag kan få låna hans cykel när jag blir frisk. De vuxna dricker te och jag får också en kopp. Mamma lägger i en klick honung och häller mycket mjölk i. Men koppen är så tung, jag orkar inte dricka själv, pappa matar mej. Andreas försöker klättra upp i hans knä, men pappa knuffar bort honom. Då börjar Andreas gnälla. Jävla unge, bara jag blir frisk ska jag slå ihjäl dig.




Patrik och jag cyklar. Andreas står och skriker, han ska ha min cykel, fast han är för liten. Patrik och jag cyklar över honom, men jag ångra mej och springer tillbaks. Andreas har gått av i två delar. Farfar hämtar verktygslådan och när Andreas är lagad, tar farmor in honom till sitt kök och ger honom godis och leksaker för att han ska säga dumma saker om mej och mamma.
                 

Jag vaknar, men drömmen finns kvar. Alla leksakerna är hans och skidorna som han fått av farmor och farfar. Andreas är den enda i familjen som är tjock.

 

Pappa säger inget, han är nästan alltid tyst, men när det är fredag är han glad och visar alla sina trix. Mamma skrattar med en rynka mellan ögonbrynen, jag vet vad rynkan betyder, att han köper sprit när vi inte har någon mat, men jag känner mej inte så hungrig och pappa köpte faktiskt en brödrost en gång.

 

Nu är det fjärde dagen som jag har feber, mamma blandar Bamyl och sylt, det smakar inte så illa. Hon frågar om jag klarar mej själv idag, ifall Andreas åker till farmor och farfar. Pappa skriver upp telefonnummer som jag kan ringa om det behövs och så ger han mej en bok med tapetprover som man kan rita på.


Jag börjar min ensamma dag med att ringa Tant Evy, det är Ragnar som svarar, han säger att MonaLisa dött. Hon var sjuk och hade fått svårt att gå, men Tant Evy hade redan varit och tittat på en ny hund som är mindre. Ragnar skrattar och säger att Tant Evy tror att hunden heter Kanmanskita.
- Men vad heter den, då?
- Kamensita.
- Det är inget fint namn.
- Nej, men Kanmanskita kan den väl inte heta?
Tant Evy fnissar och skrålar i bakgrunden:- Kan man skita, så kan man.
Hon har väl haft sina väninnor där och druckit portvin.


Patriks röst hörs utanför, jag säger hejdå till Ragnar och öppnar fönstret.

- Kom in! ropar jag till Patrik.
- Får inte. 
- Vi kan rita.
- Mamma säger att jag kan bli smittad.
- Du ritar ute och jag ritar inne, så gör vi flygplan och skickar till varandra.
- Hur gör man dom?
Jag säger åt honom att vänta och springer iväg till tapetboken, men tapeterna är för tröga att vika.
- Patrik, lägg en bunt papper utanför vår dörr och sen går du ut och ställer dej framför fönstret igen.

- Åkej.

Men Ewa kom hem nu och hon säger att Patrik inte får leka med mej för att jag är sjuk.
Jag ritar monster och häxor, när telefonen ringer, det är Patrik.
- Sätt på radion, Sofi.



image165



Jag gör det och väntar på att ögat ska bli grönt, den är varm då. Vi har ingen antenn, utan en sladd som man ska hålla i, medan man vrider på rattarna. Jag vet vart man ska vrida, mamma har ritat med spritpenna på stationerna.

 Patrik piper i luren:
- Hör du Grodan Boll?
- Nej, bara en massa rymdisar.
- Hör du nu?
Patrik håller luren mot sin radio, men det bånglar så. Sen säger Ewa att han inte får ringa mer.
- Sofi?
- Ja?
- Vi tar vår hemliga telefon.
- Nej, jag måste åka till rymden nu.
- Åkej, vi ses hos Marsipanerna.

- Hejdå.


Radion biipar och surrar.

Kosmonaut Sofi kör med ljusets hastighet. Först några varv runt solen, så hon blir frisk, sen mot Mars. Där står redan en raket.


- Hej Patrik, har du inte Lajka med?
- Nej, hon är hemma hos sina valpar. Tigrarna är här.
- Dom är farliga.
- Nej, för egentligen är dom pandor.  

Pappa kommer hem och sätter på TV:n.

- Sofi, stäng av det där oljudet.

image164


Det är pausbild och pappa vill inte bli störd. Han muttrar att rutan är smutsig och börjar putsa den. 

Nu är det onsdag och jag har tröttnat på att vara sjuk, så idag ska jag gå till lekis. Jag knackar på hos Patrik, men Ewa säger att han är sjuk. Jag går till Lilla Gumman och ber henne bjuda Patrik på varm saft. Sen springer jag till lekis.   

Infraröd kamera avslöjar flatulerande man

I rent medicinskt och vetenskapligt syfte delges läsare av denna blogg en upptagning av en man som smygflatulerar, men avslöjas av vår reporters infraröda kameraupptagning.





Flatulens (även flatus, fis, prutt, fjärt, brakare, prupp, rökare med flera) är ett utsläpp av en blandning gaser ur anus. Denna blandning består till största del av kvävgas. Metangas och vätgas finns också med i utsläppet och till skillnad från kvävgas är dessa antändningsbara - vilket gör att även flatulensen är antändningsbar. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. Mestadels består en flatulens av bakterier och gas, och den uppstår i tarmarna, främst under jäsning av mat. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln vibrerar. På grund av att flatulensen ofta innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte, upplevs lukten ofta som en odör.

Det uppfattas i många kulturer som pinsamt att flatulera (släppa sig), och det är ofta tabu. Fenomenet används också flitigt av komiker. Vissa människor kallar det dålig eller omogen humor.

Att släppa väder är ett äldre uttryck för att man fiser.
Artikeln från Wikipedia.


Planeter och raketer - novell

- Vi gör rymdstationer och laboratorier, svarar jag pojken som heter Emil. Emil är klädd i ljusblå bomullsskjorta, murarmodell. Han är inte särskilt lång, ganska mager.

- Vad är det för skittråkigt? säger Emil.

Emils mamma böjer sej ner över sin pojke och tar honom i örat och viskar i falsett:

 - Så ska man väl inte säga?

 - Det är skittråkigt, svarar Emil. Han stirrar i golvet när han pratar och vrider sig runt för att komma ur sin mammas grepp. Han lyckas och sätter sig på golvet.

Jag plockar ner ett av laboratorierna från fönsterkarmen, det är inrymt i en skokartong. Sen sätter jag mig bredvid Emil på golvet.

- Titta, säger jag till honom. - Du kan titta in genom det lilla fönstret här.

- Fult, säger Emil. - Och tråkigt, fortsätter han, men vill inte släppa demonstrationsexemplaret av skokartongslaboratoriet.

- Usch vad elak du är, säger hans mamma.

Emil reser sig upp och går runt i rummet med lådan för ansiktet och säger:
- Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

 

Jag förmår Emils mamma att gå och ta en fika i caféet och när hon gått frågar jag Emil vad det är som är så tråkigt.

- Man kan inte gå in där.

Emil släpper för ett ögonblick kontakten med laboratoriet och ser mig i ögonen. Jag har noterat att han har en nyckelringsdjur hängande från en hälla i jeansen. Det är en liten grodliknande figur, så jag säger:
- Men grodan kan gå in där.

Emil svarar att det inte är någon groda och häktar av den från jeanshällan.

- Vad är det då?

- Det är Emil, svarar Emil och stoppar in den lille Emil genom lådans runda fönster.

Lille Emil börjar prövande trycka på instrumentbrädans knappar och dra i spakar. Han finner sig snart tillrätta, startar motorn och ger sig iväg. Skokartongen lyfter. Papper och pennor, tejp och saxar, allt virvlar runt i rummet. Emil skrattar. Han ska göra ett laboratorium.

image162

Hypatia ca 370 - 415 (eventuellt 350 - 415)

image141
Målning av Julius Kronberg 
Illustrerar ögonblicket strax innan de kristnas lynchning av Hypatia.



Filosofen och matematikern Theon uppfostrade sin dotter Hypatia till att bli den perfekta människan.
Hon blev en nyplatonisk matematiker och arbetade på Museion (tempel för muserna - ett vetenskapscentrum) i Alexandria men hon undervisade också privat i hemmet. Det sägs att hon även reste till Aten och undervisade - Hypatia var av hellenistiskt ursprung.
Hennes texter finns inte bevarade till eftervärlden, men vissa texter av hennes lärjunge, Synesius har bevarats, där man kan läsa att hon uppfann en metod att skilja salt från vatten, och att hon konstruerade ett mätinstrument för solens, stjärnornas och planeternas position samt en hydrometer för att bestämma vätskors densitet.
Hennes mest betydande arbete var "Kommentarer till Diophantus Arithmetica" i tretton böcker.




   Ellips               Hyperbel         Parabel


Hypatia var även intresserad av hur ett plan skär en kon och vilka plangeometriska figurer som då uppkommer, med andra ord kägelsnitt som ellips, hyperbel och parabel.


Hon skrev också en avhandling "Om Apollonius koner", den omfattade åtta böcker.
Man tror även att vissa av hennes fars, Theons texter, kan vara skrivna av henne. 


Hypatia levde och verkade i Alexandria, en hamnstad i norra Egypten, som ligger vid Nildeltats utlopp i Medelhavet.


Staden grundades år 332 före vår tideräkning av Alexander den Store och namngavs också efter honom. Han hade en vision om mänsklighetens brödraskap. I Alexandria bodde judar, egyptier, makedonier, greker och "orientaler". Staden var en kulturell smältdegel.


Stadens arkitekt var Deinokrates från Rhodos. Han skapade hela rutnätet av gator och hus. 

Ptolemaios I, en av Alexanders generaler blev farao i Egypten och gjorde Alexandria till landets huvudstad.
Alexandria var en rik stad, man tillverkade papper av papyrus, som odlades i trakten, där fanns glastillverkning och metallsmide och man tillverkade mediciner och parfymer som exporterades.
Det var Ptolemaios I som lade grunden till Alexandrias bibliotek. Han samlade bokrullar och lät kopiera dem - enligt legenden lämnade han aldrig tillbaka ett original som han lånat - endast kopior skickades tillbaka till bokrullornas ägare.
Alla båtar som anlöpte hamnen i Alexandria genomsöktes efter texter - som omhändertogs, kopierades och så lämnades kopian som ersättning för originalet.
 

Demetrios från Faleron, blev bibliotekets förste chef och på tio år samlade han över 200 000 rullar.

Kallimachos från Kyrene, sin tids främste diktare, skapade historiens första ämneskatalog med 120 000 titlar, s.k. Pinakes (Pinax = tavla, bild, förteckning).


Ptolemaios II och III fortsatte i samma anda. Ptolemaios III skrev dessutom till övriga härskare världen över för att få låna originalskrifter, vilka även de kopierades, och behölls, medan kopiorna sändes tillbaks. 
Kleopatra (den sjunde - men den mest kända  och därför känner de flesta bara till henne) föddes i staden Alexandria år 69 före vår tideräkning och gifte sig med sin halvbror Ptolemaios XII.
Kleopatra ska ha varit oerhört intelligent och talat flera språk flytande, bland annat hebreiska, arameiska, ett antal afrikanska språk samt grekiska. 

Hon blev drottning men avsattes. Reste då till Rom och fick hjälp av Julius Caesar att återta makten år 48 före vår tideräkning. Kleopatra var då 24 år.
Julius Caesar följde med henne tillbaks till Egypten, och de reste runt tillsammans i landet. De fick två barn ihop, en son; Caesarion och en dotter; Julia. 

Vissa forskare skriver att biblioteket i Alexandria skulle ha förstörts av Julius Caesar när han kom till Egypten för att hjälpa Kleopatra återta tronen, men det verkar ytterst osannolikt, dels därför att det finns uppgifter från personer som besökt biblioteket långt senare, dels därför att det troligen endast var en mindre mängd rullar som förstördes i hamnen vid tillfället, och dessutom var biblioteket troligen flera bibliotek och inte endast ett.  

Enligt en annan uppgift skulle biblioteken ha förstörts av kalif Omar på 600-talet, men biblioteken var redan förstörda sedan länge när muslimerna kom till Egypten. 

Det troligaste är att det är de kristna som förstört biblioteken.
Egypten blev tidigt ett kristet land, redan år 346 grundades det första klostret i Alexandria. Det sägs att aposteln Markus har verkat där. 

År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även "Museion" - eftersom det var ett tempel helgat åt muserna - Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek. Frågan är om alla bibliotek förstördes på en gång, eftersom Hypatia arbetade vid forskningscentret - men klimatet i Alexandria blev mer och mer vetenskapsfientligt under hennes levnad. 

Under Hypatias ungdom fanns det i alla fall både bibliotek och forskningscentra. Judar, kristna och folk med annan övertygelse levde sida vid sida i Alexandria, som styrdes av biskopen och patriarken Kyrillos (Cyril) som låg i strid med en romersk politiker - en prokonsul - Orestes som bodde i Alexandria. Orestes var kristen, men umgicks med judar och "hedningar" - till exempel Hypatia.
Hypatia var som sagt en mycket populär talare och föreläsare och Orestes kan ha tänkt att det var värdefullt att odla vänskapen med henne. Eventuellt har han även friat till henne. Enligt legenden ska han ha gjort det, men hon avslog frieriet. Efter ett tag ska hon ha ändrat sig, mot att han lovat att beskydda den grekiska handeln, självständigheten och filosofin. 

Biskopen Kyrillos ska då ha känt sig hotad av Orestes och Hypatia - och eftersom han var nitisk i sitt förföljande av "de kätterska kristna", hedningarna och judarna växte hatet mot dessa båda ännu mer.
När Alexandrias synagogor brändes var det troligen på Kyrillos uppmuntran.
Kyrillos motståndare Orestes överfölls vid ett tillfälle av ett femtiotal munkar som slängde stenar mot honom, när han satt i sin bärstol. Stadens befolkning kom till hans undsättning och i tumultet som uppstod omkom en av munkarna.
Kyrillos hyllade den avlidne munken som martyr. 

Hypatia var en logiker och argumenterade mot kristendomen - Kyrillos var förmodligen även den som låg bakom överfallet på henne - då en grupp kristna kastade sig över henne då hon var på väg genom staden - de släpade henne till en kyrka som hette Caesareum, där de skar av henne allt kött med krukskärvor eller ostronskal och sedan styckade de hennes kropp och tog den till en plats som kallades Cinaron där de brände kroppsdelarna.
Vissa menar att Hypatia föll offer för den första häxbränningen. 

Kyrillos har sedermera helgonförklarats.





image142
Skiss till Julius Kronbergs Hypatia-målning.
Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.




Om vådan av nära vänner - novell

 Anita lånade gärna sönder mina skor och mina klänningar och det hände att hon lånade mina pojkvänner. Hennes smak var alltför lik min för att jag skulle få ha någonting i fred. 

"Du är min allra bästa väninna" sa Anita. "Min allra, allra bästa.

Det var vad Anita sa.
 
Tantklänningen jag köpte på Frälsningsarmén försvann med Anita samma dag som jag köpt den, hon kom tillbaks nästa dag klädd i byxor och tröja. Klänningen hade hon glömt hos en kille som hon inte mindes namnet på. 

Jag var trött på att låna ut mina kläder och trött på att dela pojkvänner med henne. Hade i smyg iakttagit en liten mörk kille som hette Simon. Han verkade inte vara hennes typ.
Hon gillade långa kraftiga grabbar. Märkte att Simon börjat spana på mig. Tänkte att detta måste skötas snyggt. Anita får inget veta. Något hade hon visst noterat i alla fall, för hon sa spydigt att: "Kolla vilken fuling som står där" och så pekade hon bort mot Simon. En tiopoängare, tänkte jag. Honom måste jag ha, hon gillar honom inte, jag får ha honom ifred!
Simon och jag inledde en hemlig relation, han hade också någon att smyga för - sin fru.
Jag fick noggranna instruktioner om hur jag skulle göra om jag ringde honom och hon svarade.   
             
Han sa att han inte älskade henne (har vi hört den förr?) men var beroende av henne, eftersom han inte hade arbete och hon var ganska förmögen. Hennes pappa ägde ett företag inom livsmedelsbranschen. 
Det var vår, men sommaren närmade sig och jag skulle åka med min mamma och lillebror till Gotland, där vi hyrde hus. Vi hade ingen telefon (och detta var innan mobiltelefonernas tid), men det fanns en telefonkiosk i byn.
 
Jag ringde Anita och hon berättade att hon hoppat i säng med Simon, fast hon inte velat det.
Hur kunde hon veta att han och jag..? Jag pratade på och tänkte att nu har hon pratat för sista gången med "sin allra, allra bästa väninna".                
När jag lagt på ringde jag genast Simon, ett BA-samtal, det vill säga, ett som betalas av abonnenten. Jag var sockersöt och klistrig och låtsades som ingenting. Han frågade om det inte var för dyrt för mig att ringa från en automat. Han hade inte begripit att det var han, eller snarare hans fru, som stod för notan! En nota som noggrant kommer att specificeras på deras räkning. 

"Hämnd", tänkte jag och doften av svavel spreds snabbt i den lilla telefonkiosken, medan djävulshornen och bockfötterna växte ut på mig. Jag talade länge och väl och sa att jag längtade efter honom och att vad gör väl en telefonkostnad, när man talar med den man älskar. "Det är du värd, Simon."
Efter två timmar var mitt förråd av falsk vänlighet slut och jag tvingades acceptera att samtalet nått sin ände.               
Jag nämnde aldrig med ett ord, vad jag visste om honom och Anita, men detta var sista gången jag talade med Simon.
Han ringde mig inte när jag kom hem till Stockholm, men ryktet nådde mig att hans hustru begärt skilsmässa.  

Och Anita, då?
Jag har hört att hon gift sig med en äldre man. Han hade barn i hennes ålder. De fick några lyckliga år, innan han lämnade henne för en yngre förmåga.

image153
Telefonkiosk från Östersund

Marie bebåd. Våffeldag eller tranafton

image150
Marie bebådelse, målad ca 1425-28 av den så kallade Flemallemästaren (ev. Robert Campin)
Notera att en liten Jesus är på väg in genom det runda fönstret, flygande med korset på axeln - i riktning mot jungfru Marias mage.



I helgen firades Marie bebådelse - dagen då Maria fick veta av Gabriel att hon blivit gravid - men att hon inte skulle vara rädd. "Ave Maria gratia plena" sa ängeln - enligt Bibeln (Var hälsad Maria, full av nåd). Men det är tveksamt om ängeln verkligen talade latin.

Detta sker exakt nio kalendermånader innan julafton.


Maria kallas även "Vår fru" - ni känner kanske till kyrkor med namnet vårfru-kyrkan - om inte - så känner ni till Notre Dame-kyrkor i Frankrike (notre dame = vår fru).
För svenskar är kanske Notre Dame de Paris den mest kända - men det finns fler Notre Dame-kyrkor i Frankrike.


image151
Vårfru - har blivit våffel - och så äter vi våfflor - dagen till ära.




image152


Hemma hos oss har vi tranafton - kvällen den 24 mars.

Då ställer vi våra skor vid spisen, spisfläkten plockas bort - och nästa dag ser vi att tranan varit här.

Tranan lämnar stora svarta spår på väggen och på golvet vid våra skor. I skorna brukar det ligga lite småsaker och lite godis.

Min yngste son var visst inte riktigt nöjd med årets skörd, för lite godis - och prylen var två tandborstar. Snål trana. "Det var bättre förr" har han gått och knotat hela dagen.

Undrar hur tranan lyckas prångla sig ner genom det smala hålet i fläkten?
Det är trots allt en rätt stor fågel vi pratar om...

Grattis Joakim!

Dagens konung på sin tron,
mottag min gratulation:

Ha den äran

image147

Denna tårta är helt fri från farligt kolestorol och man kan äta hur mycket som helst utan att må illa, eller bli tjock.

Varsågod.

Jag har bjudit in några andra till bloggen - så det är bara att bloggmingla.
Ta en drink - det räcker till alla:

image148

Skål och välkomna - kul att ni kunde komma.

Åh - hej - är du här - ta en drink...


Present:

Jag vet att den innehåller något som du alltid önskat dig...

image149

Bosse, Albert och Astrid - tre tunga

image144
Bosse Skoglund - fantastisk trummis - spelade bland annat med Peps i "Peps Blodsband". En lisa för själen när jag var i tonåren och livet var trist. Har en egen sida på MySpace.












image145
Albert Einstein - en tröst för mig när jag vantrivdes i skolan.
Det gjorde Albert och jag - vantrivdes alltså.






image146
Astrid Lindgren har alltid varit en tröst för mig och många andra barn.
Man måste inte vara som andra - det var inte Pippi och det var inte jag...

Isbjörnen Knuts blog

Tyvärr är min tyska inte vad den borde vara.

I alla fall inte vad den borde vara om jag vill läsa Knuts blog. Och det skulle jag vilja.

image143
Här är isbjörnen Knut - "Knut, das Eisbärbaby" och hans pappa.
Knut skriver en blog som kan läsas här av alla germaner och andra tysktalande.

Fast det finns en del med lite spanska och engelska också.

Hela tyska folket protesterade när Knut hotades av avlivning.

Det är bra. 
Vi behöver öva oss på små söta djurungar, för att förstå att även andra människor har ett existensberättigande.
Inte heller människor ska avlivas.
En dag kanske tyska folket protesterar mot krig, tortyr och dödsstraff.

Och kanske kan folk från andra länder åka till Tyskland och lära sig ett och annat.
Eller kan Knut, överlevaren berätta om räddningen från dödsstraffet i sin blog.

Knut kan kanske turnera i länder som fortfarande tillämpar dödsstraff....

Hustrun - novell

image140







"Förbannade fruntimmer", tänkte han, medan ögonen lät sig vänjas vid mörkret i vedboden.
"Var faan är den nu?"


Den stod bakom huggkubben, rostig. Muttrande hällde han vatten på slipstenen.


"Här sliter man på åkern hela sommaren, och vad får man för det?"


Bonden är aldrig nöjd, kärringen, hon är antingen på det ena viset eller så är hon på det andra och ungarna går snoriga och lortiga i synen. Ett kok stryk skulle de ha, allesamman, bonden också.


Munter vid tanken på bondens bara bak blev mannen och yxan lät sig villigt slipas.


Men när eggen var skarp vände tankarna åter till vardagen och blev som stenarna i åkern. Trött och hungrig gick han ut med yxan över axeln, för att förmå sin hustru att åter vända till spisen.

Han ropade ut mot mörkret:


- Nu får det vara nog! Hör du det? Jag har yxan med!


Mannen tog ett par steg och bad hustrun tänka på barnen.

 

Endast koltrasten svarade.

 


Yxans tyngd fick mannen att byta hand. Prövande svingade han den framför sig och sa:


- Jag vill inte att någon skall komma till skada, men om du inte kommer nu, tvingar du mig att använda den.

 

Koltrasten tystnade och vinden höll andan.


Mannen svalde några gånger och strök sina svettiga handflator mot byxbaken.

                     

Yxan föll.


Han höjde den och högg med större kraft. Han arbetade med slutna ögon.


 

Ropade:
 - Varför tvingar du mig att göra så här mot dig? Varför kan du inte vara som andra kvinnor?

 

Men tänkte:

"Valet föll på henne för hon var inte som andra."

 

Tårarna tvättade fåror i kindernas gråa rynkor.

- Jag älskar dig! skrek han.

 

Trädet hon satt i föll med ett långsamt brak. Genast var han framme och tog henne i famn. Höll henne hårt och släppte inte förrän månen stod högt på himlen.


av LenaK



Who said Jehova?






Tack Herr Klokbok för länken.

Skapelsen

One day in the Garden of Eden, Eve calls out to God...

"Lord, I have a problem!"

"What's the problem, Eve?"

"Lord, I know you've created me and have provided this beautiful garden and all of these wonderful animals, and that hilarious comedic snake, but I'm just not happy."

"Why is that, Eve?" came the reply from above.

"Lord, I am lonely. And I'm sick to death of apples."

"Well, Eve, in that case, I have a solution. I shall create a man for you."

"What's a ''man,'' Lord?"

"This man will be a flawed creature, with many bad traits. He'll lie, cheat, and be vainglorious; all in all, he'll give you a hard time. But, he'll be bigger, faster, and will like to hunt and kill things. He will look silly aroused, but since you've being complaining, I'll create him in such a way that he will satisfy your... ah, physical needs. He'll be witless and will revel in childish things like fighting and kicking a ball about. He won't be too smart, so he'll also need your advice to think properly."

"Sounds great," says Eve, with an ironically raised eyebrow. "What's the catch, Lord?"

"Yeah, well... you can have him on one condition."

"What's that, Lord?"

"As I said, he'll be proud, arrogant, and self-admiring... So you'll have to let him believe that I made him first... So, just remember... it's our secret... Woman-to-woman!"



image135
Lucas Cranach den äldre - ca 1530.
Förälskade och okynniga - Adam äter av den förbjudna frukten.


Men som den uppmärksamme läsaren säkert redan upptäckt innehåller historien två faktafel;


Det ena är äpplet.

Vi kan med största sannolikhet utesluta att äpplen vuxit i paradiset - då ju grunden för att en äppelkärna ska kunna gro är vinterkylan.
En äppelkärna måste kylas ner för att kunna växa - därför växer inte äpplen på varmare breddgrader.
Med tanke på att de skylde sig med fikonlöv, så ligger det nära till hands att tro att frukten istället var ett fikon.



Det andra faktafelet är Eva.

Hon var ju inte den första kvinnan - det var Lilith som var först.

Lilith som vägrade lyda Adam - eftersom hon ansåg sig vara hans jämlike. Hon ville inte heller ligga under honom när de hade samlag, vilket Adam krävde.
Lilith uttalade Guds namn när hon tröttnat på Adam - att nämna Guds namn är en stor synd inom judendomen, och hon flög iväg.

Adam klagade hos Gud, som sände tre änglar efter henne. Hon bodde vid Röda havet då och umgicks med demoner. Lilith vägrade att följa med änglarna tillbaks till Adam och de hotade att döda hundra av hennes barn varje dag. 
Hon i sin tur hotade att döda varje gossebarn intill hans 8 levnadsdag och varje flicka intill hennes 22 levnadsdag, förutom de som bar amuletter med änglarnas namn.

 Adam sövdes, ett revben plockade ut och Gud klonade Eva.

Och sen blev Adam och Eva lite busiga - kördes ut ur paradiset och fick arbeta i sitt anletes svett.



image136
Lilith, relief, cirka 2000 - 1800 före vår tideräkning





Men ve den son av Adam som går ut i skogen och där möter den undersköna Lilith - hon har rött hår och bruna ögon - och hon älskar med männen tills de inte orkar längre. Då tar hon deras liv... Kanske är skogrået ett av Liliths barn - en lilim.

Alla barn till Lilith känns igen på att de ärvt sin moders röda hår och bruna ögon.


image137
Lilith, målad av prerafaeliten Dante Gabriel Rosetti 1868

Alfa, beta, gamma...

Ett inlägg som svar på Herr Klokbok och en artikel i DN om Johan.

image134



 Tänker mycket på min egen barndom och det som Jonas Gardell skrev i "En komikers uppväxt" om hierarkin i klassen. 

Som jag minns det i min klass - och jag tror Gardell skrev något liknande - så var det inte alfahannarna och alfahonorna som var det största hotet mot den som var mobbad - de kände sig inte hotade av klassens tunnisar - men de näst sämsta och alla som låg på stegen mellan alfahannen och hackkycklingen.

Dvs. de som hade en position att försvara, de som hade något viktigt att förlora - om de inte hackade neråt och slickade uppåt.
De rädda jävlarna - de var de som var de farliga.                                

Och så var det även i min klass - de som låg i topp behövde aldrig mobba - de fick aldrig bannor av lärarna - de var klassens "överklass".
Men "medelklassen" och framför allt "arbetarklassen" trampade utav bara helvete för att inte hamna under ännu fler i hierarkin. 


Jag kom ny till klassen i fyran och jag var så fel som en unge kunde vara. Jag hade enligt dem inget existensberättigande - och det värsta var att jag gjorde ingenting för att ens försöka passa in i deras norm.


Allt jag sa och allt jag gjorde var fel -  så varför bry sig? Jag föraktade dem och jag ville inte vara med och leka på rasterna. 


Ett tag i sexan hade jag försökt hänga med, jag hade köpt Gul&Blå- jeans och Puss&Kram-jeans, något som hade lovat framgång och uppskattning hos andra. Men jag kunde ju snabbt genomskåda detta.


Att försöka passa in, var värre än att inte försöka. Jag visade svaghet. Jag visade att jag gärna ville bli älskad.


I sjuan gjorde jag helt om. Jag köpte allt jag kunde komma över på Myrorna, och då var det inte populärt att gå i begagnade kläder, men jag gick ömsom i tantkläder, ömsom i någon slags egen jeansstil.


Bytte klass, därför att vi fått en lärare som tafsade på tjejerna, att han skulle avskedas kom aldrig på tal.
I min nya klass fick jag genast några vänner, men jag noterade att en ovanligt ful tjej blev fruktansvärt mobbad - även av mina nya vänner.
Jag försvarade henne, men fick veta att jag skulle låta bli, annars skulle jag också bli mobbad. Jag försvarade henne ändå. Vilket med tanke på att jag faktiskt hade fått ett pinnhål i hierarkin att försvara, var fel. Jag borde mobbat henne också. Eller låtsats som jag inget såg.

Men jag försvarade henne och skällde även ut mina nyfunna vänner - som jag trots allt tyckte om och inte ville förlora. Tänkte att: Jaha, så var det men den vänskapen, tillbaks till ensamheten och mina böcker igen då.

Men jag steg i aktning! Vilket förvånade mig oerhört.

Jag blev en alfahona, bara genom att följa min inre röst.

 

Detta är den märkligaste metamorfos jag åskådat på nära håll - och det var jag som var förvandlingen. Från larv till fjäril på mycket kort tid.




 

Jag tror att om Johan - i tidningsartikeln också hade följt sin inre röst - om han hade haft modet att våga - att räta på sin rygg - i den kropp han hade - och vågat se sina klasskamrater i ögonen och lugnt svarat att: "nu får det vara nog" - så hade han aldrig hamnat i anabola-träsket.

Visserligen är detta inget en människa klarar helt själv på egen hand - man måste ha ett starkt stöd hemifrån - ett stöd som ska ha funnits i många år. Kanske också stöd i skolan - jag hade inte det - men det hade varit enklare för mig om det hade funnits stöd där också.

 

Nu låter det som om jag anklagar den som blir utsatt - det gör jag inte. Men jag menar att vi alla har ett ansvar.
Vad gör vi av vår olycka? Går vi ut och gör andra olyckliga? Mobbar vi de som är svagare än oss?

Eller skiter vi i våra förtryckare och håller våra olyckskamrater under armarna - håller vi ihop och struntar i den skränande hopen av asgamar?

 

Ska vi verkligen låta ett gäng meningslösa förtryckare förstöra hela vårt liv?

 

Han blev narkoman, förstörde sin kropp och misshandlade sin flickvän på grund av att klasskamraterna mobbat honom. Skulle han låta mobbarna gå så långt?

 

Någon gång måste vi försöka lägga vår olyckliga historia till handlingarna. Vi måste försöka se vårt eget ansvar för våra liv och inte alltid skylla på samhället, föräldrarna och de dumma klasskamraterna.

Hur detta ska gå till - det har jag ingen monopollösning på.

 

Men vi är trots allt några som klarat det. Som har gått vidare utan större men, och som inte låter sorgen kanaliseras i nytt förtryck.


Rita här! Kreativt inlägg som kräver din insats...


ut type="submit" value="provided by www.flash-gear.com">

Och vem sa detta?

"Inte ett enda ögonblick i sitt liv får de känna sig utan tygel. De bör vänjas vid att utan knot få avbryta sig mitt i sina lekar och få sysselsätta sig med annat./ -- / Av detta ständiga tvång uppstår en foglighet, som kvinnorna behöver hela livet igenom, eftersom de aldrig upphör att vara underkastade antingen en bestämd man eller också männens omdömen och eftersom det aldrig är tillåtet för dem att sätta sig över dessa omdömen./ -- / Kvinnor är skapade att bereda vägen för männen och till och med att stå ut med orättfärdigheter från dem.

Man kan aldrig få unga pojkar att acceptera sådana villkor, deras innersta känslor skulle revoltera mot orättvisor; naturen har inte utrustat dem för att stå ut med dem."

Vem?

"Kvinnan har rätt att stiga upp på schavotten; då skall hon också ha rätt att stiga upp i talarstolen"

Vem sa det?

Toyen Prag (1902-1980)

image132



Toyen Prag föddes i staden Prag 1902. Hon hette ursprungligen Marie Cerminova. Toyen är en förkortning av det franska ordet citoyen - medborgare. 
Så namnet Toyen Prag kan tolkas som  "Medborgare i Prag".

1920 deltar hon i bildandet av den avantgardistiska konstnärsgruppen "Devetsil".
1925 reser hon tillsammans med sin vän, författaren och konstnären Jindrich Styrsky till Paris och hon stannar där till 1929.

1926 och 1927 ställer hon ut i Paris tillsammans med Styrsky.
1934 bildar hon och Styrsky den tjeckiska surrealistgruppen - tillsammans med ytterligare några vänner.
1939 är Tjeckoslovakien ockuperat av Tyskland. Toyen förbjuds att ställa ut. Hon och hennes vän, poeten Jindrich Heisler publicerar trots detta teckningar och collage - underjordiskt. Teckningar där hon visar sin avsky mot kriget och mot censuren.
1942 dör Toyens livskamrat Jindrich Styrsky endast 43 år ung.

Toyen gömmer sin vän Jindrich Heisler i sitt badrum under en längre tid. Han är av judiskt ursprung och eftersökt av tyskarna.





Photobucket - Video and Image Hosting
"Mythe de Lumière" / Myten om ljuset 1946, Moderna museet i Stockholm




1946 målar Toyen Prag denna målning till minne av tiden då hon gömde Heisler. Det är hans skugga man ser avtecknad mot dörren. Man kan tolka bilden som att han genom plantan försöker komma i kontakt med omvärlden, att han är uppryckt med rötterna, men det är farligt för honom att träda fram. Han lever som en skugga.

Och det som för oss ter sig som ett par vackra damhandskar - är för honom de tyska hundarna - som lätt kan snoka upp honom.
Heisler klarar sig dock undan koncentrationsläger och när kriget är slut lämnar Toyen staden Prag tillsammans med sin vän Heisler och beger sig till det befriade Paris. De har flytt undan en ny ockupationsmakt - Stalins terror.

1953 dör Heisler plötsligt i en hjärtattack.

Toyen börjar umgås med den franska surrealisten och poeten Benjamin Péret, som även varit en medlem av Dada.
1959 dör Péret efter en kort tids sjukdom.
Toyen arbetar hela tiden och målar.

Målningen Mellan tolv och midnatt tillkommer 1966, kort efter vännen och surrealisten André Bretons död.  

1970 deltar Toyen med en egen "kub", en sal med verk av henne själv, Styrsky och Heisler, vid den internationella surrealistutställningen i Sverige, Moderna Museet.

Utställningen visas också i Konsthallen i Göteborg, samt i Sundsvalls respektive Malmö museer.

Moderna Museet förvärvar målningen "Mythe de Lumière" - Myten om ljuset

1980 Toyen avlider på ett sjukhus i Paris. 

Sapfo

image129
Sapfo - målad av Julius Kronberg 1913.

Den grekiska poeten Sapfo föddes cirka 615 f. Kristus och dog cirka 562 f. Kristus.

Hon var gift med en förmögen man från Andros, som hon hade en dotter - Kleis - med.

Sapfo bodde på ön Lesbos, som ligger strax utanför Mindre Asiens (nuvarande Turkiets) kust, där hon drev en skola för unga kvinnor.

Hon hade en älskare - Alkeios, han var också poet.

Ordet lesbisk kommer av namnet på den ö Sapfo bodde på, trots att Sapfo inte var lesbisk, snarare bisexuell.

Många manliga författare var inspirerade av Sapfo, till exempel Platon (som även är den som nedtecknat Sokrates ord). Författarna Catullus och Ovidius (känd för sina metamorfoser) beundrade också Sapfo.

Enligt legenden tog hon sitt liv genom att kasta sig i havet. Julius Kronbergs målning beskriver ögonblicket precis innan hon bestämmer sig.



image133
Kartongskiss till Sapfo-målningen, utförd av Julius Kronberg. Finns på Kronbergs ateljé, Skansen.



Sapfisk strof har sitt ursprung i poeten Sapfos diktning.


Odödliga Afrodite, Zeus dotter,

ränkväverska på den rikt utsmyckade

tronen. Jag ber dig, härskarinna, kuva inte
mitt hjärta med sorg


och bekymmer. Men kom till mig om förut

du hörde min klingande röst från fjärran,

lämnade din faders gyllene hus och kom

sen du spänt för vagnen.

 

Snabbt förde dig vackra sparvars svirrande

vingar över himlen, genom luften, mot

den svarta jorden. Fort kom de fram. Och du,
lyckliga, med ett


leende i ditt odödliga ansikte

frågade vad som hänt mig nu igen och

varför jag ånyo kallade på dig,
vad i mitt galna

 

hjärta det var jag önskade mest skulle ske.

"Vem skall jag denna gång övertala

att återuppliva sin kärlek? Vem är
orättvis mot dig Sapfo?

 

Flyr hon för dig, skall hon snart förfölja.

Och hon skall ge, om hon avböjer gåvor.

Älskar hon inte, gör hon det snart, också mot sin vilja."

 

Kom än en gång, befria mig från mina

bekymmer. Uppfyll det mitt hjärta åtrår.

Och du själv Afrodite, var nu min
syster i striden


 


image130
En liten skulpturskiss av Julius Kronberg till Sapfo-målningen.
Finns på Kronbergs ateljé på Skansen.




 


Spam, spam, spam...

Min blogg går just nu inte att kommentera - blogg.no meddelar att vi blivit utsatta för en spam-attack.

Detta eviga spammande...

Vad är det för kul med spam egentligen? I don't like spam!!

*rotfl*



Spam och vikingar - norska vikingar förstås - vad trodde ni?




O, ve o fasan..!

Skrev om vårtecken på en site - och tänkte att vårens första motorcykelolycka brukar vara ett säkert vårtecken.
Hittade tack och lov ingen aktuell olycka när jag googlade.

Våren kan gott komma utan dessa.

Men jag hittade en vildsvinsolycka - som inträffat på E6:an mellan Löddeköpinge och Lund - bara några timmar efter att jag och min yngste son passerat platsen.
Tyckte synd om alla inblandade - men tänkte att det var skönt att det inte var jag - denna gång.

Tycker att jag fått min dos av olyckor för en tid framåt.

Inga stora olyckor, bara ett inbrott i hemmet medan vi är på vårdcentralen, inbrott i bilen när jag snabbt ska hämta en bok som jag ska visa mina elever på en studiecirkel i Södra Sandby, en sönderslagen ruta i stugan när jag ska åka och vila upp mig i några dagar, ett krossat hjärta och en krossad backspegel på bilen, en 100% hyreshöjning på min stuga, samt krock med en dum fasan och en lika dum rondell, med krossad lykta respektive två förstörda framhjul som följd.


Säkert har jag missat något - men varje gång jag drabbas försöker jag tänka positivt.
Nåja, vi lever och har hälsan.
Tråkigt, men vi har i alla fall inte krig här.
Kunde varit värre, lägenhetsbrand till exempel.
Tur att det inte blev några personskador.
Etc., etc...

Men hur länge orkar man vara positiv?
Små negativa händelser som inträffar med bara några dagars mellanrum - när ska jag få en liten stund av lugn och ro - då jag bara kan ligga och hämta nya krafter?

Tillbaks till vårtecknen igen.

Jag skrev:

Våren har uppenbarligen inte kommit igång än - för jag hittade inga aktuella motorcykelolyckor i Sydsvenskan.

Däremot en
vildsvinsolycka - som inträffat några timmar efter att jag passerat platsen.

Har än så länge inte kolliderat med annat än en korkad fasan (alla fasaner är korkade - så det är ett under att jag bara kolliderat med en - än så länge) och en lika dum rondell.
Fast rondeller är bra. Men denna hade omgett sig med ett lager hal nysnö (för några veckor sedan i Oxelösund) och det var dumt - hal nysnö kring en rondell är mycket dumt.*



Senare samma dygn skrev en ny bekantskap en kommentar i min blogg - och jag kollade hennes blogg och hennes vänners bloggar (finns det något ord för det? Blogghoppa? Bloggmingla?).

Och kom till Basin City blues - som skrev om en upplevelse i en bil med en fasan och en rondell - förvisso inga olyckor - men inlägget var skrivet under samma dygn som mitt inlägg.

Och nu undrar jag: Är det fasaner och rondeller i luften? Eller är det ödet? Eller bara ett lustigt sammanträffande, inget märkvärdigt egentligen...

Mia - som skriver bloggen - skrev att hon aldrig sett en fasan på riktigt - jag vet inte var du bor Mia - men kom hit till Skåne i juni-juli tillexempel och du kommer få svårt att inte se fasaner.

Fasaner är de mest korkade fåglar jag känner till - inte för att jag vill påstå att jag är någon slags expert på området, men om du kommer körande på en liten väg mellan två åkrar och du ser ett gäng fasaner stå vid vägkanten och spana efter bilar - så kan du vara viss om att de står inte där för att undvika bilarna - tvärtom.

De slår vad om vem som vågar korsa vägen närmast bilen. Och ingen vill ju vara en fegis - en chicken - så alla väntar i det längsta - och när de väl vågar sig ut - så inser de att de inte kommer att hinna över till andra sidan - så då springer de framför bilen - i bilens färdriktning - men inte lika fort som amerikanska roadrunners (tuppgökar) - utan mer som helsvenska hönor.



image123

Fasaner springer inte lika snabbt som amerikanska roadrunners - tuppgökar - utan mer som svenska hönshjärnor. Bilden lånad från denna sida.



I Skåne föder markägare upp fasaner och släpper sedan ut dem i naturen i hopp om att tillräckligt många skall överleva till fasanjakten.

Men att skjuta en fasan är väl ingen sport? Det finns ett uttryck - "Det är ingen sport att skjuta på en sittande fågel".
Men är det en sport att skjuta på en självmordsbenägen fågel?
En som springer fram och trycker på gevärets hane (heter det hane på gevär?).

En som med dödsförakt kastar sig framför varje bil de ser svischa fram i hög hastighet längs landsvägarna. Barmhärtighetsmord - möjligen - men en sport - nej - det är det inte.



image126

Borstahusen - norr om Landskrona. Denna fasantupp följde vår svampplockning och vår picknick nyfiket - och rusade snabbt och glatt fram, så fort jag erbjöd honom ett kex. Notera kexsmulan som ännu "hänger i luften". Foto Claes Ingvert.





* Har precis fått veta att det inte finns några rondeller i Oxelösund - vilket i så fall innebär att antingen;
1) har jag inte varit med om någon rondellkollision
2) eller så inträffade den när jag kommit till Nyköping.


Jag önskar att jag kunnat välja det första alternativet - men är rädd för att alternativ två är mer med sanningen överensstämmande.

Det var bättre förr

"Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger ben i kors och tyranniserar sina lärare."

Vem sa det? Och när?

När var det bättre förr?

Billie Holiday - Strange Fruit


Jakt med mus förbjuds


Jag är registrerad på ett feministiskt forum - Feminetik - där det även finns en icke feministisk del: JÄIF = Jag är Inte Feminist.

På JÄIF-delen finns en etablerad förkortning: KSM - jag vet inte om den existerar utanför Feminetik och JÄIF - men för icke initierade kan jag upplysa om att KSM står för: Kvinnans Sexuella Makt.

Det vill säga: Kvinnan kan få som hon vill, eftersom hon med sin sexuella utstrålning styr de viljelösa och testosteronstinna hannarna precis som hon vill.

En Kvinna kan alltså få både middag och drinkar och taxi betald - om Mannen tror att han därmed ska kunna få komma till.
Och det är möjligt att det stämmer, när det gäller vissa män och vissa kvinnor - men inte i de umgängeskretsar jag rör mig - det låter mer som amerikanska Hollywood-filmer för mig.

Nåja - med JÄIF:arnas favorituttryck ringande i mina öron läser jag med intresse DN:s artikel: Jakt med mus förbjuds - och tror att det handlar om att förbjuda kvinnor att via sitt berömda KSM jaga de stackars testosteronstinna herrarna.

Men jag hade fel. Fast verkligheten bakom rubrikerna var rätt intressant den också.


Är inte en av jägarnas största argument för sin underbara jakt: "gemenskapen". Var tar gemenskapen vägen - om man sitter hemma och klickar på sin mus - för att fälla testosteronstinna hannar av arten vildsvin?
Och tycker inte jägare om att vistas ute i skogen och känna doften av gran och multnande löv, höra fågelsång, äta medhavd matsäck och skryta om sina tolvtaggare? Skjutandet verkar i sammanhanget vara en bisyssla.
Fast om man hänger upp en wunderbaumgran, sätter på en fågelsångsskiva och ringer ett gruppsamtal till de övriga deltagarna - så har man kanske kommit verkligheten så nära det går.


image121


Bilden lånad från Jakttjänst

Balans

Jag vill skapa balans i bloggen.

Har skrivit oändligt mycket om min Transsibiriska resa - och för att man inte ska få intrycket att jag på något sätt skulle vara indoktrinerad av det kommunistiska systemet i det forna Sovjet - så publicerar jag en motvikt i form av denna film:




Blogg om blogg

En rolig sak med att skriva bloggar är att man faktiskt blir läst.

Allt det där som legat i byrålådan i 20 år eller mer kan plockas fram, dammas av och exponeras. Inget mer ska hamna i dessa mörka skrymslen - allt kan exponeras. Även det som inte är riktigt färdigt. En blogg kan ju fungera som en testplats för halvfabrikat - är detta bra nog? Vad tycker "folket"?

Och statistiken visar att även om man inte blir läst - så har folk i alla fall klickat på länken och kommit på besök.

 

Men...

 

En sak har jag lärt mig - skriv inte långa blogginlägg!

 

Folk ringer och de mailar och de skickar sms och berättar hur bra och kul och intressant bloggen om Transsibiriska järnvägen var - men skriver de kommentarer? Ikke - jo, ett - det tackar jag för. Kanske genererar långa inlägg en prestationsångest hos läsaren?

 

Så i fortsättningen får det bli kort. Kort och koncist.

 

För övrigt har jag kollat via LIX - läsbarhetsindex att mina texter går att läsa. Och jodå - min megablogg om Sovjet fick 27. Dvs mindre än 30 = Mycket lättläst, barnböcker.*

 

Den texten går med andra ord att använda som "Min första läsebok" i förskolan.

 

En något svårare text var den om Judith och Holofernes; den fick 40 - dvs mellan Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar och Medelsvår, normal tidningstext.
Och nu riskerar detta inlägg att bli långt - jag slutar lite rumphugget här.


*Tack Herr Klokbok för tipset om LIX - detta skall hädanefter bliva min vägvisare.


Transsibiriska järnvägen - 20 årsjubileum!

image117




Nu äntligen kommer det - mitt inlägg om min transsibiriska resa.

I maj är det 20 år sedan jag åkte med den transsibiriska järnvägen. Det var en gammal dröm som jag själv lät gå i uppfyllelse - utan anden i flaskan - utan andra människors hjälp.
Jag reste ensam - men med en grupp, som man måste på den tiden. Fast detta var tiden då alla ryssar hurrade och ropade "Glasnost" och "Perestrojka". Så reglerna höll på att luckras upp.

Michail Gorbatjov var partiordförande - vi såg honom i hans svarta limousin, när den i hög hastighet sneddade över Röda torget.

Berättelsen blev rätt lång - längre än blogg-inlägg brukar vara.
Så lång är denna berättelse att den inte ens får plats på en bloggsida - man får klicka sig vidare i almanackan i marginalen. Vi var ute och reste i sjutton dagar, mellan den 17 maj och 2 juni 1987.


Alla foton har inte kommit med - de bästa är för närvarande "försvunna".
Jag kommer att gå in i efterhand och försöka lägga in dem - när jag hittar dem.

Vi fick inte fotografera på tåget - det blev vi tillsagda. men på slutet fick vi ett specialtillstånd - så några av bilderna är "illegala" - de som är tagna i början av resan - och några är "godkända" - de som jag tagit i slutet av resan. Däremellan lite teckningar.

Alla foton och teckningar är av mig om inget annat anges.

Hittade en färdplan på Wikipedia - men den beskriver den nuvarande sträckningen, när jag reste åkte vi över Jaroslavl istället för Nizjnij Novgorod.
Och vi fick inte åka längre än till Chabarovsk/Khabarovsk - eftersom Vladivostok var ett militärt skyddsområde då.
Det fattas stationer - jag kan inte se att Kirov är med till exempel.

Här är Wikipedias färdplan:

Mellan 1956 och 2001 gick tågen via Jaroslavl istället för Nizjnij Novgorod.

Källa: Wikipedia


Den 17 maj 1987 - första dagen

Söndag den 17 maj 1987 

Nu sitter jag på bussen som ska ta mig ut till Arlandas utrikesterminal. Det är Norges nationaldag idag.

Hoppas Micke vattnar min blomma.

Nu gick två Sovjetresenärer på. En kille och en tjej i min ålder. Han är blond och lockhårig. Hon har mörkt hår, glasögon och en snygg skinnkappa. Undrar om de är ett par?

De har lappar på sina väskor som avslöjar att de ska med på resan.

10:42 visar digitaluret på Norra Bantorget.

 

Jävlar! Jag glömde stänga av kylskåpet. Och jag som lämnat kylskåpsdörren öppen. Tog jag ut soporna?

Jag undrar hur det är med flygledarstrejken? Igår fick folk vänta i flera timmar på planen.


Arlanda flygplats

Jävlar igen - kameran åkte med bland bagaget. Klockan är 11:45 - planet går enligt tidtabellen 12:45. Hade velat fotograferar lite här och lite på vägen. Jag får inte kameran förrän i Moskva.

 

55 minuter till København.

 

Min mammas kompis - Pi - är med på planet. Hon ska till Lima via Moskva, lustigt.

 

Mina medresenärer verkar inte så lustiga - jag minns inte ens vad de heter. De flesta verkar rätt gamla.


Reseledaren heter Bengt och är från Värmland, han är ung.



Nu startar planet. Lock för öronen. Sväljer hela tiden. Det regnar.


Hur ska det gå med bihålorna? Jag hade bihåleinflammation när jag åkte - har varit på Karolinska och fått dem spolade och fått med mig medicin.


Härligt - snart i luften.

Planet letar efter startbanan.

Nu brummade motorn till.

Oj vad det svänger.

Här är startbanan.

Snart så.

Nu står vi stilla.

Sus, iii, viin...

Accelererar, huj vad fort det går.

Där lämnade vi marken. Som på tivoli. Det suger i kroppen och ilar. Här är vackert.

Stigning.

Snart är vi ovan moln.

Vitt ljus.

Bländad.

Stig

Uppåt

Vitt, vitt

Tänk om man skulle krocka i allt det här vita?

Uppe?

Inte ovan moln än i alla fall.

Jag anar himlen nu.

Härligt.

Ska flygplansvingen vara bucklig?



Köpenhamns flygplats Kastrup

Planet är på väg ut till startbanan. Resan till Moskva tar två timmar och 15 minuter.

Nu står vi stilla.

Vi står ganska länge stilla.

Nu kommer iiil.

Ryck.

Skak.

Och så framåt.

Accelererar

Pressas mot ryggstödet.

Gung

Sug

Vi lämnade marken

Luftgrop.

Nu störtar vi.

Känns det som.

Blåser det?

 

Pi har bytt efternamn igen.

Har sin mammas namn nu, vad var det nu igen?

 

Sitter i gången, vill inte sitta i gången, vill se ut.

På Kastrup var det sol så vi har inga molnmassor att passera.

Min gamla bihåleinflammation gör sig påmind.

Undrar vad tullen ska säga om alla mina mediciner?

 

Ont i huvudet.

På hungrig mage åt jag en delikat måltid.

Måste ta mediciner så fort som möjligt.

Ska bo på hotell Kosmos 20 minuter från stan.

Jättestort enligt Bengt, han som är färdledare.

 

Tillman var Pi's nya efternamn.



Moskva 20:20 lokal tid.

Pi har åkt till sitt transithotell för vidare befordran till Lima.

Själv väntar jag på mitt bagage. Hur mår kameran?



På buss 867

Vet inte om kameran är skadad.

Avgaser i bussen.

Hög volym. Rysk schlager.

Någon sänkte - tack.

Varmt.

+23˚

 

Guiden, reseledaren och jag ska dela kupé. Trevligt.

 

Olga - guiden.

Kalinka restaurang - 1:a våningen.

 

Dagordning för i morgon måndag:

 

9:00 Frukost.

Stadsrundtur - Intouristbuss

till

13:30 Lunch

E.m.

Museum. Panorama över slaget vid Borodino 1812. Napoleon. Låter inte så kul, tror jag gör något annat då. Finns inte mycket fri tid att strosa runt själv på annars.

 

Kvällsmat 17:30

Cirkus 19:00

--

Dagordning för tisdag 19 maj

Kreml

Balett - Bolsjojbaletten uppträder i Kongresspalatset i Kreml, med Giselle.

 

Leninmausoleet

Tunnelbana

Pusjkinmuseet, impressionister



 Onsdag kväll, 20 maj, ska vi åka med tåget  

+26˚ i Moskva just nu.



På hotellet - fortfarande den 17 maj 1987

Bor på 25 våningen. Hotell Kosmos. Utanför finns ett monument över Gagarin och hans luftfärd.

Det är mörkt - undrar hur utsikten är på dagen.

Delar rum med en kvinna som heter Else.

Gungar det inte häruppe? Eller är det efterdyningar från flyget?

 

Ur kranarna rinner klor - med lite tillsatt vatten, smakar det som. Inte gott. Ska man borsta tänderna i det där?

 

Öl serveras inte på restaurangerna längre - måste köpas på systembolag - eller för oss turister - på Beriozka - turistaffärer.

 

Rikard Palm som reser med sin kusin Maria Lindgren köpte en öl åt mig.

De är från Bagarmossen. Det var de som jag sett på flygbussen - hon hade skinnkappan.

 

Else är från Karlstad och bryter på tyska eller danska. Vi delar rum på hotellet.

 

En av medresenärerna vill inte bära sin packning, vill inte hålla reda på biljetter, skriker och tappar bort passet, krånglar till det i tullen. Sixten. Är från Gargnäs. Utsänd från lokalradion - säger han, har en bandspelare med som han inte förstår sig på.

 

En av kusinerna Mella från Pajala är arg, han heter Börje. Den andre, Gunnar, kan inte svenska.

 

Rubel ser ut som leksakspengar utklippta från en veckotidning - en blank och en matt sida.

 

Hotellrummet är dammigt. Varför är det ett hål utklippt i lakanet?

image52


Den 18 maj 1987 - andra dagen

Måndagen den 18 maj 1987
 
Morgon. Sovit gott, men vaknat några gånger, plåtat lite av vyn. Dimma. Husen är mest från Stalin-tiden - mest 30-40-tal. Utom vårt hotell som är byggt nån gång på 1980-talet till olympiaden.


image53

Utsikt från Kosmos över Intouristparkeringen och ett litet 10-våningshus.



 

Blev telefonväckt två gånger:


 
God morgon! - доброе утро! 
 
Medicin. När ska jag ta min medicin? Dygnet kommer att förskjutas - till slut måste jag vakna mitt i natten och ta den.
 

Köpa yoghurt och massor av frimärken. Posta några här och några längs vägen.


 
Måndag kväll - 18 maj 1987
 

På tunnelbanan hem.


Har promenerat ensam i Gorkijparken. Mötte Tatjana, Seppi och Jurij plus ytterligare sex personer som inte presenterade sig. De var nyfikna och frågade lite om mig och Sverige.



image118

 

I förmiddags åkte jag med den svenska gruppen på en stadsvandring per buss i Moskva. Vi såg Röda torget, Vasilijkatedralen, varuhuset Gum (som var vackert men tomt på varor), historiska museet, Kreml, Leninmausoleet.


Ett äldre par ur den svenska gruppen stod framför mig i den långa kön till Leninmausoleet, Helmer och Maj.
Maj såg inget när vi kom in i mörkret i mausoleet. Ute på torget var det sol. Det tar lång tid för mina ögon att vänja sig, men Maj verkade famla i blindo hela vägen. Hon var ängslig och trodde att hon skulle ramla. Man måste vara tyst i mausoleet. Unga soldater sa strängt åt henne på ryska, något som troligen betyder tyst! De hötte med bajonetter, kändes hotfullt.

Vi närmade oss så småningom ett svagt ljussken, därframme i en glaskista låg Lenin. Så kort han var! Han låg med ena handen knuten, hade en kappa på sig. Men kan detta verkligen vara en människa som dött för 63 år sedan? Det såg mer ut som en vaxdocka.




image113

Man fick inte fotografera inne på mausoleet - så jag lånade denna bild från Wikipedias sida om Lenin.
Där står att det verkligen är hans balsamerade och uppstoppade kropp. Och att detta skett mot Lenins egen vilja. Han har också legat sida vid sida med Stalin - tills denne blev en persona non grata - och bars ut en natt och murades in i Kremls mur, med betongblock över - för att helt säkert inte kunna återvända - allt enligt Wikipedia - mitt opålitliga universitet.


När jag går ut från mausoleet är jag ganska säker, det är en vaxdocka. Men egentligen kanske det inte spelar någon roll, det är känslan som räknas. Jag har varit i Leninmausoleet, där man ska kunna se det balsamerade liket av Lenin. Vi stod i kö länge, vakter sa åt oss att stå två och två, vi fick inte vara slarvigt klädda, inte ha handväska eller kamera med, alla knappar i alla skjortor ska vara knäppta. Svenskarnas snusdosor undersöktes misstänksamt många gånger. Det var allt runtomkring som var spännande och hotfullt. Och där inne låg en liten vaxdocka som liknade Lenin. Eller så var det Lenin, men det kvittar egentligen.

Utanför, på baksidan, i Kremls mur låg bland annat Gagarin, den förste astronauten - eller kosmonauten, som det hette. Han var begravd i muren. Det fanns en liten begravningsplats där, jag försökte tyda de kyrilliska bokstäverna på gravarna, men blev snart bortkörd av vakter, man fick inte stå där heller. Stalin låg i alla fall bland de övriga viktigpettrarna.

Och Molotov låg där - vem var nu det? Uppfinnaren av molotovcoctailen. Var inte han anarkist?
Och Majakovskij - jag vill in i till gravplatsen igen - Majakovskij - min favoritförfattare - eller en av dem.


image56
Lenin stavas Ленин på ryska. Detta är framsidan av mausoleet när det är stängt.



image54
Stiliga unga män går med vackra balettben för att avlösa vakten vid Leninmausoleet.



image55


 

Såg vaktavlösningen vid mausoleet, en klosterträdgård, Moskva floden (eller fluden som Olga säger - Olga pratar annars jättebra svenska - fast hon aldrig varit i Sverige) och så var vi vid utsiktsplatsen vi universitetet - ett av de där jättehöga husen som byggts i Moskva under Stalintiden.

Olga och jag pratar om "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov. Hon älskar också den boken och berättar att man kan går speciella "Mästaren och Margarita-vandringar". Olga känner till flera adresser, så när vi åker förbi mästarens lägenhet och platsen där Berlioz blev dödad av en spårvagn körd av en kvinna med röd halsduk så kommer hon fram till mig i bussen och berättar det.
Jag önskar att jag hade haft boken med. Spårvagnshalshuggningen minns jag mycket väl. Den såg jag i en film på TV när jag inte var så gammal - långt innan jag läste boken.


Sen åkte vi hem och åt lunch - de övriga åkte på museet med panorama över slaget vid Borodino 1812, där Napoleon förlorade.




image97
Pravda - Sanningen - som sliten väggtidning.
 

Jag åkte på en egen tur in till stan och hittade inte Gorkijparken förrän det var dags att åka hem och äta.




image98
En svintransport - till vänster ser man tavlor med månadens arbetare.
Till höger en skylt som upplyser om ett övergångsställe för blinda.
Ryssar gillar verkligen inte att man springer runt och fotograferar.

 

På kvällen cirkus. Den var imponerande, trots de plågade tigrarna. Clownerna var duktiga, jonglören var söt - såg ut som en bög. Annars är ryssar varken söta eller feminina över lag.


 

Cirkusen låg i Gorkijparken så jag stannade där. Och det var då jag träffade Tatjana och de övriga.


 

Men nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem till hotell Kosmos. 5 kopek kostar biljetten - ca 50 öre. Vackra stationer. Rena. Nästa hållplats Prospekt Mira. Mir betyder både värld och fred - så miromir betyder världsfred.


 

Blev avbruten på tunnelbanan av medresenärer som såg att jag var från väst, syns dels när jag skriver med latinska bokstäver - dels på klädseln. Alla vill köpa kläderna man har på kroppen.


 

När jag gick av tåget kom en ryss fram och stötte.


 
"I see you are a foreigner, do you need a guide?"
"No thanks"
 

Hans namn var Oleg. Arbetar på TV. Talade bred texasamerikanska med lika bred käft. Och talade länge. Vi promenerade, jag fick hans telefonnummer och stränga tillsägelser att prata ryska när jag frågade efter honom. Jag fick inte avslöja att jag var utlänning.


Jag ringde inte.


Den 19 maj 1987 - tredje dagen

Tisdag morgon, 19 maj 1987

Jag vaknade inatt igen, men bara en gång. Moskva är så vackert här uppifrån - dygnet runt.

Dis och dimma. Rummet gungar.


image96
Utsikt från Kosmos



Telefonväckning.

Frukost 9:00

Avfärd 10:00 till Kreml där vi ska se Bolsjojbaletten dansa Giselle.



Tisdag kväll

Baletten var så vacker att jag grät.

Senare var jag på tunnelbaneutflykt med den svenska gruppen. Det finns inga klockor i tunnelbanan och inga tidtabeller. Det behövs inte - det kommer en tunnelbana varannan minut. Rent - inget skräp - trots att det inte fanns några soptunnor. Arga babusjkor säger åt den som syndar.

Sixten sprang runt med sin bandspelare och försökte få lite miljöljud. Stack fram bandspelaren framför förskrämda ryssar - han ville spela in det ryska språket. Alla tystnade och försvann.

Sixten har tydligen rummet fullt av kassettband och flaskor. Super och bandar.


Den 20 maj 1987 - fjärde dagen - men första dagen på tåget

Onsdag den 20 maj 1987

Morgon

Telefonväckt

доброе утро! = God morgon!

 

9:00 Frukost.

Sen ställa bagaget i rum 2124 för kvinnorna. Männen hade ett annat rum.

10:00 Pusjkinmuseet

 

Museet fyllt av kopior av världsberömda konstverk. Bra för ryssar som inte får resa utomlands. Såg en kopia av Michelangelos Davidskulptur. Köpte en bunt vykort.

 

13:00 Lunch

Fri tid fram till 17:00 Middag

18:15 till järnvägen - för avfärd mot Sibirien.

På tåget serveras varken sprit, vin eller öl. De nya alkoholreglerna för att skydda ryssar.

 



image61
Jag och Maria på perrongen vid vårt tåg.
May fotograferade, fast det fick vi ju egentligen inte...



image100
...men jag fotograferade också - vi hade glömt fotoförbudet just då.
Här väntar svenskarna på att få kliva på tåget.





image59
Våra tågvärdar hade gjort det så fint i kupéerna - blommor i vår kupé. Gardinerna var också fina.

Ska dela kupé med Tage, Margit och reseledaren Bengt.




image99

Tage och Margit - två av mina kupékamrater.


Den 21 maj 1987 - femte dagen

Torsdag den 21 maj 1987

Klockan är 10:55 Moskvatid - vi förlorar hela tiden minut efter minut när vi åker österut.

Ha ätit god och närande frukost, vitt och svart bröd, ost och marmelad, gröt, te, äppeldricka och risgrynsgröt.

Solen skiner, gräset är grönt och frodigt. Björkar, vårfloder - Volga har svämmat över.

Sovjets alkoholpolitik innebär att ingen alkohol serveras på restauranger, systembolagen öppnar 14:00. Vysotskij påstås ha dött för att han inte fick alkohol.

 

Det sups i kupén bredvid.

 

--

 

Nu har jag varit av i Svetja och postat kort till Jhoan, Peter och Jan som är i Peru, sen gick jag av i Kirov och postade ett vykort med Vasilijkatedralen till kusin Suzanne.




image57
Här är en av stämplarna som jag jagade och för vars skull jag höll på att missa tåget...


 

Alla dörrar på tåget har handtag som sitter i olika höjd. Vissa är i knähöjd. Det är orientaliska mattor överallt. Även på tågtoaletten. Där är det för övrigt som på tågen förr i Sverige - ett hål rätt ner på spåret. Jag är redan hård i magen. Man får aldrig sitta ifred - det rycks i toadörren innan man ens hunnit få upp locket.

 

Vi har två tågvärdinnor i vagnen - en i var ände. Den ena heter Tamira. De sköter samovaren och ser till att det är trevligt här. Och det är väldigt trevligt. Vi hade blommor i en flaska på bordet i vår kupé.

Sängarna är väldigt korta och smala. Det är varmt och fuktigt i kupén.

 

--

 

Nu sitter Olga här och lär oss tala ryska: Ne gavaritje tak bistra = Tala inte så fort.

Rysk musik strömmar från tågradion. Annars lyssnar jag på min Walkman - har Svansjön på kassett som jag köpt på en Beriozka.
De övriga tror att jag lyssnar på "dunka-dunka-musik" och blir rätt förvånade när de får höra Svansjön i mina hörlurar.

Olga berättade att arbetslösheten tog slut på 30-talet och alla arbetsförmedlingar stängde då.

Jag försöker skriva ett vykort till mig själv. Svårt, det gungar på tåget och alla ska babbla med mig hela tiden.

Undrar om de älskar varandra - Tage och Margit?

Margit snarkar väldigt högt. Svårt att sova i oljudet. Har aldrig hört något liknande.


Den 22 maj 1987 - sjätte dagen

Fredag 22 maj 1987 

Margit snarkar så högt att jag inte kan sova. I natt passerade vi gränsen mellan Europa och Asien. Olga pekade på ett monument, en slags obelisk som stod där - men vi susade förbi så snabbt att det var svårt att urskilja.

De flesta tittade inte på obelisken, de sov eller söp.



Jag har inget eget foto på Obelisken - dels för att vi inte fick fotografera och dels för att vi körde förbi på natten och ändå inte hade kunnat få en bra bild - men jag har lånat en bild från denna sida.

image62
Monumentet i Ural mellan Europa och Asien


 


Medan vi stod där kom den kortväxte mannen - den lilla Sune - utfarande med huvudet före - som en projektil rakt in i elementet i korridoren. Vad sjutton höll de på med? Kast med liten dvärg?

 

Nästa uppehåll stannar vi 33 minuter. Sen är vi i Omsk.

Janne från Helsingborg har tappat bort sin plånbok. Tågvärdinnan Tamira hittade den bakom hans fotoväska. Har varit rätt stökigt i den kupén. Samma kupé som Sune sover i.

Tamira skällde ut Sune för att han drack för mycket. Hon sa: Njet vodka och knäppte med pekfingret mot halsen. Betyder tydligen supa på ryska pekfingerspråket.

Tåget är fullt av unga grabbar som gör militärtjänst.

 

Det är en stor Sune med på tåget också - en rörmokare - som åker med sin Britta. Store Sune shoppar loss hela tiden.


Sixten varken ser eller hör något - han har tappat bort både glasögon och hörapparat. Han svettas, super och spelar in skrikiga kommentarer på sin bandspelare, men han har ännu inte kommit på var mikrofonen sitter.



Kusinerna från Pajala filmar med sin nya videokamera. Jag visade dem hur man kan ta av linsskyddet. Det blir bättre bilder då.

Börje är tveksam, han litar inte på någon. Men nu får han inte filma. Ingen får fotografera eller filma på tåg, vid tåg, broar, tunnlar, hamnar, flygplatser osv. Militära hemligheter. Så är det i och för sig i Sverige också. Men vi håller inte så hårt på det.


Men nu har han förälskat sig i tågvärdinnorna. Börje är lite tafatt, har visst aldrig flirtat förr. Jag har haft en lektion i flirt med honom nu. Han har stått hela kvällarna och en stor del av nätterna i korridoren utanför kupéerna, och tittat i smyg på båda.

"Börje, först väljer du ut den kvinna du helst vill ha - du kan inte flirta med båda samtidigt. Sen tittar du lite blygt på henne och när du får ögonkontakt tittar du snabbt bort - som om du är jätteblyg. Om en stund tittar du på henne igen och när hon ser tillbaks tittar du bort igen. Vid tredje gången - om hon tittar tillbaks - då vet du att hon är intresserad, så gör du en hiskelig grimas, grabbar tag i örona på'na o kysserna rakt på truten."

Börje skrattade hela natten och hans kusin Gunnar lovade att han skulle döda mig - för han hade inte fått en blund på hela natten.

Sen var vi vänner.

image101
Utsikt från min koj. Bengts plats - med stor radioknapp och Margits plats med Margit som längtar hem.


 

Maria jobbar på bageri San Remo, har med sig sin kusin Rikard som jobbar som taxichaffis på Östgötagatans garage. Han har kört Christian - en av mina fritidsungar till skolan.

 

Olga berättar mycket om Sovjet. Läkarna får betalt per patient, därför har de massor av patienter. Olga delar kupé med ryssar. Egentligen skulle hon och jag ha delat kupé, men Bengt - reseledaren - trodde att det skulle vara skönare för henne att få vara ledig när hon var i kupén, med mig skulle hon fortfarande "vara på jobbet".

 

Magnus - som också är med på resan bor hos sin far. Viveka är med - hon har ryskt ursprung. De delar kupé med May och Ingemar. May kan ryska - hon har läst i tre år. Ingemar är inte snäll mot May.

 

Jag har inte varit i någon annan vagn - utom pektopah-vagnen - restaurangvagnen - vi kallar den pektopah - eftersom det ser ut som om det står så på ryska: ресторан

 

Jag och Olga är inbjudna av två armenier till deras kupé - den ena hette Gena och den andre minns jag inte vad han hette. De pratade inte så bra ryska sa Olga - mitt uttal är bättre tycker hon. Jag tror Olga är lite sugen på att gå - armenier är vanligtvis mycket rika säger hon, men det är inte en anledning för mig.

 

Vi äter alltid efter de amerikanska turisterna. Och fast man äter massor - mycket mer än hemma - och knappt rör sig - så är man jättehungrig när det närmar sig lunch och middag - och då kommer de skräniga texasamerikanerna förbibrölande: "Oh, this is the Swedish cart, isn't it neat - they go all the way from Moscow to Chabarovsk, I'm so impressed!"

Åh, vad de skriker. Varför skriker de så mycket? De är ju som tonårsungar som tror att ingen ska lägga märke till dem annars.
Jag har blivit ganska skicklig på att härma dem nu. De övriga svenskarna trodde inte att jag vågade prata som amerikanerna när de tränger sig igenom våran vagn med sina feta kroppar. Men jag vågade. Och amerikanerna fattade inte att jag var hånfull - de blev jätteglada över att jag behärskade ett främmande språk. Amerikaner gör i regel inte det. Pratar främmande språk alltså.


På perrongerna fotograferar de som galningar - fast vi blivit tillsagda att inte fotografera. Tänk om KGB är här och rapporterar alla som åker med och tror att vi svenskar också fotograferat förbjudna platser. Tänk om de konfiskerar alla mina filmer!

 

Det händer inte så mycket utanför fönstret. Här finns mycket mygg. Mest sankmark just nu. När man ser något som ser intressant ut så möter vi ett tåg med 250 vagnar - som skymmer sikten och när tåget kört förbi är utsikten en annan.

Åkte just förbi ett skrotupplag och en såg.


Ser nästan inga djur. En och annan hund i byarna, och lite kor. Fattigt. Lappade hus. Ser lite bönder och rallare.

Det var något kallare på stationen i morse.


Snart gör vi ett uppehåll på 10 minuter.


Bengt sa åt mig att inte remma iväg och posta kort igen.

Jag antar att han antyder att det blev lite kaotiskt igår när jag försvann ut på stan i Omsk vid ett uppehåll för att köpa vykort och att leta reda på en brevlåda och tåget skulle gå och jag hade inte kommit tillbaks. Hela tåget var i uppror - varenda tågvärdinna letade efter mig - men det löste sig - jag kom med.

Om mina adressater ändå visste vad jag offrar för att få exotiska poststämplar åt dem.

 

I går lärde jag och Bengt ut Kina-schack till Olga och Tage. Margit ville inte vara med. Hon vill aldrig vara med. Margit sitter mest och surar och längtar hem till TV.

Olga lärde mig och Bengt att spela Idiot.

 

Evert reser med sin dotter Annika. Han går vilse hela tiden. Annika använder mycket tid åt att leta efter honom. Han är sur för att han inte får potatis till maten. "Har de aldrig hört talas om Jonas Alströmer här?"

 

All mat lagas på vedspis i tågets restaurangvagn. Vattnet till disken värms också på vedspisen.

 

En människa blev överkörd av vårt tåg idag. Vi körde vidare som om inget hade hänt.

 

I Omsk var det kyligt. Det sägs att det snöar i Novosibirsk.

Börje skrattar fortfarande åt min lektion i flirtandets konst. Han har ont i magen.

 

Vi ska få dagrum i Novosibirsk. Två stycken. Ett för damer och ett för herrar. Jag måste tvätta håret.

Tanja heter den andra tågvärdinnan. Tamara och Tanja. De kommer att åka vidare med tåget. Vi kliver på ett nytt efter uppehållet i Novosibirsk.

 

Min hårda mage är äntligen lite mindre hård. Jag har slutat dricka te - och satsar på det alltmer blaskiga kaffet. Olga har tipsat om att man kan köpa glass på stationen - den innehåller så mycket bakterier att man garanterat blir dålig i magen. Jag joggar runt på alla perronger - om jag inte letar brevlåda förstås - då joggar jag runt utanför stationerna. Kvass kan man dricka också - men vi har inte sett till någon kvass-vagn än. Det fanns kvassmaskiner i Moskva lite varstans.

  

Inatt 1:55 Moskva-tid kliver vi av detta tåg. Klockan är då 5:55 lokal tid i Novosibirsk. Frukost på hotellet. Stadsrundtur.


Den 23 maj 1987 - sjunde dagen

Lördag morgon 23 maj 1987

Svensk tid 23:50 (den 22 maj)

Moskva tid 1:50

Novosibirsk 5:50

Vi ankom tidigare än beräknat.

Jag sitter i kö till duschen på hotell Central. +5˚, soluppgång kvart i sju.

 

Båtutflykt på floden Ob.

 

Sen åkte vi till akademikernas stad. Novosibirsk är en stad uppbyggd kring forskning. Här är det billigt att bo, man får hög lön och många studenter åker hit för att tjäna pengar - men ingen vill egentligen bo här. Varor - som färsk frukt är ännu svårare att få tag på här än i resten av Sovjet.

Vi var på en inofficiell marknad - alla marknader ska egentligen styras av staten - men denna var lite halvprivat. Folk sålde frukt och grönt från de egna datjorna, lite vid sidan om, och begagnade kläder direkt från bilarna.

Novosibirsk var en ful stad. Kallt var det också. Och jag var på dåligt humör. Trött - vi förlorar ju tid hela tiden - min inre klocka är ju egentligen mitt i natten när det är morgon här.


image63
Else, Olga och lilla Sune i Novosibisrsk. Kalla, trötta och sura.
 



Jag plåtade Lenintorget med enormt stora statyer och med baletten i bakgrunden.

 

Gick på usel balettföreställning med Olga, Bengt och Rikard. Värsta jävla smörjan! Olga ville gå - men jag var nyfiken på om det kunde vara så illa hela vägen. Och det var det. Biljetterna var inte så dyra i alla fall.

Det var någon slags balett med klassisk musik där de som såg ut som punkare var fascister medan de som såg töntiga ut var hjältar... Väldigt pk - men sympatierna kunde nog lätt hamna hos fascisterna. Dansen var urusel, agerandet var pinsamt, handlingen var flummig.
Olga orkade inte ens förklara handlingen. Hon förstod den nog inte så bra heller.

 

På hotellet var det dans. Men när orkestern spelat en låt hade de paus i minst lika lång tid som de spelat. Man kom liksom aldrig upp i varv. Danslokalen såg ut som ett kontor.



På tåget igen 

Tage blev besviken över att tågvärdinnorna var män denna gång, men så kom en kvinnlig bädderska och han sken upp igen. Det är inte lika fint på detta tåg som det som Tamira och Tanja skötte. Inga blommor och inga fina gardiner. Jag skulle vilja ha de gardiner som satt uppe i det förra tåget. Det var invävt i själva tyget vilka städer som trafikerades.

Börje blir nog ledsen, fast vi ska inte åka så lång sträcka med detta tåg.


Den 24 maj 1987 - åttonde dagen

Söndag 24 maj 1987 

Frukosten hade vi ätit halv sex så vi fick lunch klockan tio - jag trodde det var frukost och åt för mycket bröd, orkade inte huvudrätten. Kvällsmålet serveras klockan tre. Sova åtta. Vi är framme i Irkutsk inatt - måste bädda av sängarna en timme innan ankomst så att de kan räkna sänglinnet.

Jag missade frukosten - drack för mycket champagne igår. Bengt bjöd, han var skyldig eftersom han förlorade i kortspel - jag vann. Jag har rejäl baksmälla, men har äntligen lyckats med vad jag skulle på toa. Folk fick rycka hur mycket de ville i dörren.

Jag har lämnat minst två kilo eget spår längs den transsibiriska järnvägens spår. Det var skönt.

  

Else och jag tänker dela rum i Irkutsk också - vi delade i Moskva och det gick bra. Hon är från Danmark - bor i Karlstad nu. Berättade att hennes bror blev skjuten av tyska soldater när kriget var slut. Soldaterna visste inte det, att kriget var slut alltså. Hennes bror hade varit på bio fredens första dag. Han hade varit så glad, men blev rädd när tyskarna skrek och sprang - då blev han skjuten och dog. Else var ledsen fortfarande och besviken för att tyskarna inte fått veta att undantagstillståndet inte gällde längre. Man fick vara ute på kvällarna - det var fred - men för tyskarna var det fortfarande krig.

Varför gör man rätt när man mördar någon när det är krig - men fel när det är fred? Ett mord är väl alltid ett mord?

 

Evert går fortfarande vilse. Han har inga extra kalsonger med - hans dotter Annika har gått runt och lånat kalsonger av de övriga svenskarna. Ska köpa så fort hon hittar en affär med kalsonger - annars har hon lovat att skicka nya till hemadresserna.

Evert är arg på Annika för att hon röker. Blir lika arg och förvånad varje gång han ser henne med en cigarett. "Röker du?" säger han varje gång. Det får du inte!

 

Något nytt har hänt med utsikten; jag ser mullvadshögar. Alla intressanta förändringar antecknas. Det är söndag, så folk är lediga och är ute i skogen och plockar murklor eller är på sina datjor och påtar i jorden.

Inte så sankt längre. Mera söndervittrade berg, jordskred.

Lövsprickningen har inte kommit igång här.

 

Margit gnäller och längtar efter sin TV. Tage vill ha en svensk tidning.

 

Suzanne virkar och löser korsord.


Den 25 maj 1987 - nionde dagen

Måndag morgon, 25 maj 1987 

Två på natten Moskvatid - sju på morgonen lokal tid.

Solen skiner - men det är nog kallt. Lyckades sova förra natten, så det gör inte så mycket att jag bara fått sova några timar inatt.

Lakanen är insamlade och räknade.



image103
Händelselös utsikt och svenskar som tittar på det som inte händer i tågets korridor.

 

Svenskarna dricker te och kaffe. Jag dricker kaffe. Vi betalar dricks till tågvärdinnorna varje gång vi kliver av, dels för trevnaden, dels för teet. Även jag uppmanas betala - fast jag inte druckit något te. Jag vill ju gärna ha - men får nöja mig med ett allt tunnare kaffe.

 

Hej då lilla tågvärd. Idag ska vi se på en mammut och åka ut på Bajkalsjön.



Måndag den 25 maj 1987, eftermiddag 

Inkvarterad på hotell Intourist. Åttonde våningen, utsikt över Angarafloden (eller "fluden" - som alla floder i Ryssland numera heter).

Angara är den enda flod som leder från Bajkalsjön. Staden Irkutsk ligger där floden Angara möter floden Irkut cirka 6 mil från Bajkalsjön.

 

Vi har ätit en god lunch. Förrätt; kall panerad fisksoppa med "kroppkakor" eller "ravioli". Huvudrätten var gott grillat kött med sås och inlagd tång och apelsinskiva. Var kan man köpa inlagd tång? Det vill jag ha med hem! Dricka till var kokt vatten med vin och kanel.

Efterrätt te och glass. Tror det var den godaste måltiden hittills.

Snart är jag en riktig babusjka.



Hissarna

Ibland kommer man med hissen. Ibland inte. Om man har kommit med så kan det hända att man kommer till rätt våning inom tio minuter. Eller på 45 minuter.

Hissen ringer när det är för många passagerare. Och det kan räcka med en passagerare för att ringandet ska börja. Ibland ringer den utan att någon står i hissen. Att gå åtta våningar med massor av packning när man är jättetrött lockar egentligen inte - men är det alternativ många väljer.

image64

 

Irkutsk är en vacker stad. Rent, gamla hus, glada människor, vackert, varmt och soligt. Fåglarna kvittrar utanför mitt fönster.

Jag har duschat och tvättat kläderna.

 

Det enda trista med Irkutsk som jag sett hittills är att jag såg människor som sov på stationen när vi kom på morgonen. Var det zigenare? Jag blir så illa berörd när jag ser människor som far illa. Alla har det materiellt bra i Sovjet, men bland "alla" räknas visst inte zigenarna.

 

Sixten från Gargnäs super. Han har suttit hela vägen från Moskva i sin kupé - som ligger intill vår - och rapporterat från resan: "Jaha, nu stannar vi på en station, jag vet inte vart vi är och inte vart vi ska, men sen när vi har varit där, då vet jag vart vi varit."
Kan bli stora journalistpriset för det reportaget.



image102

 


Stor-Sune och hans Britta är på ny shoppingrunda. Han är rörmokare - sa jag det?

 

Skulle ha träffat Maria i vestibulen kvart i fyra - men jag somnade.

 

När vi gick på guidad rundtur med Olga och den lokala värden - som också pratade svenska - så undrade Tage om svalorna. "Var kommer de ifrån? Bor de här?"

Det finns ju inga dumma frågor sägs det.

  

Nu är jag sugen på frukt, en apelsin vore gott, eller en tomat.

 

Ett attans spring i trapporna - folk litar visst inte på hissarna. Och de som litar på hissarna kommer ändå inte med - eftersom hissen anser att den är överbelastad för minsta lilla vindpust.

 

På kvällen satt vi i baren. Den såg ut som ett inrett garage. På ena väggen var det en spegel, på andra väggen var baren. Klaustrofobi. En tredje vägg var täckt av ryska flaggan. Där fanns också blinkande lampor för mysfaktorns skull. Jag drack champagne.

Bengt var i gasen. Rikard ville gå på disco.

 

Jag och Else tog en promenad. Else har vunnit en högvinst som hon ska hämta i Stockholm. Den var på minst 100.000:-

 

Den 26 maj 1987 - tionde dagen

Tisdag den 26 maj 1987 

Utanför pälsverket. Else och jag gick inte in. Vi har promenerat bland trähusen och fotograferat. Omålade lärkträhus med målad snickarglädje runt fönster och dörrar i starka färger, ofta knallgrönt och knallblått.



image65
Nya och gamla hus. Ryssarna tyckte bättre om de nya och förstod inte varför vi ville fotografera gammalt.




image66
Spårvagn.


 

Stor-Sune har köpt sin Britta en pälsmössa som hon har i stekande värme.



Tisdag kväll 

Vi har åkt på utflykt till Bajkal, kom till en utsiktsplats där man skulle sätta fast något i buskar som fanns där - och om man kom tillbaks efter ett år och det som man satt fast satt kvar så skulle man få lycka.



image67
Gunnar satte fast en ask med Gottegrisar - nu måste han åka tillbaks om ett år för att se om de var kvar.




image68
Det såg lite skräpigt ut - först när man kom dit. Men sen tyckte jag det såg kul ut - fast skräpigt.



image109
Sixten - utsänd från radio Gargnäs.


 

Sen gick vi en promenad från bussvägen - till en stad som kallades Lärkstaden längs Angarafloden. På en stenig strand låg ett svart hundhuvud. Vattnet var klart och blått.



 

image69
Ett hundhuvud




image71
Det låg lite snö kvar längs vägen där vi gick. May fotograferade mig.
 


I Lärkstaden fanns en kyrka som fortfarande var i bruk. Ryssarna var väldigt stolta och glada för den. De flesta kyrkor var antingen rivna, eller användes för annat. Några är museer, andra spannmålslager och det finns kyrkor som används som dykarskolor. Man fyller kyrktornet med vatten och sen får dykarna gå ner på några meters tryck och öva sig på problem som kan ske under vattnet.

Men detta var en fungerande rysk-ortodox kyrka med gamla ikoner.

Sixten skulle inte med in.

"Jag fattar inte varför vi ska in i en massa gamkyrkor - gamkyrkor har vi ju hemma."

 

Stor-Sune var i alla fall imponerad: "Jösses - här finns ju konst för miljoner!"




image72 



Jag tog några bilder i kyrkan, efter att ha frågat om jag fick: "Modjno fotografirovat?"

можно фотографировать? 

Jag fick ta bilder.

 

Margit har spräckt trumhinnan - Olga har varit med Margit och Tage till sjukhuset. All sjukvård är fri här. Även för utlänningar.

Stor-Sune har varit med sin Britta i stan och handlat lite igen. De har provat ut glasögon.

 

På kvällen fick vi lyssna på rysk folkmusik, det var balalajka och Kalinka för hela slanten.

 

Else och jag var så proppfulla med mat att vi tog en promenad. Vi gick ut mot en ö i Angarafloden därifrån det strömmade musik.

Har skickat ett vykort till mormor med Bajkalsjön.

Gunnar är full.

Rikard bjöd mig på öl.

Skrev i dagboken:

image104

Den 27 maj 1987 - elfte dagen

Onsdag 27 maj 1987 

Gunnar blev jättefull igår och har sjungit hela natten. Börje är sur, han har inte kunnat sova.



image82


 

Rummen ska vara utrymda till klockan 12.

Rum nummer 323 är reserverat för oss damer och vårt bagage.

Lunch klockan 14, middag klockan 18:30.

Samling 19:30.

Avfärd.

Tåget går.



Onsdag mitt på dagen 

Sitter på marknadsgatan i Irkutsk och dricker äppeldricka på en servering.

Varmt och trångt. Folk är påbyltade.

Täckjackor.

Barn har mössor och tjocka pantalonger.

Säkert +26˚.

 

Alla köper allt hysteriskt.

Så fort en ny vara kommer till marknadsgatan bildas en ny kö. Oavsett vad som säljs. De flesta vet nog inte vad de köar för.

Folk har pengar - men det finns inga varor.

Allt exporteras eller säljs till turister.



Att handla i en rysk affär: 

Se ut en vara.

Gå till kassörskan och säg vad du ska ha.

Betala.

Gå till expediten med ditt kvitto och hämta ut din vara.

 

Alla kassörskor räknar på kulram, fast de har räknemaskiner och elektroniska kassor.

 

Nu tog det som ser ut som kroppkakor slut, ändå står folk kvar och köar. De hoppas väl på en ny leverans.

Tyvärr hinner jag aldrig bli hungrig, annars hade jag kunnat smaka på något på stan. Halvpension vore bra.

 

Ryssar ser ut som tyskar, jugoslaver och finnar. Blonda och blåögda. Fast här i Irkutsk finns några med lite asiatiskt utseende.



image78

Kön efter "kroppkakor" och mina teckningar till Anja.

 


Folk står fortfarande kvar i kön och väntar på det som ser ut som kroppkakor.

Nu kom det något som ser ut som jättefina pistaschbakelser. Ingen handlar. Alla vill ha "kroppkakor".

 

En liten tovig flicka kommer fram till mig. Hon pratar ryska, ser lite ut att vara zigenare, bryr sig inte om att jag inte förstår. Hon säger att hon heter Anja. Verkar vara ensam här. Ser inga föräldrar. Jag försöker förklara med teckningar i dagboken och kroppsspråk att jag kommit med tåget från Moskva och att jag ska åka vidare till Chabarovsk och sedan flyga tillbaks till Moskva igen.

Att jag är från Sverige ursprungligen är alltför komplicerat för mig att förklara på Tarzan-ryska.



Sista timmarna i Irkutsk 


Sitter med fötterna i Angara.



image79



Olga har berättat en saga om Angara som flydde från sin stränga far Bajkal.

Pappa Bajkal hade många barn, men hans dotter Angara var hans mest älskade. En dag träffar hon Jenisej och blir förälskad, fadern vill inte att de gifter sig. Angara och Jenisej förlovar sig i hemlighet, sen ger han sig av västerut.

Medan Jenisej är borta kommer Irkut på besök. Han är rik och mäktig och fadern blir förtjust när Irkut ber om Angaras hand och tackar ja, utan att fråga vad dottern vill.

Angara kan inte gifta sig med Irkut, hon älskar Jenisej och rymmer från sin far, västerut mot Jenisej.

Bajkal kastar en stor sten efter henne - den finns kvar vid Angaras utlopp. men stenen missar. Irkut kommer hem till dem och får reda på vad som hänt, han rider efter Angara, men en bit bort faller hans häst ner och dör - det är där staden Irkutsk ligger idag.

Floden Angara är den enda flod som leder bort från Bajkal - och nu vet jag varför.

  

Solen steker och vattnet är iskallt. I vattnet krill. På vattnet en disco-båt.

Verkar vara en studentskiva på båten.

Här nere vid floden klär folk av sig.



image80

 

Det blir svallvågor från båten. Det sitter en man en bit bort från mig, han har tagit av sig strumporna och lagt dem på en sten. Nu svepte svallvågorna ner strumporna i Angara. Och ena skon åkte också i. Han står med uppvikta byxben och försöker rädda sina strumpor och sin sko som ligger och guppar i svallvågorna.




image81



 

Jag har köpt några propagandaaffischer och retuscherade foton i en bokhandel. I bokhandeln måste man stå i kö för en kundkorg. Man får inte gå in utan kundkorg. Väskan måste man lägga ifrån sig också.

 

Dags att gå hem till hotellet nu. Tar med några stenar som minne från denna fina stund.

 

Undrar om det är fint att bo här.

Undrar om det är mycket kallt på vintern.

 

Bajkalsjön bottenfryser om vintrarna, så det är nog ganska kallt. De lägger ut räls på isen om vintern - och transsibiriska järnvägen går tvärsöver sjön då.

I sjön finns en fet fisk som är genomskinlig. Den kan leva bra där - för den är så fet. Förut var den populär att fånga - fettet användes som lampolja. Nu är den utrotningshotad. Minns inte vad den hette.

 

Jag hatar vintern, jag hatar militärer och jag hatar miljöförstöring - så Irkutsk är nog inget alternativ.

Men husen är fina.

De har bara fönster utåt gatorna på nedervåningen. Ovanvåningen var för kvinnorna - och de skulle minsann inte flirta med förbipasserande - därför fanns det bara fönster åt gården på ovanvåningen.


Den 28 maj 1987 - tolfte dagen

Torsdag den 28 maj 1987 

Första morgonen på sista sträckan.

Svårt att stå ut med Margit och Tage - de bara längtar hem och räknar dagar och timmar tills vi når svensk mark igen. Jag längtar inte hem - vill inte till Sverige - kan de inte vara tysta nån gång?

Undrar varför ryssarna inte fick gå in på hotell Kosmos i Moskva?

 

Det här tåget är ganska smutsigt. Toaletten luktar inte bra.

 

Nu åkte vi förbi en bränd by.

Vi har sett rök ganska länge. De övriga svenskarna tror att ryssarna svedjebränner, men jag drar mig till minnes att de pratat om nån eld i södra Sibirien/norra Kina som inte går att släcka. Svenskarna vill inte tro mig. Jag skiter i svenskarna.

 

I morgon fyller Lill-Sune och Ingemar 100 år tillsammans. De känner inte varandra - men vi har planerat att fira dem. Personalen i restaurangvagnen har lyckats ordna tårta.

 

Jag har spått Olga.

Sen spelade vi idiot. Bengt kom in i kupén och blev trippelidiot.


.
image105

Olga har ryskalektioner med mig - tycker att jag skriver de kyrilliska bokstäverna bra för att vara nybörjare. Tåget skakar mycket mer än jag är van vid, som när jag åkte tåg när jag var liten. Man hör skarvarna mellan skenorna. Det är svårt att skriva.



 

Sen ordnade Bengt en frågetävling bland svenskarna. Kupéerna tävlade mot varandra.

Vår kupé kom tvåa.


Jag har gjort en promenad till slutet av tåget. Totalt ca 20 vagnar. Varför gick jag aldrig och hälsade på de där armenierna? Det hade ju varit kul att prata med fler främlingar. Jag glömde bort det helt enkelt. Jag tror de blev lite ledsna. Nu är de inte kvar - de åkte ju med första tåget.



image83
Min kupé och mina kupékamrater. Uppe till höger är min plats


Natt mot fredag

Skogen brinner!

Nu åker tåget rakt igenom rök och eld. Jag är den enda i min kupé som är vaken. Jag väcker Bengt och vi kollar tillsammans. Elden är precis utanför tågfönstret och man bränner sig om man tar på fönstret. Är inte det farligt? Spåren borde krökas av värmen. Vi åker i full fart genom elden. Känns som om vi var i filmen om Bambi - i början då hans mamma och pappa brinner upp. Eller blev de skjutna? Det brann i alla fall i början av filmen och det är lika vackert nu i verkligheten - allt är röd-orange utom träd och buskar som syns som svarta siluetter

 

Den 29 maj 1987 - trettonde dagen

Fredag, kväll den 29 maj 1987

 

image107
Utsikt från ett tåg.





image108
Mer utsikt.



Sista kvällen på transsibiriska järnvägen
Vi firade Lill-Sune och Ingemar i restaurangvagnen idag. Else hade skrivit en sång till deras ära. Det fanns tårta och sprit att fira med. Ingemar blev skitsur, han ville inte bli firad. May är jätteledsen.

Det sups i Lill-Sunes kupé.

 

Gamlingarna i min kupé gnäller som vanligt och längtar hem.

Jag längtar bara efter att få slippa deras gnäll.


Den 30 maj 1987 - fjortonde dagen

Lördag den 30 maj 1987, Chabarovsk

Träffade nån snubbe och gjorde en sån där dum affär. Bytte en limpa Marlboro inköpt på en Beriozka mot en burk rysk kaviar och massa rubel, vad jag nu ska med rubel till. Jag ska ju hem. I de ryska butikerna finns inget att köpa och i Beriozkan kan man bara handla för västvaluta. Men kaviaren är jag glad för. Den brukar vara slut även i Beriozkan. Svenskarna har väl varit där och dammsugit.

I Beriozkan där jag köpte Marlborolimpan köpte jag en Leninbyst också. Ganska fin faktiskt.



image120
Влади́мир Ильи́ч Улья́нов - Vladimir Iljitj Uljanov kallad Lenin - Ленин


 

Egentligen vill jag inte göra såna där illegala affärer. Tycker inte om sånt.

Snubben skulle ta mig till nån champagnerestaurang sedan. Trodde inte att de serverade alkohol på restaurangerna här.

 

Sen gick jag med svenskgruppen på sightseeing med lokal guide - vi får en lokal guide i varje stad vi kommer till. Fast vi har både Bengt och Olga med oss. Alla guiderna pratar svenska - ingen har varit i Sverige. Fast jag talar ju engelska och har inte varit i något engelsktalande land förstås. Utom i England när jag var ett år - men då talade jag ju knappt ens svenska.

 

Sen båttur på floden Amur som hade kunnat vara trevlig om inte-


image84
Skrikig amerikan - tyst för ögonblicket...

Skrikiga amerikaner med skrikig rysk värd förstörde hela turen. De bad oss dessutom att vara tysta när intern ointressant information vrålades ut i högtalarna. Jag, Rikard och Maria surnade till rejält och bråkade med dem.


image85
Maria är inte så sur som hon ser ut, hon är surare...





image86
Rikard blev ganska trött under flodresan.
 

Amur betyder kärlek, floden delar Kina och Sovjet och är känd för sina gränsstrider, sitt vackra namn till trots. Vi kunde se in i Kina. Så snopet att vara så nära, men ändå inte åka in. Fast jag valde ju denna tur.

Hade kunnat åka till Kina, Beijing, istället - men då hade jag inte fått nån mat på vägen, inte ens restaurangvagn sa de - man måste ha med sig rejält med mat och handla vad man kommer åt längs vägen.

Sen när jag kommit till Beijing skulle jag resa runt på egen hand - men måste ordna tillstånd för varje stad jag ville besöka och också ordna resan hem själv. De flesta reser ner till Hong Kong och hoppas på sistaminuten-biljett, men då måste jag ju ha massor av pengar med mig i resecheckar eller i kontanter - och tänk om jag inte lyckas ordna nån sistaminuten-biljett till ett bra pris. Nä, det skulle vara för mycket osäkerhet och oro på en sån resa. Och dessutom helt själv. De talar inte så bra engelska på den kinesiska landsbygden. Jag skulle bli lurad och rånad tusen gånger om.


image87


Nåja - jag får väl åka till Kina nån annan gång. Jag har tagit ett foto av en ö i Angarfloden - och en båt med tre hus travade i pyramidform.



image88

Amurfloden - och Kina några kilometer bort.


  

Snubben jag gjorde min dumma affär med har snurrat runt kring hotellet - jag har mött honom minst fyra gånger. Han tjatar om att vi ska gå någonstans och dricka vin. Jag är tveksam. Sen bjöd han på party, hade en kompis med. Jag tänkte att det var bäst att ta med ytterligare någon svensk om det skulle bli hotfullt för mig. Hämtade Rikard i baren.

 

Vi åkte hem till dem. På vägen såg vi en busschaufför som misshandlade en eskimå. Ingen reagerade. Det var som om det var helt naturligt att man slår eskimåer ibland.

Rikard och jag blev oerhört illa berörda. När eskimån låg på marken sparkade chauffören på honom, fast han såg medvetslös ut.

De ryska grabbarna förklarade att eskimåerna är paria - de super och bråkar och måste hållas i schack. Fast den här eskimån såg väldigt fredlig ut. Och sen var han ju medvetslös - det var ju snarare chauffören som såg ut att behöva hållas i schack. Rikard och jag vågade i alla fall inte hjälpa eskimån - tänk om alla ryssar skulle kasta sig över oss. Ingen verkade ju vara på eskimåns sida. Jag tänkte på det där länge.

 

Vi åkte buss, man betalade själv i en automat i bussen. Det fanns ingen biljettkontrollant - men det behövdes inte - för alla tanterna i bussen var kontrollanter. Tantkontrollanter.

När vi närmade oss den ena killens hem - som tydligen var det ställe där festen skulle hållas (dvs det var visst jag och Rikard som var festen) så sa de åt oss att inte prata - för då skulle vi avslöja att vi var utlänningar. Rikard förstod inte - eller brydde sig inte - han bara babblade på.

Hemma hos den ena killen satt vi på golvet på en tjock orientalisk matta. Det var mattor överallt; på väggarna, borden, sängarna, i flera lager på golvet.


Killarna ville bara prata sex. Helst bögsex, är David Bowie bög? Är Mick Jagger Bög?

Vi svarade att vi inte visste och att vi inte brydde oss - gör sexualiteten dem till bättre eller sämre människor? Jag tänkte att de förfasade sig över västvärldens moral - men när Rikard och jag pratade om det senare så kom vi på att killarna kanske var bögar och ville ha stöd från kända musiker. Sovjet är en machostat.

Vi såg på ett TV-program om Vysotskij hemma hos dem. Det var ett minnesprogram - en hög militär pratade väldigt mycket - som om de varit de allra bästa vänner. Men enligt grabbarna så var det ingen som officiellt erkände Vysotskij när han var i livet - det var först sen han dött och blivit en kultperson som alla blivit hans allra bästa vän.

 

När vi skulle gå bad grabbarna oss igen om att vara lite diskreta. Rikard sjöng "Yellow submarine" för full hals - och Internationalen på svenska. Killarna var otroligt besvärade. Dessutom var de inte kommunister - till Rikards stora förvåning. Han trodde alla ryssar var kommunister.

 

De bestämde att träffas senare på kvällen - han skulle byta t-shirts och kulspetspenna mot rysk kaviar och ett militärskärp med hammaren och skäran.

 

Jag mötte Rikard i korridoren med en plastkasse i näven - fylld med t-shirts.

"Men är du inte klok" sa jag "Receptionisten är säkert en KGB:are - han kollar ju att du har världens plastkasse med dig ut - och ingen kasse med in - du ska ju inte precis göra legala affärer med grabbarna."

 

Jag föreslog att han skulle klä på sig t-shirtarna - och dra en stor kappa över - det skulle inte synas så mycket då. Pennan låg i fickan - den tog inte så mycket plats.

Efter en stund knackade han på dörren. Han hade stoppat in tröjorna under sin tröja och hade fått världens ölmage ovanpå det en trenchcoat - jag garvade så jag höll på att kissa på mig. Han såg ut som en gravid blottare.

En halvtimme senare var han tillbaks - lika fet som förut. Grabbarna hade inte dykt upp.

"Men var hade ni stämt plats?"

"Utanför" svarade han. "Jag gick runt på parkeringsplatsen. Men när jag inte kunde se dem så började jag att vissla Yellow submarine - så att de skulle höra mig och känna igen mig - om de hade glömt hur jag såg ut."

"Men är du inte klok - har du gått runt på parkeringsplatsen som är helt upplyst av strålkastare och förmodligen den mest filmade platsen i hela Chabarovsk. Om du vill hitta KGB någonstans i denna stad - så finns de väl där."

Jag garvade ännu mer. Var rätt trött - skrattade mig till sömns - medan jag tänkte på en utlratjock Rikard i trenchcoat, visslandes Yellow Submarine på en strålkastarupplyst parkeringsplats i Chabarovsk.


Den 31 maj 1987 - femtonde dagen

Söndagen den 31 maj 1987

Förmiddagen var vi på hembygdsmuseet i Chabarovsk. Vännerna från igår hittade Rikard där och de kunde göra affärer. De berättade att de suttit och tryckt i buskarna utanför parkeringen - men att de inte vågat sig fram - eftersom de var rädda för polisen - som finns överallt. Så blev affären i alla fall avslutad dagen efter. Rikard fick en jättestor burk med rysk kaviar och ett ryskt militärbälte. Han skröt över att han gjort en mycket bättre affär än jag. Jag hade bara fått en liten burk.



Sitter på planet mot Moskva.

Bengt har i förväg bestämt var i planet vi ska sitta. Vad har han emot mig? Jag blev omringad av idel idioter.

Bredvid mig sitter Helmer och Maj - det gifta paret som kallar varandra för mamma och pappa - glä - så osexigt. Och så är de sura på de andra hela tiden och allt var bättre förr. De är otroligt korkade och gnälliga - om jag ändå hade min Walkman med - så skulle jag dränka deras kommentarer i Svansjön.

Bakom sitter Sixten som inte kan ha duschat på hela resan - och stinker. Dessutom sitter hans mage där. Sittplatserna är trånga och hans mage petar mig i ryggen - jag pressas framåt - mot May och Ingemar - May som fortfarande är ledsen och rädd - Ingemar som är arg och tyst och elak, och ganska tjock han också. Men han slår henne väl inte på planet får vi hoppas.


image114
Jag längst till vänster, sen nyfikne Helmer och sist hans hustru Maj. Jag är barfota för det är skönt. De dricker varsin spya. Varför vet jag inte.
 

Jag sitter i alla fall närmast fönstret - så jag kan se ut - kul att se norra Sibirien - och att se allt uppifrån. Nu vill Maj att jag ska byta plats med henne - för hon tror att jag vill prata med Jan från Helsingborg. Vad menar hon med det? Jag har väl aldrig pratat med honom? Ni ungdomar säger hon - nåja - han är under 50 - så han räknas väl som ung då. Men jag gillar inte honom och jag trivs med fönsterplatsen - det enda som är bra med denna placering hittills. Det är väl den hon vill åt - min fönsterplats.

 

Tyckte det var konstigt att utlänningarna skulle gå på planet först - som om ryssarna var en andra rangens människor. Inga amerikaner med i alla fall - skönt.

Många barnfamiljer och militärer bland ryssarna.

Vi kommer att få flera mål mat - hm - jag vill inte äta i deras sällskap - jag mår redan illa.

Resan kommer att ta åtta timmar. Det är världens längsta flygning över land säger de.

Sätena är otroligt obekväma - man sitter som en kutrygg.

De spelar lugnande musik i högtalarna - och planet har inte ens startat än - detta bådar inte gott.

Nu sätter planet igång - och får upp farten. Startbanan var otroligt skumpig och knölig - luftgropar redan på marken?

Hej då Chabarovsk.

Nu ser jag den sibiriska skogsbranden uppifrån!
Ett stort svart område med brand och rök runtomkring.




 

Senare samma flygning

Har sovit och ätit. Sixten hade svårt att få plats med matbrickan - pressade allt vad han orkade mot mitt säte.

Drickan till maten smakade och luktade spya. Jag la ett lock ovanpå - tills de kom och hämtade brickan. Helmer ställde sitt kräks nära mig och jag bad honom att flytta det. Han ville ha min spya när han förstod att jag inte skulle dricka upp den.

Personalen tjatar om att det är viktigt att dricka mycket hela tiden när man sitter stilla så länge under en flygning - annars kan man få en blodpropp.

Så efter en stund serverades nytt kräks.

Jag får ta risken att drabbas av en blodpropp - spya dricker jag inte. Helmer drack även denna gång upp mitt kräks.

 

Nu flyger vi över norra Sibirien - snö och is. En absolut rund regnbåge lyser i molnen - en vädersol?

 

Hej Helmer, sitter du och läser min dagbok över axeln på mig? Ha, ha - den meningen fick honom att sluta läsa.

 

Får skavsår i ändan snart. Sitter som en s-formad ostkrok.

 

Är det verkligen nödvändigt att snoka i vad jag skriver? Kan du stava till integritet?


Helmer har börjat kommentera mina teckningar och det jag skriver - måste man säga till en vuxen människa att bete sig vuxet?  Fast kallar man sin fru för mamma så har man väl inte vuxit upp än.

Nu har vi fått mat två gånger - antar att det var lunch och middag. Vi ska äta middag när vi kommer fram också. Skulle kunna hoppa över den - men det är avskedsmiddagen - så det vill man ju inte missa.

 

Vi startade klockan 15:00 Chabarovsktid - nu är den 22:00 Chabarovsktid - vi har flugit i sju timmar. Vad är klockan i Moskva?



Söndag kväll - framme i Moskva - på hotellet 

Vi bor på hotell Rossija vid Röda torget. När det byggdes var det världens största säger Olga - och dummaste tillägger hon. Hotellet har cirka 3000 rum.


 


image115

I hotel Russias kilometerlånga korridorer irrar turisterna omkring i evig klagan. O, ve - varthän och varför...


 

Det är nästan omöjligt att hitta sitt rum. Hotellet består av fyra höghus utan inbördes sammanlänkande gångar - upptäcker du att du inte hittar ditt rum i den byggnad du befinner dig i - när du trampat kilometer efter kilometer - runt - runt - runt - så får du leta upp en fungerande hiss - eller gå med packningen ner för alla trapporna - och gå ut på gatan - in i en ny vestibul - visa pass och passersedel som visar att du har rätt att vistas på detta hotell - hoppas på att du kommit till rätt byggnad - åka upp till den våning du listat ut att du ska bo på och påbörja en ny vandring i kilometerlånga korridorer.
Detta drabbade Rikard. Han hade dessutom extra mycket packning eftersom hans mamma var rädd att han annars skulle frysa ihjäl i Sibirien. Nu var vi i södra Sibirien - och vädret var ungefär som hemma - men det hade de inte tagit reda på. Så Rikard släpade på sina två väskor fyllda med varma tröjor och långkalsonger - plus allt han köpt på sig i Beriozkorna.

Minus de t-shirtar han bytt bort.

 

Else och jag gick i god tid till middagen - eftersom vi var rädda att inte hitta till rätt restaurang sen. Det fanns över 20 restauranger i hotellet - men bara en var rätt. Vi sökte i cirka 45 minuter innan vi hittade den - och var rätt sena  - fick gliringar för det.

Maten var i alla fall rätt god - utom en torr köttskiva med vita taggar - det var det äckligaste jag inte ätit (kräkset det äckligaste jag inte druckit).

Åt inte upp köttskivan. Fick senare veta att det var tunga. Huga! Men vi fick i alla fall lite rysk kaviar - gott - fast slemmigt.

 

Efter middagen samlades några av resenärerna i Rikard och Marias rum - Rikard ville bjuda på sin ryska kaviar.

Men de upptäckte att burken var en konservburk och ingen hade konservöppnare med. Rikard och Stor-Sune gick ut på konservöppnarjakt. Tänkte kolla med restaurangerna om inte de hade en konservöppnare.

 

De var borta ganska länge. Vi levde numera efter Chabarovsktid - och klockan var snarare morgon än kväll nu - antar jag - många av oss var rejält avdankade av trötthet. Och det eviga korridorirrandet gjorde inte saken bättre. När Rikard och Stor-Sune kom tillbaks och knackade på dörren och vi öppnade så skrattade de så att man inte kunde höra vad de sa.

 

Rikard räckte fram sitt fina fynd, sin jätteburk med rysk kaviar, som han haft sånt besvär att byta till sig, alla t-shirtar han betalat med.

Burken innehöll någon slags blek kopia av Kalles Kaviar. Och den var inte särskilt god heller. Definitivt inget man sitter och skedar i sig tillsammans med rysk champagne. Vi rullade runt på golvet i skrattparoxysmer och jag fick ont i magen och höll på att kissa på mig.

Nåja - Rikard hade i alla fall fått ett fint militärskärp i utbyte mot en kulspetspenna. Tänk att pennor kan vara så hett stoff.

 

Det var nästan tur att resan snart var slut - annars hade jag garvat ihjäl mig - eller slagit ihjäl någon av gnällspikarna - någon hade fått sätta livet till i alla fall verkade det som.

 

Men vi hade i alla fall en dag kvar - en dag i Moskva - så att vi verkligen skulle kunna spendera våra sista kopek - eller vår eftertraktade västvaluta.


Den 1 juni 1987 - sextonde dagen

Måndagen den 1 juni 1987 

Frukost 8:30 - denna gång hittade vi restaurangen lite snabbare.


image110 
Utsikt från mitt rumsfönster tidigt på morgonen. Moskvafloden och universitet (tror jag - det finns flera byggnader i Moskva som liknar denna).



image112
Utsikt från mitt fönster några timmar senare.


 

image90
Rikard linslus på Gum




image91
Maria och Rikard på Gum.


Jag gick och handlade på varuhuset Gum, fast det fanns nästan inget att handla - köpte något som såg ut som tvål - men som troligen är någon slags blåbärssoppa. Och te och lite till - fick anteckna vad alla varor hade för nummer och vad de kostade  eftersom jag inte vet vad det heter och hur man frågar efter dem.
Gick in på en bokhandel också.

Köpte nummer 278 för 15 kopek, nummer 308 för 20 kopek, nummer 34 för 10 kopek och nummer 275 för 30 kopek. Vad dessa nummer stod för minns jag inte nu.



image92

Skyltfönster på Gum, med reklam för den enda vara som fanns i den butiken. I detta fall kakao - en en annan butik hade de bara socker och svart te - chai.

 

Sen fick jag ju falla till föga och handla på en Beriozka. Köpte rysk "champagne", armenisk konjak (den enda Churchill drack), några vackra koppar i blått porslin, choklad, ett rysk-svenskt lexikon (så dags nu när jag ska hem) samt slaget vid Poltava på ryska - en liten rackarns bok, av Alexander Pusjkin.


image94
Det rysk-svenska lexikonet kostade 1 rubel och 95 kopek. Priser på alla varor bestäms centralt och får inte ändras, ens efter flera år.


 

Det har landat ett litet flygplan på Röda torget idag - mellan Vasilijkatedralen och Kreml - undrar varför? Ingen vet något. Planet försvann illa kvickt.


image93

Rikard poserar vid en kvassmaskin på Röda torget. Man betalade en liten summa - kanske 50 kopek - kvass rann ner i ett dricksglas - av glas - man drack - tryckte på en knapp där  det rann vatten - tvättade glaset och ställde tillbaks det. Jag såg aldrig några trasiga glas vid kvassmaskinerna. Tantkontrollanterna kollade nog maskinerna också. Kvass smakar ungefär som svagdricka. Det var oerhört populärt i Sovjet. Fanns maskiner överallt, samt människor som gick runt med kvassvagnar.


 

Gårdagens middag var ju inte den sista, ikväll äter vi den sista måltiden. Vi ska ta med oss frukostpåsar upp på rummet - eftersom vi reser innan restaurangen har öppnat. Blir telefonväckta klockan fem.

Bagaget hämtas då - skönt - så att man slipper släpa runt det igen. Samling vid bussen klockan sex.

 

Jag vill tillbaks till Moskva. Skulle vilja resa runt lite. Olga säger att Georgien är vackert.

Hon ska komma till Sverige i sommar - hennes första utlandsresa. Är där omkring den 15-17 juni. Vi kanske ska ses då.


Den 2 juni 1987 - sjuttonde och sista dagen

Tisdagen den 2 juni 1987

På planet på väg hem.

Rikard sitter bakom mig, han är flygrädd.

Det här är ett stort plan.

Ingen rev ut filmen ur min kamera. Skönt - det hade jag oroat mig för.


 Hej då Москва, hej då Cовет!



image117


Epilog:
Jag googlade lite på de namn och orter som jag mindes från resan och hittade denna artikel om Gunnar Mella.
Frid över hans minne - hoppas ändå att han sitter i himlen och ler i mjugg över sitt spännande liv och resan till Sibirien.

Hotellet vi bodde på de sista nätterna i Moskva - hotel Russia/Rossija har rivits - det revs i januari 2006.