Elisabeth Ohlson Wallin och mordet på Marat



Just nu pågår Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning "In hate we trust" om HBT-brott på Kulturen i Lund.
Fram till den 13 maj.

Sedan ser turnéplanen ut så här:

16 jun - 26 aug: Eksjö museum

9 sep - 14 okt: Multeum i Strängnäs


2008

10 feb - 16 mars: Norrbottens museum, Luleå

30 mar - 4 maj: Wermlands museum, Karlstad

25 maj - 29 juni: Södertälje konsthall

20 juli - 24 aug:  Örnsköldsviks museum och konsthall

14 sept - 19 okt Söderhamn

image238
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

I detta foto har hon inspirerats av Jacques-Louis David målning - La Mort de Marat.
Den unge mannen i badkaret håller ett brev som om man tittar närmare visar sig vara ett dödshot.
Mannen är mördad, dödshotet verkställt. Han har mördats på grund av sin sexuella läggning.
Någon har haft ögonen på honom. De har registreringsnumret på hans bil, det kan man se i brevet.




image239
Jacques-Louis David - À Marat, 1793

Davids målning är en hyllning till den mördade Marat. Marat som inte endast led av en hudsjukdom, utan även ansågs som ovanligt ful, framställs här som en skön martyr.

I handen håller han dock en lista på de personer han ville sända till giljotinen. 
Bilden är ren, enkel. Bara ett fåtal saker syns. Kniven har fallit ur såret, ligger på golvet under badkaret. Pennan håller Marat fortfarande i sin hand.
På trälådan syns målningens titel, samt konstnärens signatur.
Marat vänder sitt ansikte mot oss, småler i döden och vädjar till vår sympati.

Marat var knappast den martyr David ville framställa honom som. Han hade många liv på sitt samvete.

Men mannen på Ohlson Wallins foto hade verkligen mördats för sin övertygelses skull. För att han bejakade sin sexualitet och öppet levde som bög.
Jag kan tänka mig att det som har intresserat Ohlson Wallin är posen, ljuset och dramatiken i bilden.
Lammet i Ohlson Wallins foto skulle kunna symbolisera offerlammet. Jesus framställs ofta som ett lamm, det lamm som ska offras för våra synders skull.

För framställningen av mannen i badkaret, både Davids Marat och Ohlson Wallins anonyme person, kan nog en pietà-bild ligga som grund.
Kanske Michelangelos marmorskulptur i Peterskyrkan:


image240
Michelangelo Bounarotti - Pietà 1499, Peterskyrkan.

Men även dessa målningar kan ha varit förebilder till Jacques Louis Davids målning:


image241
Michelangelo di Caravaggio - Pietà, ca 1604.

Likheterna mellan Davids Marat-målning och Caravaggios Pietà-målning är slående. De vita lakanen finns med i Davids målning. Kan symbolisera Jesus/Marats oskuld



image242
Annibale Caracci - Pietà, 1606




 


Charlotte Corday och mordet på Marat

image243
Paul Baudry, Mordet på Marat, 1860.

Paul Jacques Aimé Baudry (1828-1886) har valt att skildra mordet på Marat sett ur Cordays synvinkel, till skillnad från David, som velat hylla Marat som en martyr.

Denna målning är utförd mer än 60 år efter mordet, men rummet och Charlotte Corday har beskrivits med stor noggrannhet av sin samtid, så Baudrys målning kan vara nära nog dokumentär trots allt.
Men det sägs att Corday bar en vit klänning, en hatt med hög kulle, en svart kokard (bandrosett) och tre gröna band.*
Den svarta hatten ser ut att ligga på golvet..

Här är det Corday som är i centrum för blickfånget. Marat har skildrats ur en ganska ofördelaktig synvinkel, inte alls som Jesus i äldre pietà-skildringar.

Bilden andas inte samma lugn och harmoni - som Davids framställning. En stol har vält, papper ligger utspridda.
Här har en kamp pågått. Bakom Charlotte Corday hänger en karta över Frankrike. Skulle kunna symbolisera hennes tanke om att rädda Frankrike undan terror och skräck. En representant ur skräckregimen är undanröjd.
Charlotte Corday står kvar, beredd att ta sitt straff.






image244

J.-J. Hauer, porträtt av Charlotte Corday



Charlotte Corday (1768-1793) föddes i Normandie, fick sin utbildning på en klosterskola. Hon ansågs som bildad och hade lätt att lära.

 

Franska revolutionen 1789 innebar att klostren så småningom stängdes - eftersom kyrkan och prästerna var revolutionens fiende.

Girondisterna - som tagit makten - ville dock inte avrätta någon - bara hålla kungahuset i schack, och sprida makten.

Kungen, Ludvig XVI hade visat sig vara en svag kung, som inte intresserade sig för att regera. Helst var han ute och jagade hela dagarna. Kungen var rädd för adeln och lyssnade inte på de som ville reformera makten, något som det brittiska kungahuset gjort. Reformer hade möjligen räddat hans och hans familjs liv.

 

Den franske kungen hade varit en envåldshärskare - hundra år tidigare hade till och med Ludvig XIV - "Kung Sol" - sagt: "Staten - det är jag".

 

Nu skulle staten vara vi.


Vi som bodde i landet skulle utgöra staten - inte endast dess regent.

Vi betalar skatt, vi ska också åtnjuta vissa rättigheter som medborgare i detta land.

Så småningom skulle detta bli den nya synen på nationen - nationen är dess invånare - inte endast dess regent.

Nationer skulle senare bygga på ras, kultur, religion och språk.

    

Mot de styrande girondisterna stod jakobinerna som tyckte att revolutionen gick för långsamt - de ville rensa ut alla de tidigare makthavarna och få ett snabbt slut på det gamla.

Dessutom fruktade man att de övriga nationerna, som fortfarande var monarkier skulle komma den franske kungen till hjälp.

 

Kända jakobiner var Robespierre, Danton och Marat. Jakobinerna tog makten, drev girondisterna från Paris och lät halshugga kungafamiljen, Ludvig XVI avrättades den 21 januari 1793.

Det så kallade skräckväldet hade börjat. Under skräckväldets styre avrättades cirka 3-4000 människor med hjälp av giljotinen.



image245
Elisabeth Vigee Lebrun, Marie Antoinette och hennes barn, 1788.

Barnen var:
Marie Theresia Charlotte (1778-1851), gift med sin kusin Ludvig Antoine av Angoulême (Karl X av Frankrikes son)

Ludvig Josef (1781-1789)

Ludvig XVII av Frankrike (1785-1795) - dör tio år gammal i fängelset. 

Sophie (1786-1787) - som redan dött när målningen utfördes - hon ligger i vaggan och hennes bror Ludvig Josef pekar på henne. Han kommer att gå bort året därpå.


image246
Jacques Louis David, Marie Antoinette förs till giljotinen 16 oktober 1793.

 

Ludvig XVI:s hustru, Marie Antoinette avrättades den 16 oktober 1793 på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde i Paris - där obelisken står - i ena änden av Champs Elyssé, i den andra står triumfbågen.

  

Girondisterna hade flytt till Normandie - där Charlotte Corday bodde. De kom i kontakt med varandra och hon påverkades av deras tankar.

Charlotte Corday gick från tanke till handling. Hon reste till Paris i juli 1793, sökte upp en av jakobinerna; Marat, som låg i badkaret och skrev dödslistor. Girondisterna skulle dö, royalisterna skulle dö, prästerskapet skulle dö...

 

Jean Paul Marat var en tidningsman, han gav ut tidningen "L'ami du peuple" och förespråkade terror i den revolutionära kampen.

Han var den föste att kräva kungaparets avrättning.

Marat valdes in i Nationalkonventet 1792, där han drev en hård kamp mot girondisterna.

Han hade många fiender och tvingades vid ett tillfälle gömma sig i kloakerna och fick då en hudsjukdom som endast lindrades då han låg i badet.

 

I badet låg Marat när Charlotte Corday kom hem till honom. Hon hade köpt en slaktarkniv - den stötte hon nu i hans bröst.

Corday flydde inte utan tog sitt straff, med hänvisning till att hon visserligen dödat en man, men räddat hundratusen.

 

Madame Roland som tillhörde girondisternas inre krets, och som varit inrikesminister i Gironden hyllade Charlotte Corday för hennes handling.

 

Corday halshöggs den 17 juli 1793.

Madame Roland halshöggs den 8 november 1793.


  

Så småningom avrättades även medlemmarna i skräckväldet - dit bland annat Danton räknats - trots att han försökt få Robespierre att lugna ner sig, och inte avrätta varenda person som ansågs fientlig.

Den 5 april 1794 fördes Danton till giljotinen.


Robespierre halshöggs den 28 juli 1794. Men något gott hade han ändå hunnit göra:

Han skrev 1793 års deklaration av de mänskliga rättigheterna, införde obligatorisk skolgång samt genomförde slaveriets avskaffande.


 

Napoleon Bonaparte återinförde dock slaveriet några år senare.






* Uppgiften hämtad här.

Sojuz nerusjimyj respublik svobodnych - på svenska


När jag skrev om min transsibiriska resa hade jag gärna haft musik till bilderna - till exempel Hymn Sovjet (1944-1991).

Här är den med svensk text.



 



Texten i original för den som vill sjunga rysk karaoke:

Sojuz nerusjimyj respublik svobodnych
Splotila naveki Velikaja Rus'!.
Da zdravstvujet sozdannyj volej narodov
Jedinyj, mogutjij Sovetskij Sojuz!
Slavs'ja, Otetjestvo nasje svobodnoje,
Druzjby narodov nadjozjnyj oplot!
Partija Lenina - sila narodnaja
Nas k torzjestvu kommunizma vedjot!
Skvoz' grozy sijalo nam solntse svobody,
I Lenin velikij nam put' ozaril:
Na pravoje delo on podnjal narody,
Na trud i na podvigi nas vdochnovil!
Slavs'ja, Otetjestvo nasje svobodnoje,
Druzjby narodov nadjozjnyj oplot!
Partija Lenina - sila narodnaja
Nas k torzjestvu kommunizma vedjot!
V pobede bessmertnych idej kommunizma
My vidim grjadusjtjeje nasjej strany,
I Krasnomu znameni slavnoj Ottjizny
My budem vsegda bezzavetno verny!
Slavs'ja, Otetjestvo nasje svobodnoje,
Druzjby narodov nadjozjnyj oplot!
Partija Lenina - sila narodnaja
Nas k torzjestvu kommunizma vedjot!

Musik:Alexander Alexandrov
Text: Sergej Michalkov




Korrekt svensk översättning:

Den eviga mäktiga storrepubliken
blev skapad av folket i revolution
Frivillig förening av ryssarnas riken
det blev evighetens folkrådsunion

Vi sjunga om vårt fosterland
Hemmet av frihetsband
Folkligt försvar uti kraftfullt förbund
O Lenins parti, folkstyrkan skulle bli

för oss framåt till vår läras triumf
I storm skrek frihetens solsken till vår ära
på vägen, i täten vår Lenin han stod
Av honom vi rättfärdighet kunde lära

Han sporrar till slit och till dåd utav mod
Vi sjunga om vårt fosterland
Hemmet av frihetsband
Folkligt försvar uti kraftfullt förbund
 
O Lenins parti, folkstyrkan skulle bli
för oss framåt till vår läras triumf
Vårt älskade land, dess framtid skall motsvara

en seger för normer som ej bringas död
Trogna, ej själviska, ständigt vi vara
till det som nu fladdrar, vår fana så röd
Vi sjunga om vårt fosterland

Hemmet av frihetsband
Folkligt försvar uti kraftfullt förbund
O Lenins parti, folkstyrkan skulle bli
för oss framåt till vår läras triumf

Texterna från Wikipedia

To my undead female mage son...

...om han någonsin skaffar utresevisum från WOW, hittar en varelse att flyga på, en zeppelinare, eller en port - så att han komma hem och prata med sin kära mor...



Hittade tyvärr bara male undead, tauron.





och så mupp-originalet...

Negern Pettersson

image236
Negern Pettersson, målad av Karin Bergöö ca 1879

Mats Werner har skapat en blogg om "Negern Pettersson", mannen som sitter modell på Karin Bergöös tavla.

Mats Werner växte upp med målningen som gjorde ett starkt intryck på familjens vänner.


Som vuxen började han forska i modellens öden. Vem var han? Hette han Pettersson? Vad hette han i förnamn?


Mats Werner gick till Konstakademien i Stockholm och fick några knapphändiga data - kvitton på modellarvoden bland annat.

Sedan la han ut en efterlysning i DN - via Martin Stugart.
Och på nätet, där nättidningen rötter visade sig ha engagerade personer som var till stor hjälp.

Jag ska inte avslöja den spännande historien - gå in och läs den själv
Skrolla sedan till första kapitlet - som är längst ner - ty detta är bloggens kronologi. Det första kapitlet kommer sist.

Men jag kan avslöja så mycket som att Mats Werner söker data om ett skepp som hette White Star - som kom till Stockholm i slutet på 1800-talet.

 

Var negern Pettersson en förrymd slav? Eller en frigiven slav kanske?


 

Angående ordet neger så kan jag bara säga att jag blir inte mindre rasist för att jag säger afroamerikan eller färgad. Dessutom heter tavlan "Negern Pettersson", och modellen kallades så.


image237
Negern Pettersson enligt Oscar Björck
 

--

 

Jag har hittat en helt annan efterlysning - Nationalmuseet i Köpenhamn söker efter data om dansk-västindiska personer med afrikansk härkomst.

Här är efterlysningen:


I forbindelse med et forskningsprojekt støttet af Kulturministeriet har Nationalmuseet i samarbejde med projektforsker Per Nielsen igangsat en undersøgelse af forholdene for herboende dansk-vestindere af afrikansk herkomst. Det er ønsket at anslå, hvor mange personer det drejer sig om, hvor de boede, og hvad de beskæftigede sig med. Hertil kommer ønsket om at vise, hvordan vestindere blev omtalt i pressen, og hvilket sprog der blev benyttet ved omtalen af de vestindiske medborgere. På dette grundlag er det hensigten at vurdere, hvilken status i social, økonomisk og national sammenhæng vestinderne havde, når de opholdt sig i Danmark.
Museet har en betydelig samling af genstande, fotografier og beretninger fra Dansk Vestindien. Samlingen er opstået ved modtagelsen af gaver og gennem støtte fra private fonde. Enkelte af museumsgenstandene og beretningerne vedrører vestindere, der har boet i Danmark.
Museet er meget interesseret i oplysninger og fotografier, der kan være med til at belyse emnet. Henvendelse kan ske til projektforsker Per Nielsen på tlf. 33 47 34 06 el. 33 47 34 02 og per.nielsen@natmus.dk

Från denna hemsida:
http://www.natmus.dk/sw33176.asp

Smålänningar är snåla

Typiskt - missade ett inkomstbringande besök på Växjö konsthall förra veckan:

image235
Foto från denna sida

De delar ut stämplade hundralappar mot uppvisande av legitimation som en del i ett konstprojekt.

Men man ska tydligen vara ute i god tid. Konsthallen har fler besökare än hundralappar.
Kan man hoppas på att utställningen kommer till Lund?

Nej - troligen inte - skåningar är inte snåla - de är dryga. Och lundensare vet bäst. Fråga Lund.

Om utställningen står att läsa i Smålandsposten
och på Växjö konsthalls egen hemsida


PS:
Härifrån kommer sedeln ursprungligen: http://www.ecolective.org/smalanningar_ar_snala/
Här registreras alla sedlar efter att de lämnat konsthallen: http://www.sek-tracker.se/
Men om smålänningarna är snåla, som det påstås - så kommer de dyra hundralapparna aldrig att lämna sina ägare - eller de kommer i alla fall inte spenderas för sitt ursprungliga värde.
På en auktion kanske de dyker upp - för ett högre värde...

ABBA - The Visitors

image232
I väntan på Benny. Stikkan Andersson till vänster i bild.




Jag har arbetat på Julius Kronbergs ateljé på Skansen varje sommar sedan 1985.

Bland besökarna finns alltid ABBA-fans som kommer för att se ateljén.

Vid den senaste Eurovisionschlagerfestivalen kom många ABBA-fans.

Varför?



image230

 

ABBA:s sista skiva; "The Visitors" spelades in 1981. Rune Söderqvist, som var ABBA:s album-designer fick inte veta vad skivan skulle heta, när den skulle designas.

Men han visste att en låt hette "Like an angel passing through my room"

Rune Söderqvist letade alltså upp en miljö med änglar.

 

I Julius Kronbergs ateljé hittade han Eros - som visserligen är kärlekens gud i den grekiska mytologin - men eftersom han är försedd med vingar så får han passera som ängel.

Fotot togs som sagt 1981, då gruppen var på väg att lösas upp.

Medlemmarna i gruppen ser inte så glada och kärleksfulla ut längre. Eros närvaro till trots.




image231
Singeln har inte samma foto på omslaget som LP:n

 

ABBA-fanclub är särskilt starka i Australien, men det finns även många fans i Tyskland och Holland.

 

De blir alltid så oerhört glada när de äntligen kommer till ateljén.

Man hör dem på långt håll, hur de suckar när de närmar sig huset, hur de tystnar när de går uppför trappan och hur de nästan svimmar när de kommer in.

Jag frågar ofta om de är ABBA-fans, innan de hunnit säga något och de blir alltid lika förvånade.

- How did you know..?


image233
Foto: LenaK - här utan vare sig ABBA eller deras fans



 

 Jag brukar hjälpa dem att få ett foto där de poserar som ABBA.



 

De är verkligen som moderna pilgrimer. Synd att jag inte har pilgrimsmusslor att sälja i ateljén. Jag hade kunna bli rik.

Jag har inte ens vykort till salu. För övrigt får jag inte sälja någonting i ateljén - men Skansen hade kunnat ha det till försäljning i sina butiker.
Men de satsar numera på vykort med söta kattungar, flygfoton över Stockholm samt kungafamiljen.

De gamla byggnaderna lyser med sin frånvaro bland Skansens upptryckta vykort.




image234
Vykort från 1922 - här med originalmattan - numera på evig konservering






Vykort från Kronbergs ateljé har inte funnits sedan 1922, då ateljén kom till Skansen. Det var Wilhelmina von Hallwyl som såg till att ateljén kom dit och att Skansen lät trycka upp vykort med två olika motiv från ateljén.

Märkligt att man inte värderar sina hus bättre.

Vykort är den bästa PR de kan få. Dessutom betalar folk för att få sprida reklam om Skansen.
En söt kattunge är inget specifikt för just Skansen, det är inte ens en av Skansens kattungar på de bilder man köper där. Och flygfoton över Stockholm..? De kan man köpa på Arlanda eller i Gamla Stan.


Var någonstans i hela världen kan man köpa vykort från Skansens hus och gårdar?

Ingenstans.

Var finns Skansens hus och gårdar?

På Skansen.

Var borde det finnas vykort med motiv från Skansens hus och gårdar?
...

Jag har tjatat i några år - men numera sparar jag min röst - det är inte lönt. Dessutom tjänar jag inget ekonomiskt på att Skansen säljer vykort.

Jag tjänar inte ens på att Skansen får fler besökare.

Jag har sämre lön än de som jobbar på McDonalds. Det är en ynnest att få arbeta med kultur. Därför arbetar vi kulturarbetare helst gratis på museer - vi får vara glada över att vi får komma in på arbetsplatsen utan att betala entré. Varje dag. Det blir många skattefria kronor i månaden.

 

...

  

En av medlemmarna i ABBA:s fanclub i Australien - Graeme Read - skrev dagbok om sitt och sin pojkvän Grants resa till Sverige och besök på Skansen - jag var dock inte där vid tillfället - de kommer ofta när ateljén är stängd.

Kul att läsa om hans intryck av Skansen som någonting "pre-IKEA".

Hans brev finns att läsa här, jag citerar valda delar (resan gjordes 1993):



By the time the plane landed I had lost the plot just a bit. I kind of floated out of the plane into the terminal. Inexplicably, as we entered the terminal building, an Abba song was playing over the speakers. It was too much, tears started rolling down my face. As we walked along the terminal in a daze, my eyes were darting everywhere - a Swedish duty free store, a Swedish Donald Duck comic, a Swedish newspaper, a Swedish ice cream, Swedish chocolate bars, Swedish people, Swedish CDs.......information overload...not coping...TILT! 

---

British Airways informed us that our baggage had not arrived and would probably arrive the next day. They would deliver it to us. They gave us a small kit with toothbrush, razor, shampoo, cologne and paper underwear. The underwear was made out of some sort of white paper fibre with tiny little ventilation holes. And it stretched to fit. Incredible - as if I'd wear paper undies around Stockholm. 


We went outside to where the airport buses were lined up. I wanted to get down on my hands and knees and kiss the ground. Grant thought we might be arrested so I resisted the urge. The Airport bus was fantastic - only 50 kronor. Arlanda Airport is a long way from the city. The taxis also had a set price - from the airport to anywhere in Stockholm for 250kronor ($50) - how sensible, how Swedish. I loved the bus ride into the city, I looked at everything. The scenery was spectacular. Now and then there were typically Swedish buildings that I just wanted to jump out and hug. We passed a big IKEA sign - proof that we were actually here!

---


One of our priorities in visiting Sweden involved the album cover for "The Visitors". I'd always been intrigued by it. And, after an American fan wrote to me many years ago saying that he "didn't like the cover of The Visitors album because he didn't approve of the things it suggested", I absolutely fell in love with it. Julius Kronberg's Atelje (studio) was located in Skansen, a kind of open air museum and zoo. It was in this studio that Abba had posed for the cover of 'The Visitors' and 'One of Us'. We headed out to Skansen.


We had a good look around at everything before heading to the studio. We wanted to appear cool. No point rushing there, foaming at the mouth. On our travels we saw a lot of animals including "Björn the Bear" (again). Why are all the bears in Stockholm - both real and stuffed - called Björn? Why aren't they called Benny?


We moved towards Kronberg's studio in a relaxed fashion (Abba fans? Us? Don't be silly!). It was a tiny little building that looked like it came right off the pages of an old book. Apparently it was originally located elsewhere in Sweden and had been relocated to be part of Skansen. We went up to the door and........it was locked. Dammit! A sign said it was only open on certain days of the week. I had a tizzy fit right there on the spot. Thoughts of breaking the lock rushed to mind and then left just as quickly. What to do? Give up? Or come up with a devious plan to get our own way?


We put our nasty-thinking hats on and conspired to develop a plan. It went something like this. I rushed up to the information centre at Skansen a little out of breath, a little emotional; 'We've just come all the way from Australia to see Julius Kronberg's studio and it's closed. I can't believe it."


They looked at me cautiously. Was this man about to pull out a gun? "Sir, the studio is only open on certain days of the week". Me, acting even more agitated: "Well, we've come all the way from Australia for one reason, to see Julius Kronberg's studio. How can it be closed?". They were looking seriously concerned at this point.


The woman serving me directly made a telephone call to someone. She then advised me that there was a walking tour of Skansen at 1pm. This tour had now been completely diverted so that Grant and I could see inside Julius Kronberg's studio. Bad luck for anyone on the tour who didn't want to see it! I "calmed down" and thanked them profusely for their help. All we had to do now was wait until 1pm.


For the next 1½ hours we walked around Skansen again. We paced. We argued about nothing. The anticipation was getting to us. Finally, at 1pm, we were at the meeting point for the tour. It turned out to be a very intimate affair with only a few other people joining us. A lady in a rather strange but cute costume, presumably of some historical importance, arrived to be our tour guide. She was wonderful.


She took us into wooden cabins and showed us how Swedes would have lived hundreds and hundreds of year ago. Let's just say the term "studio apartment" didn't come to mind. Everything was so cramped. No privacy. The beds and furniture were, umm, let's just say "pre-Ikea". Our tour guide's commentary was fascinating. I felt my mind being broadened just listening to her. It was no longer enough for me just to be an Abba fan and be fixated about Sweden - I now wanted to know as much as I could about this country and it's people.


The big moment arrived. She fumbled with some keys and finally turned the lock that opened the studio. The other people on the tour strolled in casually. Grant and I maintained an eery silence while both feeling completely hysterical inside. It was dark and much smaller than we'd imagined. Our guide opened the curtains to let some light in. I gasped. The painting. That painting. It was gi-normous. It dominated the room, dominated everything. And the colours of the room were shocking to me. Nothing like the cover of the "Visitors", no reds and dark browns. Everything had been achieved with careful placement of photographic lighting.


I was overwhelmed. I took a flash photo. Not allowed. Told off. I fumbled with the camera to take some more shots without the flash. The furniture wasn't in the right places. I tried to take everything in but I was panicking, acutely aware of the few short minutes we would have in this magnificent room. We took photos of each other ala "The Visitors" cover. We looked around again. And then it was over - time to leave.


We thanked the guide over and over again and even asked if we might take a photograph of her. She reluctantly agreed. Somehow we had to preserve as much of this experience as possible. We stumbled out of Skansen and headed back to our hotel. How could I have realised, on December 7th, 1981 when I received my first copy of "The Visitors", that 12 years later I would have had a close-encounter like this?



---

   

I år kommer ateljén att vara öppen i augusti, klockan 11-17 varje dag.

Här är några länkar till olika ABBA-sidor, samt Skansens sida om ateljén och min sida om Julius Kronberg på MySpace:

ABBA-art

ABBA - the site

Gay Stockholm

ABBA i Stockholm

Julius Kronbergs atelje på Skansen

Julius Kronberg på MySpace här finns fler länkar för dig som vill se mer av Kronberg

Främlingen

                      - Och vid vilken tid skedde detta? frågar främlingen.

                      - Vid skymningstid, svarar kvinnan innan hennes man hunnit säga något.


Mannen tvekar och frågar sin kvinna hur hon kan vara så säker.


                      - Jo, det blev skumt och brasvedstickorna var slut, påminner hon.

                      - Jag bad dig gå ut och spänta några.

                      - Jaha. Ja, ja, så var det nog, instämmer mannen och förtydligar:

                      - Vid skymningstid.

                      - Ja, men vid vilken tid? När? upprepar främlingen.

                      - När det mörknar, förklarar mannen.

                      - Och när är det?

                      - Han vill nog veta lite mer exakt, säger kvinnan till sin man.


Främlingen nickar instämmande.

Mannen lutar sig fram och formar läpparna innan han väser:


                      - Mer exakt?

                      - Ja, just det. Främlingens röst har börjat spricka.

                      - Jo, viskar mannen, och fortsätter:
                      - Det var exakt när sommaren tystnade och koltrasten sjöng ensam.



image229
 

Undergång

Om du blev lika fattig som jag är,

blir tron på under uns av hopp,

att nästan värdigt leva få sitt liv

Jag vet att om ett under inte hjälper

så går jag under under vinterns gång

 

Jag ber ett bord av massiv ek

(som jag har brett en duk av damast över),

jag ber det duka sig tills morgon gryr,

med frukost utav scones och marmelad

och juice och kaffe och så havregröt


På morgonen när magen skriker: MAT!

men kroppen viskar sov, så går jag fram

till bordet utav ek, den enda spis

som dukad är, är duken av damast

 

Jag vacklar till och dukar under bord


Åter den 22 april 2007

image228
Bortrest - foto LenaK

Black Adder, Young Ones och Absolutely Fabulous

image224

The Black Adder startar 1485 - men spelas inte in förrän 1987. Man letar sig igenom den brittiska historien och landar 1917.
Ett specialavsnitt gjordes om en nyårsfest år 1999, när huvudkaraktären, den osympatiske värden Black Adder ska presentera en tidsmaskin för sina gäster.
Förvånande nog för Black Adder själv fungerar den och han straffar Shakespeare för alla läxor han tvingats rabbla i skolan. Bland annat.


The sound of hoof beats 'cross the glade.
Good folk, lock up your son and daughter.
Beware the deadly flashing blade,
Unless you want to end up shorter.

Black Adder, Black Adder. He rides a pitch black steed.
Black Adder, Black Adder. He's very bad indeed.





Black Adders medfånge spelas av Rik Mayall (Rick - anarkisten) från The Young Ones.



image223
The Young Ones; Vänster till höger: Jerzei Balowski (Alexei Sayle), Neil (Nigel Planer), Rick (Rik Mayall), Mike (Christopher Ryan) & Vyvyan (Adrian Edmondson)



The Young Ones spelades in mellan år 1982 och 1984.

Jennifer Saunders hoppade in i två avsnitt. Hon är en av gästerna på ett party i avsnittet Interesting och som mörderskan Helen Mucus i avsnittet Time.


image225
Jennifer Saunders och Joanna Lumley skapade serien Absolutely Fabulous som spelades in mellan 1992 och 2004.


image227
När jag var i London för några år sedan träffade jag Joanna Lumley.


Så var är då den röda tråden i detta inlägg?
Som jag ser det så handlar det om att jag och Black Adder har en del gemensamma bekanta.

Världen är allt bra liten.


Inga dementier från Vita Huset

Fick ett expressbrev från Washington i eftermiddags. Trodde det var dementierna. De som skulle förklarara att amerikaner inte är så dumma som resten av världen har fått för sig.
Men det var inga dementier...

Däremot en liten hälsning från Georg Bush och Condoleezza Rice:



Bekantskap önskas med äldre bildad herre

Lugn debuterade med diktsamlingen om jag inte (1972) som följdes av bland annat Till min man, om han kunde läsa (1976), om ni hör ett skott... (1979), Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983) och Hej då, ha det så bra! (2003).

Hon invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Lugn efterträdde författaren och professorn Lars Gyllensten på stol nr 14. Hon är sedan 1997 verksam som konstnärlig ledare vid Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.
Från Svenska akademins hemsida


image222
Foto: Svenska akademin

  


Kristina Lugn gick gymnasiet på Statens normalskola för flickor.

Jag är glad att hon inte blev normal och jag är glad att hon sitter på stol nummer 14.

Jag hade varit glad om hon suttit på stol nummer 13 eller  15 också.

Jag är glad för det lilla jag får vara glad för.



  

Jag är en mycket skojfrisk kvinna.

Jag har inga skor

som man kan gå hem i.

Jag har aldrig träffat någon kropp

som trivs i mina kläder.

Så fort jag slår upp ögonen

blir verkligheten strömlös.

Och mitt hjärta till brädden fullt

av isterband

och tango jalusie.

Dagarna somnar alltid i mina fickor

redan innan de hunnit börja

och om nätterna försöker jag övertala

främmande människor

att ansöka om vårdnaden om mig.

Ibland sätter jag på mig höfthållare

och går ut på gatorna som ett levande bevis

på parapsykologins genomslagskraft.

Men för det mesta sitter jag bara

under diskbänken och njuter

av min egen frånvaro.

Galopp galopp.

 

Ur Hundstunder

Dikter 1972-2003


Loituma - Levan Polkka - olika versioner





Originalet.

Jag har fått veta att detta sjungs på den finska dialekten savo, som talas i Savolax - stämmer det?



Mangaversionen - ganska lång...




och då går det som det går...


Hit.. som man ler åt... Hitler

Sida på tyska som ägnat sig helt åt Loituma - Ievan Polkaa.
Sångtexten finns på originalspråket och på engelska på den sidan.

Lindströms jävla kärring

image221

Fler bilder av Hans Lindström här.

Människokroppen är gudomlig!!

image218
Den vitruvianske mannen av Leonardo



Människokroppen är gudomlig! sa Ossian Lindberg när han öppnade dörren till vårt klassrum på konstvetenskapliga institutionen i Lund, och hoppade upp på katedern och i ljuset av projektorn visade upp sin i sitt tycke gudomliga lekamen. 

Det var mitt första möte med Ossian - eller Bo Ossian Lindberg som är hans fullständiga namn. 

Bo Ossian Lindbergs gudomliga lekamen lämnar jag därhän.

Det var den vitruvianske mannen såsom han är tecknad av Leonardo da Vinci som Ossian ville gestalta. 

Titeln syftar på den romerske arkitekten Vitruvius tankar om byggnadskroppens proportioner.
Han ville skapa en harmoni i byggnaden, en balans, harmoniska proportioner.

Vitruvius levde under det första århundradet av vår tideräkning. Hans idéer har influerat många av renässansens tänkare, konstnärer och arkitekter vilka skapade symmetriska byggnader och trädgårdar fyllda av geometriska former.  

Leonardo avbildar en man som dels står  inskriven i en kvadrat - den materiella formen - och dels har armar och ben utspridda så att de skrivs in i en cirkel - den själsliga formen. 
I kvadraten kommer mannens kön i mitten och i cirkeln hamnar naveln i origo.

I Leonardos teckning ser man också att det finns harmoniska proportioner. Avståndet mellan mannens fingerspetsar är lika med mannens fulla längd när han står. 

Allt detta ville Ossian demonstrera med sin egen kropp som utgångspunkt.
Människokroppen är gudomlig! 

Flertalet  i denna grupp av studenter var unga damer med rosa kashmirtröjor, paljetter och ljusblå ögonskugga.

De kunde med lätthet räkna upp alla kända klädmärken, men hade svårt att komma på en enda konstnär verksam under 1400-talet. (1400-talet hade vi ju redan tenterat - det behövde vi ju inte kunna nu!) 

Ossian hoppade ner från katedern, fortsatte lektionen med att räkna upp alla renässansens mästare; de som han ansåg vara de absolut viktigaste (på finlandssvenska): 

- Förrst harr vi en snäll homosexuell man. Han tackade ja till alla arbeten och fick ingenting gjort. Hans namn var Leonardo.
Och den som skriver da Vinci på tentan ska få spöstraff. Jag vill under inga omständigheter se detta skrivet. Ni får gärna skriva Leonardo eller Leonardo da Vinci - för han kom ifrån Vinci - men något efternamn hade han inte. Inga fattiga gossar bar efternamn. Michelangelo hade efternamn, han hette Buonarotti - och så var han av förnäm familj. Men Leonardo hette Leonardo - punkt. 

- Sen så har vi en elak homosexuell man, han tackade nej till alla arbeten och fick mycket gjort. Hans namn var Michelangelo Buonarotti. Hör ni det Michelangelo - med k - inte sje. Heter du Misjael kanske - nej - han hette Michelangelo inget annat. 

Ossian höjer ett varnande finger och påminner om spöstraffet igen.

- Och så har vi kommit till en viiidrig hetterrosexuell man; hans namn är Raffaello!
Han skull int ha knullat så mycket. Han skull ha mååålat istället.
När Rafaello såg en sexig brud som han ville ha - så tog han henne och gjorde med henne som han ville, sen tröttnade han och slängde henne åt helvette.
Hennes bröder och fäder blev vansinniga förrståss - di jagade honom från staden, vart han än kom.
Han skull ha målat istället...


Bakom mig i skolsalen sitter några av dessa med paljetter försedda unga damer och viskar sinsemellan: Ska man skriva upp det? 
Jag - vänlig som alltid - vänder mig om och säger: Ja, det är mycket viktigt - allt kommer på tentan.
Det tar tio minuter innan de lyckats få homosexuell och heterosexuell på pränt.
Om de skrev knulla eller ha samlag ska jag låta vara osagt. 

Under tiden missade de en massa viktig information. Så synd. 



image219
Madonnan med Jesusbarnet av Rafael, 1506


Ossian visade en bild på en madonna med barnet. Han frågar rakt ut i gruppen om någon vet vad vi ser på bilden.
Ingen vågar svara.  

Jag får frågan och svarar på hemsnickrad finlandssvenska:
- En sexig brud. 
Jag utlovas det sedvanliga spöstraffet. 


Inte alla uppskattar hans grovkornighet.
Ofta kunde lektionen börja med att han tog upp klockan och sa att  inte mer än fem minuter av lektionen hade gått, och han var redan tvungen att bryta sitt löfte till studierektorn om att inte använda grova ord. 
- För vem har stoppat blommor i arselet på spädbarnen?

Ossian syftade på censuren av de ädlare delarna av en putto. Det hände att eftervärlden målade en liten trasa eller blomma för att dölja sådant som ansågs ohälsosamt att titta på.
Tillexempel en spädbarnsrumpa.

Få saker kunde göra Ossian så upprörd som när konst hade förstörts "av klåpare och städkärringar" - som han uttryckte sig. 




image220









Bo Ossian Lindberg, foto Åbo Akademi


Bo Ossian Lindberg arbetade på Konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet 1974-1994.
Han har gjort sig känd för sin materialkännedom och har ofta anlitats som expert vid utredningar om förfalskad konst.

1994 utnämndes Ossian till ordinarie professor vid Åbo Akademi.
Om utnämningen sa han i en intervju gjord av Petra Francke i maj 1995 att:
- Egentligen passar jag inte alls som professor - småpillig, ineffektiv och dålig på att planera som jag är! Men jag är bra på att ta folk och på att söka forskningsmedel.

 År 2002 avgick han med pension, men är ännu verksam inom området konstvetenskap. 

Det händer att  Bo Ossian Lindberg fortfarande håller föredrag på muséer runt om i Sverige.

Why People Believe Americans Are Stupid




Men så illa kan det väl inte vara?
Säg att detta är ett fejkat inslag.
Snälla...



Nämn ett land som börjar på U
Svar: Utah

Hur många sidor har en triangel?
Svar: 4.

Var ligger Västbanken?
Svar: New York

Star Wars är baserad på en sann historia - sant eller falskt?
Svar: Sant

Vad är Hiroshima och Nagasaki känt för?
Svar: Sudobrottning  [sic]

Hur många världskrig har vi haft?
Svar: 3

Vilket land bör USA invadera?
Svar: Frankrike (pekar på Austalien)
Varför?
Svar: För att USA och Frankrike har dåliga relationer.

Nytt inlägg på gång...

image215

Skriver så tangenterna glöder...

En modig man i Tredje Rikets tjänst

image207
Fiskebåt med flyktingar anländer till Sverige. Foto: Öresundstid. 



Vissa av oss lyssnar till vår inre röst och går emot strömmen, om vi anser att strömmen leder åt fel håll.


 

Hur kom det sig att så många personer i Danmark med judiskt ursprung lyckades fly till Sverige i tid?
Hur kom det sig att de förstod att det var dags?

 

De hade ju levt i ett Danmark ockuperat av tyskarna, men hittills hade inte en enda av dem deporterats. Hur kom det sig att alla - som en man gick under jorden de två första dagarna i oktober 1943, tog sig till den danska kusten och i de flesta fall lyckade ta sig över sundet på bara några dagar?

 

Vem, eller vilka låg bakom detta?

   

Den 9 april 1940 gick tyska trupper till anfall mot Danmark. Cirka 16 danska soldater dog under de första morgontimmarna, men det danska försvaret var inte starkt nog att stå emot det tyska anfallet.

Målet med invasionen var för tyskarnas del att man ville säkra malmtransporterna från Sverige, samt att få flygbaser i Danmark som skulle kunna komma till användning i tyska räder mot Storbritannien.

  

Den danska regeringen hade kapitulerat, ställt sig under tysk administration och bildat en samlingsregering.




image210
Här ser man Werner Best (till höger), tillsammans med den danske statsministern Scavenius på audiens hos Kronprins Fredrik den 6 februari 1943. Foto från Öresundstid.


 

I november 1942 hade Nazityskland utnämnt Werner Best till riksfullmäktig i Danmark.


I december samma år satte danska nazister eld på en synagoga.

Den danske kungen Kristian X beklagade dådet offentligt, och mordbrännarna anhölls av den danska polisen.
De fick tre års fängelse.


Kung Kristian X skriver i ett brev till Werner Best:

"Jag önskar starkt betona för Er - och jag gör det inte endast av mänskliga hänsyn till mitt lands medborgare, utan även på grund av de farhågor jag hyser för de ytterligare konsekvenser det kan få för de framtida förbindelserna mellan Tyskland och Danmark - att en särbehandling av en grupp människor som har åtnjutit fullständiga medborgerliga rättigheter under mer än etthundra år skulle få de allra allvarligaste följder."

 

Werner Best och hans överordnade tolererade detta och andra utslag av antinazistiska aktioner, eftersom tyskarna var beroende av danskarnas goda vilja och av danskt livsmedel.

 

Av samma anledning sköt man på beslutet om den slutgiltiga lösningen för Danmarks judiska befolkning.

 

Werner Best var övertygad nazist, men ville av strategiska skäl bevara lugnet i Danmark.




image205
Rigsbefuldmægtiget i Danmark
Foto från Frihedsmuseet


 

Men under sommaren 1943 skedde flera händelser som ändrade hans syn på saken.

Bland annat upplopp, efter att de danska nazisterna lidit stort nederlag i valet.

Motståndsrörelsen växte sig starkare i Danmark.

 

Hitler höll på att tappa tålamodet med Werner Best, han ville ersätta honom med en man som kunde ta i med hårdhandskarna.

Den 29 augusti 1943 infördes undantagstillstånd i Danmark och Hermann von Hanneken tog över Werner Bests arbete.

 

Cirka 27 fartyg ur den danska flottan sänktes av de danska besättningsmännen för att de inte skulle hamna i tyskarnas händer. 13 fartyg seglades över till Sverige.





image211
Danska Nazistiska armbindlar
Foto: Frihedsmuseet.



Werner Best kämpade fortfarande för att få tillbaks sitt ämbete, han höll kontakt med Berlin och föreslog ett sätt där "judefrågan" skulle kunna lösas med en blixtaktion.

 

Best informerade sin underordnade, Georg Duckwitz om saken.

Duckwitz blir rasande och hotar att avgå. Han försöker på olika sätt avstyra aktionen, men misslyckas.



image206
Georg Ferdinand Duckwitz. Foto från Öresundstid

 

Den 19 september 1943 skriver Duckwitz i sin dagbok:

"Jag vet vad jag måste göra"

 

Vad han menade var att han måste stoppa transporterna av danska judar till koncentrationslägren.

 

Duckwitz hade bott i Danmark sedan 1928. Han arbetade på en tysk kaffefirma.

Efter invasionen i april 1940 blev han rekryterad som sjöfartsattaché.

Duckwitz hade tidigare känt sig dragen till nazismen, men vid tiden för invasionen började han vända sig mer emot partiets politik och den terror och det våld de utövade i de ockuperade länderna.

Han tyckte särskilt illa om nazisternas behandling av judarna.

 

Efter att Duckwitz blivit informerad av Werner Best reser han till Sverige. Duckwitz stämmer i hemlighet möte med den svenske statsministern Per-Albin Hansson och informerar honom om situationen i Danmark.

Hansson gick med på att öppna gränserna för de danska judarna om tyskarna gick med på saken. Sverige var ju ett neutral land.

Naturligtvis skulle man inte gå med på det i Tyskland, men Duckwitz visste i alla fall att svenskarna inte skulle bli förvånade när de danska judarna började anlända till Sverige.

 

Den 28 september informeras Best om när deporteringarna ska verkställas.
Återigen berättar han för Duckwitz.

Mellan den 1 och 2 oktober kommer det att ske. Man kan undra varför Best informerar Duckwitz. 
Best vet att Duckwitz är starkt kritisk till nazisternas behandling av judar.

 

Duckwitz går raka vägen till de danska Socialdemokraternas högkvarter och berättar vad som är på gång. Han är rasande.
Det har berättats att Duckwitz var vit i ansiktet av vrede och skam.

Inom 72 timmar skulle tyska fartyg lägga till i Köpenhamns hamn.

 

Socialdemokraterna larmade C. B. Henriques, advokat vid högsta domstolen och ledare för det judiska samfundet i Danmark som först inte ville tro på nyheten.

Det gjorde däremot rabbinen Marcus Melchior, han var övertygad om att Duckwitz information var korrekt.

Dagen därpå, den 29 september, som var dagen före Rosh Hashana, det judiska nyåret, begav sig rabbinen till morgonbönen i synagogan och meddelade församlingen att det inte skulle bli någon gudstjänst i samband med Rosh Hashana.
Han rekommenderade dessutom alla judar att hålla sig hemifrån de närmaste dagarna.

Denna information spreds snabbt, även i ickejudiska kretsar och många ickejudar erbjöd logi i sina hem till vänner och bekanta endast några timmar efter rabbinens varning.



En liten tioårig pojke berättar:


En aften gik vi alle fem, far og mor, Miriam og Kurt og jeg hen til Hellerup station, hvor mor bad om to voksne og tre barn tur og retur til Frede­riksvaerk.
Og så skyndte mor sig at sige, at vi bare skulle på en lille efterårsferie [höstlovsresa], men det var slet ikke sandt, at vi havde efterårsferie, og da manden i billethullet rynkede panden og kiggede hen över sine briller, så blev jeg så flov [jag skämdes] at jeg drejede hovedet bort [vände bort huvudet].

Men jeg hørte, at han sag­de til mor, at hun godt kunne spare på pengene og nøjes med at købe enkeltbilletter, og det syntes jeg var noget underligt noget, og så ønskede han os alle en god rejse. Nu er jeg sikker på, at han havde gaettet [gissat], at vi skulle til Sverige.

 

Pojken som heter Henri berättar om vistelsen i Frede­riksvaerk, och om att några nazister kommer till hotellet där de bor, så att värden rekommenderar dem att byta hotell.

 

Frede­riksvaerk ligger nordväst om Köpenhamn, men det uppstår något problem som gör att de får resa tillbaks och försöka ta sig över via Dragør istället.

 

Den lille pojken tycker att allt är så spännande, ett äventyr, och de skulle resa till Sverige det hade han länge drömt om. Han var upprymd och glad.
En polis kommer till lägenheten där de håller sig gömda och berättar att just nu är det farligt att gå ut, vänta tills måndag eftermiddag klockan fyra, då vilar tyskarna ut efter nattens räd.

 

De kommer så småningom ner till hamnen i Dragør, där de först gömmer sig i en fiskebod, Henri och hans syskon, Kurt och Miriam måste hålla sig gömda under en massa nät. Henri tycker att det luktar äckligt och är arg på pappa som lägger näten över hans ansikte så att han inte kan andas.

 

Efter en lång väntan kommer mannen som skulle ta dem till fiskebåten. Han förklarar för dem att de bara ska gå efter honom och inte vara rädda för de två tyska soldaterna som håller vakt. Tyskarna var bara där för att se sig om, de skulle inte upptäcka någon.

 

Och de möter tyskarna, med järnskodda stövlar, de kommer rakt emot dem, och så tror de att allt hopp är ute, men tyskarna gör helt om och marscherar tillbaks.


Tyskarna går sedan i marschtakt längs kajen tätt följda av nio personer som de "inte lägger märke till".
Det var Henris familj och en familj till. Den lilla flickan i den andra familjen hade fått sömnpiller, så att hon inte skulle skrika och avslöja dem. Pappan bar sin lilla flicka.


När de kom till båten som skulle ta dem med så fortsatte tyskarna bara vidare, som om de inte märkt någonting.


Henris mor ville helst att barnen skulle komma i säkerhet först, vilket tyvärr ledde till att barnen hamnade underst i lastrummet.


Fiskebåtens motor slogs på och de gick ut, men stoppades strax, en man kom ombord, han skulle kontrollera att inga passagerare var med.

Han öppnade luckan till lastutrymmet, stack ner sin hand och sa att här nere var ingen, samt önskade god tur, och välkommen tillbaks till ett fritt Danmark.


Resan var inte så lång, så det hade kanske inte spelat så stor roll att barnen låg underst, men den var desto stormigare, och alla blev sjösjuka och började spy...
Värst blev det då för barnen, som låg underst.

En av de vuxna ville gå upp och kräkas, men då kom ett tyskt flygplan och han måste ner igen.





image214
Flykten över sundet. Foto: Öresundstid



 

I Limhamn blev de vänligt mottagna av den svenska polisen, och alla fick kaffe, även lille Henri.

Sen fick de åka polisbuss in till Malmö och Henri minns att hans familj och den andra familjen stank förfärligt av gammal fisk och färska spyor.

 

De blev först inkvarterade på en skola, sedan bodde de hos en familj på landet och Henri gick i skola i Lund. De danska judarna hade fått upprätta skolor för sina barn, där undervisningen hölls på danska.

   

Av Danmarks ca 7700 judar hamnade endast 472 i Gestapos händer (siffrorna varierar i olika källor).




 

image208
Transportvägen till Teresienstadt. Bild Öresundstid.



De som inte hann fly skickades via båtar och boskapsvagnar till Theresienstadt, det koncentrationsläger som ansågs "bäst" - mest humanitärt. Där hade judarna bland annat en egen orkester.


Cirka 60 danska judar dog i lägret.


En av dem som sändes dit var Henris farmor.
Henne hade Gestapo fått tag på.
Hon var en av de som dog.

Henris far kunde aldrig förlåta sig själv för att han inte lyckats rädda sin mor. Och han hatade tyskarna i resten av sitt liv.

 

Att endast 60 personer av 7700 danskar av judisk börd dog, är till stor del Georg Ferdinand Duckwitz förtjänst.



image209
Georg Duckwitz,
foto från Wikipedia

 

Georg Ferdinand Duckwitz föddes i Bremen den 29 september 1904 och gick bort den 16 februari 1973.


Hade jag vetat då, som barn, vad jag vet nu, som vuxen, så hade jag skrivit ett brev till honom och tackat honom för mitt liv.


Henri - det är min far.


Källor:
Eric Silver; Hjältar i det tysta, 1992
Peter Englunds recension av Hjältar i det tysta
Köpenhamns Frihedsmuseum
Danmarks historia på Internet Öresundstid
Wikipedia om Georg Ferdinand Duckwitz
Wikipedia om Danmark under andra världskriget
Wikipedia om Marcus Melchior
Judiska museet

Min far, Henri




Det finns en bok jag inte läst:
Svante Lundgren: I hjältens tid : berättelser om mod och civilkurage under förintelsen
Jag vet inte om den är bra, men jag är nyfiken på den.




Bilderna är från Frihedsmuseet och Öresundstid.


"Stympa inte våra flickor"

image202
 Salma, en av kvinnorna i Dawadia. Foto: Mia Gröndahl



Titeln har jag lånat från ETC:s reportage om kvinnorna i Dawadia, de som protesterar mot kvinnlig omskärelse. Artikeln är skriven av Mia Gröndahl som bor halva året i Egypten. Hon har en egen blogg, en Kairoblogg som är mycket läsvärd.

Artikeln gjorde mig förtvivlad och glad på samma gång.

Förtvivlad för att jag visste inte att det pågick i så stor omfattning fortfarande. Och absolut inte i Egypten.

Glad för att en grupp kvinnor börjat protestera.

Jag undrade om det fanns något sätt som vi i omvärlden kunde visa vårt stöd på. och fick en adress:

Hej Lena!

Du kan nå tjejerna i Dawadia genom den egyptiska frivilligorganisationen Better Life Association. Den bedriver ett aktivt arbete till stöd för kampen mot könsstympningen. Om du och andra tar kontakt, är det något som kommer att betyda mycket.
http://www.blacd.org/
e-post: blacd@link.net
Varma hälsningar från Österlen,
Mia



Det ska jag göra.



ETC:s artikel

Mia Gröndahls Kairoblogg

Vårdguiden om omskärelse

Tom Waits - Chocolate Jesus

Konstnären Cosimo Cavallaro var långt ifrån först med choklad-Jesus, varsågoda - här är Tom Waits:




Tack för tipset C

Katten som gick för sig själv

image200
Illustration: LenaK


Hör och lyssna och giv akt, ty detta hände och skedde och begav sig och blev till och var, o mitt hjärtebarn, då de tama djuren var vilda. Hunden var vild och hästen var vild och kon var vild och fåret var vilt och grisen var vild - så vild som någon kan vara - och de vandrade i de våta vilda skogarna sina ensliga vilda vägar.
Men vildast av alla de vilda djuren var katten. Han gick för sig själv, och alla ställen var honom lika kära. 


Så börjar en av mina favorithistorier.
Det är Rudyard Kiplings historia om katten som gick för sig själv, ur boken Just så-historier.
Rudyard Kipling föddes 1865 och dog 1936.
Just så-historier kom ut 1902, med illustrationer av författaren. 

Kipling har fångat kattens personlighet - katten som kommer när det passar honom, om det passar honom.

När kvinnan förklarar att hon inte behöver fler tama djur att tjäna henne svarar katten:
- Jag är ingen vän och jag är ingen tjänare. Jag är katten som går för sig själv och jag vill komma in i din grotta.



Kvinnan är vis, men katten är visare och han överlistar henne, så att han till slut får som han vill, utan att behöva vara hennes vän eller tjänare.
Han kommer när han vill och han går när han vill - när det behagar honom för han är fortfarande katten som går för sig själv och alla ställen är honom lika kära.


Kipling är mest känd för Djungelboken.
Disneys film med samma titel har vissa likheter med originalet.


image201
Ur Just så-historier. Illustration Rudyard Kipling

Elisabetta Sirani (1638-1665)

image195
Elisabetta Sirani, självporträtt som målarkonsten 1658



Född 8 januari 1638. Död 28 augusti 1665.
Bologna.

Sirani dog under mystiska omständigheter. Hon hade haft magsmärtor och man misstänkte att hon förgiftats. Vid obduktionen hittades krossat glas som perforerat tarmarna.
Fadern anmälde Siranis kammarjungfru, som åtalades, men befanns oskyldig.
Vissa menar att det istället skulle ha varit fadern som låg bakom mordet.
Men någon klarhet i fallet fick man aldrig.

Hon var dotter till Giovanni Andrea Sirani (1610-1670), målare, som i sin tur hade varit förste assistent åt den italienske konstnären Guido Reni.

Författaren och greven Carlo Cesare Malvasia skrev en biografi om Elisabetta Sirani: Felsina Pittrice (1678), där han berättar om hennes stora talang och populalitet.

Det finns inga uppgifter om hennes utbildning, men eftersom kvinnor inte hade tillträde till akademierna och hennes far var konstnär, så finns det all anledning att anta att hon utbildades av honom.

Trots det motsatte han sig först hennes konstnärskarriär.
Man ser inflytande från faders lärare, Guido Reni även i Siranis arbeten, den lätta, ljusa färgskalan finns i flera verk. 
Elisabetta hade kvinnliga elever. Elisabettas systrar, Maria (1645-1715) och Barbara (som levde 1678) var också utövande konstnärer och de var troligen utbildade av sin talangfulla syster.
Hon var även musikalisk, samt skrev poesi.

Sirani var aktiv konstnär 1655, vid 17 års ålder, och 1662 hade hon producerat ca 90 arbeten.
Vid 19 drev hon familjens verkstad. Hennes far hade då fått gikt och var arbetsoförmögen.
Ytterligare ca 80 oljemålningar hann hon med innan hon gick bort vid 27 års ålder.
Hon begravdes i Guido Renis' grav.
Matteo Borboni och Lorenzo Tinti utförde en gravvård åt Elisabetta Sirani.

Elisabetta Sirani var inte bara en uppskattad konstnär, hon arbetade otroligt snabbt. Man misstänkte att hon hade hjälp av någon. För att motbevisa dessa rykten ställde Sirani upp och målade inför publik. Vissa ansåg att hon pressades att arbeta snabbt av fadern, som sedan tog hennes pengar.

Det berättas att Cosimo de Medici III besökte hennes ateljé 1664. Efter att ha tittat på ett porträtt som hon gjort av hans morbror, prins Leopold, så beställde Cosimo en madonna av Elisabetta Sirani. Sirani målade den så fort att den hann torka och Cosimo kunde få den med sig på sin hemresa. 



Vid Elisabetta Siranis begravning gick ett sorgetåg genom Bologna.
Hon var en mycket älskad och uppburen person.

Ett gravmonument ritades åt henne av konstnärerna Matteo Borboni och Lorenzo Tinti.
Elisabettta Sirani lades i samma grav som konstnären Guido Reni.

image196
Matteo Borboni och Lorenzo Tinti, "litet gravtempel" åt Elisabetta Sirani, 1665



I Siranis bilder kan man se att Josef har en större roll i den heliga familjen - än man är van att se:

image197
Den heliga familjen, Elisabetta Sirani, 1662.



image198
Josef och Jesusbarnet. Elisabetta Sirani 1664.



Elisabetta Sirani arbetade även med övriga bibliska motiv, och motiv ur den grekiska och romerska historien.

image199
Porcia skadar sitt lår. Elisabetta Sirani 1664.


Porcia
Porcia var dotter till Cato och gift med Brutus. Hon skadar sig i benet för att visa sin man att hon kan utstå smärta, och att hon var att lita på. Hon skulle inte avslöja något om hon blev torterad.

Porcia invigs i Brutus konspirationsplaner mot Caesar.
När Brutus förlorat slaget vid Filippi år 42 och tagit sitt liv sägs det enligt legenden att hon togs tillfånga och placerades i ett rum utan vassa föremål så att hon inte skulle kunna följa sin man i döden. Men hon tog sitt liv genom att i rummet äta glödande kol.


Bilderna är från "Elisabetta Sirani, pittrice eroina 1638-1665" av Jadranka Bentini och Vera Fortunati. Tryckt i Bologna 2004.

Timoclea av Elisabetta Sirani (1638-1665)

image194
Timoclea - målning av Elisabetta Sirani år 1659


Målning efter en historia om Alexander den store, av Plutarchos

...När de kom till Thebe, bröt sig några trakiska soldater in i ett hus där en kvinna med mycket gott rykte i staden bodde.
Hennes namn var Timoclea.

Hon misshandlades och våldtogs av deras kapten.
Sedan frågade han henne var hon förvarade sina dyrbarheter och hon berättade att de fanns i brunnen på gården.
När han böjde sig ner för att titta efter tog hon tag i hans ben och hivade ner honom. Sedan välte hon stora stenar över kaptenen, den man som just våldagit henne, så att han säkert skulle vara död. 

Soldaterna grep henne och ledde henne till Alexander den store.

När kungen frågade henne vem hon var, svarade hon:  

- Jag är Theagenes syster, Theagenes som slogs med din far i slaget vid Chæronea med din fader Filip. Min bror Theagenes föll där för Greklands frihet.

Alexander blev så förvånad, både över vad hon gjort och över vad hon just sagt, att han inte kunde straffa henne för hennes dåd, utan gav henne och hennes barn friheten.

Att hon skulle få en ursäkt för det hon just utsatts för kom aldrig på tal.


Jämför Elisabetta Siranis målning om en våldtäkt, med Elisabeth Ohlson Wallins verk om en våldtäkt.

Och jämför även med Artemisia Gentileschis verk; Judith och Holofernes.
Det är en känsla av barockmåleri över Ohlson Wallins verk.

In Hate We Trust

image193
Våldtäkten Foto: Elisabeth Ohlson Wallin


I morgon fredag den 6 april öppnar Kulturen i Lund en ny utställning: In Hate We Trust, foton av Elisabeth Ohlson Wallin. Utställningen pågår till den 13 maj.

Den handlar om hatbrott mot homo- bi- och transpersoner.

Elisabeth Ohlson Wallin har utgått från verkliga misshandelsfall, mord och trakasserier.

Fotografierna har ett starkt innehåll och små barn rekommenderas inte att se utställningen, större barn (6-12 år) endast i målsmans sällskap.

 

Hennes foton är vackra som målningar, som barockmålningar och som 1800-talets realism. Och innehållet är denna gång lika otäckt som många av de verk vi ser på de stora konstmuseerna för äldre konst runt om i världen.

 

Klockan 14 invigs utställningen av Elisabeth Ohlson Wallin och Gudrun Schyman.

Sydsvenskan skriver att invigningen kommer att ske med säkerhetsvakter och polisbeskydd, eftersom Kulturens chef Margareta Alin fick ett hotbrev från en privatperson när utställningen premiärvisades i Norrköping.


 

Utställningen om hatbrott utsätts för hatbrott.


   

I Italien finns det en fascist som på fullt allvar föreslagit att homosexuella ska avrättas.
Han har föreslagit både napalm och garrottering som avrättningsmetoder.
Det låter som ett dåligt första aprilskämt.

Om vi hade att göra med en ensam galning hade man kunnat rycka på axlarna åt det, men mannen är Lombardiets minister för Ungdom, Sport och Turism. Han tillhör det neofascistiska partiet Alleanza Nazional.
Pier Gianni Prosperini är hans namn och han är tyvärr inte ensam om den åsikten.


Ur tidningen QX artikel på nätet angående verket Våldtäkten

I Italien har man under sommaren upplevt en ökning av brottsvågen mot homosexuella, berättar Elisabeth Ohlson-Wallin. Det är ett av de mer uppmärksammade fallen hon ville beskriva i denna bild, när italiensk polis kom för att avbryta fotograferingen.
- I somras våldtogs en lesbisk kvinna utanför ett gaydiskotek, berättar hon. "Nu är det din tur, jävla flata" sa fascisterna som våldtog henne.

Ohlson-Wallin berättar att i den efterföljande debatten uttalade sig en kardinal och sa att man får räkna med detta om man är öppen som homosexuell.
Det känns som en triumf att komma hem med den här bilden, säger Ohlson-Wallin. Det var på håret att jag höll på att bli arresterad.

Under fotograferingen uppmärksammade en dam att man tog bilder där de avbildade kardinalerna hade stånd. Med blåljus anlände polisen och gick igenom Elisabeth Ohlson-Wallins dator och alla hennes bilder.

Vi som aldrig sa Horace - skröna

En stereonovell i mono i samarbete med Herr Klokbok

"Graecia capta ferum victorem cepit"

"Det erövrade Grekland erövrade sina okultiverade erövrare" - Horatius

 

"Det erövrade Amerika erövrade inte sina okultiverade erövrare" - Guiden


 


image192
Foto: Helsingborgs dagblad, Landskronadelen.
Skrönans författare i grönt och orange.


  

Att guida en grupp amerikaner kan vara en prövning, även för den mest härdade guide, men som Horatius skulle sagt: Motgångar avslöjar snillet, medgångar döljer det.

Motgång behöver därmed inte alltid vara av ondo.

 

Efter att i trettio minuter berättat om slottets historia för en grupp rika amerikaner, om Landskrona på 1500-talet och om fejder mellan danskar och svenskar, ställer någon frågan: "Hur har slottet klarat sig så bra från bombningarna under andra världskriget?"

 

Jag ser att mannen inte hört ett ord - han har tänkt på denna fråga ända sedan han klev in på borggården.

Jag vill inte genera den stackars texasbon inför sin familj och alla hans reskamrater, som även de väntar ivrigt på att få höra lite andra-världskriget-skrönor, så jag svarar bara att:
Bomberna fälldes många mil bort, slottet tog inte alls skada.


Men mannen har ytterligare en fråga:

- När byggdes denna kopia av Landskrona citadell?

 

Här har jag alltså stått och orerat om klostret som byggdes här på 1400-talet av Erik av Pommern, unionsdrottning Margaretas adoptivson (som egentligen hette Bogislav Gryf, han var hennes systerdotterson), jag har berättat om Kristian II som lät riva klostret på 1500-talet, om grå munken som lovade att komma tillbaks och spöka (och gör det än), om när slottet började byggas av tegelstenarna från klostret, jag har berättat om byggnadskonstruktioner och dagsverken, jag har visat dem fånghålorna - och mannen tror att detta är en kopia av det ursprungliga slottet!

 

Jag hade lust att utbrista: Sapere aude! -Våga vara vis! men mannen är bara Unus multorum - En av de många.

 

Denna dumhet är tyvärr ett utmärkande drag från den region där hans rötter finns.

Jag hade kunnat håna honom, det vore ett nöje för stunden.

 

Minns med en rysning hur jag på fullt allvar påstått att Kleopatra bodde och verkade i Kairo. Påståenden av det slaget får mig att vilja byta identitet.

Så eftersom inte heller jag är felfri så  avstår jag - för i motsats till vad den gode Horatius har sagt:

 

"Om vi vore felfria skulle det inte bereda oss så mycket tillfredsställelse att fastställa andras fel."

 

så känner jag empati för denne obildade man - även jag var obildad - som barn...

 

Och det visade sig att min artighet skulle löna sig, mannens hustru kom fram till mig efteråt, log i mjugg och sa att hon visste att Sverige inte var inblandat i andra världskriget, hon hade rötter i Sverige, och nu skulle de till Vilhelm Moberg i Vacksjo (Växjö är inte så lätt att uttala för amerikaner). Hon gav mig en handtryckning, och jag fann mig stå med en ljummen enkrona i handen.


- You can keep that. Buy yourself something more up to date.

- Oh, thanks. Thank you very much. Den amerikanska damen tyckte tydligen att min mundering av 1590-års modell inte var riktigt up to date.

 

Fler sådana generösa oljemiljonärer från Texas och jag skulle bli rik inom loppet av ca 900 år -  om inte inflationen äter upp det förstås.

 

Jag tror inte att Horatius har något att invända mot att jag tog emot gåvan, inte ens om det vore en muta, för som han sa: "Gör dig rik, ärligt om du kan, annars på vad sätt som helst."
 

Riktigt ärlig har jag kanske inte varit, men ärligt talat Horatius - en sak ska du slippa: Jag komer inte citera dig inför en grupp som denna, det  vore verkligen att slänga pärlor för svin. De vet inte ens vem Quintus Horatius Flaccus var. Dessutom kallar de dig för Horace.

 

Och när jag en dag går hädan ska jag stolt kunna konstatera att jag är en av de som aldrig sa Horace.


My sweet lord...

image191
Foto från konstnären Cosimo Cavallaros hemsida


Konstnären Cosimo Cavallaro har tillverkat en 90 kilo tung Jesus, som var tänkt att visas en timme om dagen på Lab Gallery på Manhattan i New York, fram till påskdagen. En grupp religiösa bestående av kristna, judar och muslimer protesterade kraftigt mot utställningen och nu har man beslutat sig för att inte visa My sweet lord som skulpturen heter.

En positiv bieffekt var att tre grupper som annars strider plötsligt kunde samverka.

Kanske skulle Cosimo Cavallaro hota med att bygga en enorm Jahve-skulptur i kanderat socker mitt i Jerusalem. Är det lösningen på konflikterna?
Cavallo själv skulle kanske nödgas skaffa livvakt och gå under jord en tid, men vad gör man inte för en god sak, eller en godsak.


Choklad-Jesus ställer annars frågan om att bli kristi brud i en helt annan dager.

Choklad är gott och om jag fick erbjudandet att få bli nunna och bli kristi brud - om Jesus är gjord av choklad - så skulle jag ha väldigt svårt att avstå.

Lakrits-Jesus likaså. Om han är salt. Salmiak-Jesus, mmmm, give, give, give... nam, nam, nam...

Turkisk peppar-Jesus...

Snålvattnet rinner, blicken förlorar sig i fjärran.

En natt med en av dessa jesusar och jag skulle bokstavligt talat vara fylld av Herran.

(Kan man få beställa in en champagne-Jesus också?)

image190
Choklad-Jesus från Svenska Dagbladets artikel


En sann chokladälskare kan dock konstatera att den kristna chokladen smälts på lite för hög värme.
Visserligen är vitheten vacker och ser ut som patina - men choklad behandlar man verkligen inte hur som helst. Inte ens i ett konstverk. Och det skulle jag åkt till New York och protesterat mot - om det nu hade funnits något kvar att protestera mot.

Men Chri-stofilerna hann föst.




PS: En gelé-Jesus skulle jag inte vilja gifta mig med.

Kåldolmar och kelimer

Jag är så glad att jag är svensk är en mening utan innehåll.

För då måste vi definiera svensk:

Jag är svensk för att jag är född i Sverige.
Är Mustafa svensk? Han är också född i Sverige.

Du är svensk för du har svenska föräldrar - ja - men jag är född i Kina - av mina kinesiska föräldrar. 

Han är svensk för hans biologiska föräldrar är födda i Sverige - ja - men själv är han född i Spanien - där han bott i större delen av sitt liv - med svenskt pass. 


Okej - vi lämnar svenskarna.

Vi är i alla fall glada att vi kan fira en gemensam nationaldag den 6 juni. 
Och hur många vet varför vi firar nationaldag den 6 juni?

Vi firar den 6 juni därför att Gustav Vasa blev vald till svensk kung på riksdagen i Strängnäs den dagen. 

image185


Men vänta nu? Svensk kung - vilket år?

1523 

Men då upplöstes Kalmarunionen och Skåne tillhörde Danmark - så Gustav Vasa har aldrig krönts som konung över Skåne.

Inte heller över Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen eller Lappland. Dessa landskap lydde inte under svensk lag. 

Däremot var Finland svenskt då.
Firar ni 6 juni som er nationaldag i Finland? 


Att harva om vad och vem som egentligen är svensk kan te sig ganska meningslöst.

Sverigedemokrater vill mota ut invandrare, men hyllar samtidigt kungahuset - där inte en svensk kotte kunnat skymtas sedan generalen Jean Baptiste Bernadotte som vuxen adopterades av svenska kungahuset och blev kung i Sverige och Norge år 1818.

Sanningen att säga har det inte flutit mycket svenskt blod i de kungliga ådrorna sedan den siste vasen* lämnade tronen. 

Nej - det som är intressant är hur vi inspireras av varandra - hur olika kulturer berikar varandra.

Hur byn inspirerar staden, den unge inspirerar den gamle, systern sin bror, hur svenskarna inspirerades i Turkiet och tog med sig receptet på vinbladsdolmar - och hemma i Sverige ersatte vinbladen med vad de hade hemma: kålblad - voilá: den svenska kåldolmen med lingonsylt var född.


image186
Bilden är härifrån - där också ett recept på kåldolmar kan fås.


Äts numera med potatis (denna utlänning hade nått skandinavisk mark vid tiden för Karl XII:s kalabaliker - odlades i botaniska trädgården i Uppsala - men var inte populär som maträtt i de svenska hemmen - introducerades först 1724 på allvar av Jonas Alströmer i Sverige - men svenskarna var länge misstänksamma). 


image187
Turkiska vinbladsdolmar. Bilden kommer härifrån - där man kan få fina recept på olika dolmar.


Dolma betyder för övrigt fodral. Som fodral går även paprika att användas.
Men en kalemdolma ska inte ätas - det är ett pennfodral.



Något som jag länge tänkt på - men inte riktigt satt mig in i är hantverksinspirationer.
Att frakta tyger, kläder, kuddar, mattor och gardiner över haven är lätt och dessa textilier har alltid varit populära exportvaror.

Nog har hantverkarna i de importerande länderna låtit sig inspireras av de exotiska föremål som lossades runt om i våra hamnar? 
Jag njuter varje sommar i Julius Kronbergs ateljé av de två asymmetriska gardinerna i kelim. Många besökare - särskilt äldre kvinnor frågar om de verkligen är turkiska/kurdiska - de ser så svenska ut.
Och ja, de ser faktiskt ut som röllakan. 

Jag ska kort reda ut begreppen röllakan och kelim:



Röllakan kommer från det fornsvenska ryglakn, som i sin tur härstammar från det tyska ruggelakan - vilket betyder ryggkläde - det vill säga: det som sattes upp på väggen vid den väggfasta sittbänken till exempel. Detta kläde - detta lakan, hängde då bakom den sittandes rygg.

Röllakan är en speciell vävteknik - där skarvarna är tydliga. Färgerna brukar inte gå in i varandra.

På liknande sätt vävs kelim. Där finns dessutom små slitsar i väven - mellan färgområdena.

Skillnaden är att en kelim ser likadan ut från båda håll - det finns ingen tydlig framsida och baksida - medan röllakan har fram och bak klart definierad.
Kelim vävs ofta av kvinnor i kurdistan. Vävens mönster berättar en historia.

Kelim vävs dessutom ibland på en smal vävstol i två asymmetriska längder, som sedan sys ihop - för att få ett bredare tyg. Här är några exempel på kelim och röllakan:


image180
Kudde med kelimväv

image181
Röllakansväv för kudde


Till vänster nedan en kelmimatta och till höger en röllakansmatta:

image182image183



























Och som bonus:

Ett par kelimljus


image184
Dessa finns här att köpa.



För den som vill läsa mer om kelimvävar kan jag rekommendera Etnografiska museets bok "Kelim - symbolfyllda vävnader från Kurdistan". För övrigt den enda bok jag hittar just nu om kelim. Finns inte att köpa på nätboklådorna, men på museet för 40:-.
En bok om röllakan kunde jag inte finna.



Tack och lov för influenserna.

Tack och lov att vi inte bliver vid vår läst och låter nationalismen bli en hämsko, en grund för inavel.

Tack och lov för kelim, röllakan och kåldolmar samt alla andra influenser som ligger och skvalpar som vågor mellan nationer och kulturer, låt influenserna befrukta konsten, kulturen och kärleken.





Sydsvenskans diskussion om Nationaldagen

* Vase - medlem i familjen Vasa

Mormor, Kaplan och jag

Ja, hon hade något lurt i bakfickan, mormor, när hon tog mig till konserthuset.

Det var inte bara för att jag skulle få höra tidningsmagnaten och amatördirigenten Gilbert Kaplan dirigera Mahlers andra symfoni, med  Stockholms filharmoniska orkester, eller höra Sylvia Lindenstrand och Britt-Marie Aruhn sjunga.

Jodå - hon synade mig noga, innan vi som vanligt gick "backstage" för att hälsa på solister - och dirigent.

Och sen babblade hon på om hur duktig och fantastisk jag var - med Gilbert Kaplan - och det var ganska pinsamt.

Men mormor ville väl - jag vet - mormödrar vill oftast väl. Och min mormor visste inte hur väl hon ville vilja väl åt just mig just då - hon stod på tånaglarna för att få honom att förstå att jag var det bästa han kunde få.
Men han nappade visst inte - den gången - jag är fortfarande inte fru Kaplan.

Och han bär inte heller mitt vackra namn - vad jag vet. Och uppriktigt sagt är jag glad för det - för svettigare torrboll får man leta efter...

Jag inspirerades till denna text av Nina - som skrivit att hon lyssnat på Mahlers nia på Tivolis konserthus.
Funderade på när det kunde ha varit jag hörde Kaplan dirigera Mahler. Hittade foton och programblad i mormors album.

Onsdagen den 28 oktober 1987 skedde detta - fick jag veta av min alltid lika ordentliga mormor - må hon vila i frid.


image177
Mormor, Kaplan och jag. Foto: mormors man, som var bättre på att dirigera än att fotografera.


När jag bläddrar bland mormors foton hittar jag ett foto på en jättesnygg kvinna och två söta barn och inser att detta är jag och två av mina favoritkusiner. Man ser att tiden har gått - syns på kusinerna som blivit stora nu. Själv är jag lika vacker fortfarande... *aj min näsa - den växte en hel aln igen*

image178
Jag och två av mina favoritkusiner. Foto: mormor (ja, hon hette mormor - och den som tror något annat får inte vara min favoritkusin längre) *spänner ögonen i två icke namngivna personer*

Sten - novell

Det är tidigt, en mörk morgon i mars, snart april. Strandens sand ligger hårt packad efter nattens stormar. Huset sover, hon klär sig för en snabb strandpromenad, men vänder i dörren och hämtar en tom ryggsäck och en extra halsduk.

På väg ner mot vattnet stannar hon. Allt är olikt mot i somras, då månen lyste röd över stranden.

 

De hade gått ned till havet för att bada.

 

- Nakna förstås. Så banalt, tänker hon. Men då ville de tro att de var kära. Han och hon och bygga familj...
Hon hade hört att han var i Italien, nu.

Hon böjer sig ned för att plocka upp en sten, men den duger inte, hon slungar den åter till havet. Hon har lärt sig slänga vissa stenar, förut sparade hon alla, nu sparar hon stenar som är släta som barnrumpor och hon sparar sjödränkt ek.

 

Nattens gråa jagas av morgonens rosa. Det är kallt, men hon vill låta sig härdas av kylan. Vill bli som de, som stenarna, som sanden och som heliga bitar av svartnad ek...

 

Gråten kommer av sig själv. Tårarna lever ett eget liv.

Hon hade åkt hit ut igen. Det sa hon inte till någon. Numer kände hon sig mer ensam i andras sällskap än i sitt eget.

 

En träbit. Hon tvekar innan hon tar upp den. Synar maskhål och ådringar i det alltmer vitnande ljuset.


De borde ha vaknat, nu. Hon är inte längre ensam i huset. De hade kommit efter i alla fall, vännerna. Vännerna i klump, vänner i flock. De skulle aldrig ha kommit en och en. Det var som om de var rädda för henne, nu, sen det där hade hänt.

Allt började när han stack, eller var det tidigare? Han kom heller aldrig ensam, skulle alltid ha en vän med. Hon trodde han var bög först.
Men sen sa han allt det där med äktenskap och barn och allt som man längtar efter när man är ensam. Hon trodde honom och blev med barn. Han gapskrattade när hon sa det och hon skrattade med. Då tystnade han.
- Du skojar, va?
- Nej, jag är med barn, du sa ju att du ville...
- Hur vet du det, har du varit på någon kontroll?
- Jag har ju varit med barn tidigare, jag vet ju hur det känns. Jag har ju haft barn.
- Du kanske bara tror... Du tror för att du vill...
Han började gråta. Hon visste inte om hon kunde trösta honom.
- Ville inte du ha...
- TYST! Håll käften! Du fattar ju ingenting, skrek han och gjorde sig lös från hennes tafatta famntag.
Nej, det hade han rätt i, hon fattade ingenting.

Hon satt inne i stugan och såg honom rusa ner mot vattnet. Det var en varm augustiförmiddag och badgästerna hade börjat strömma till.

Tecknen var så tydliga: Det typiska morgonillamåendet, som gör att man måste svälja hela tiden, de spända brösten och en känsla av lugn och obalans på samma gång. Hon var gravid.

I dag är alla spår av badgäster borta, barnens kvarglömda hinkar och spadar försvunna. Hon går en bit till, tårarna torkar. Träreliken bär hon fortfarande i handen.


Han hade kommit tillbaks till stugan på kvällen, varit borta hela dagen. Han packade sin väska.
- Jag sticker till Niklas, sa han.
Hon stod med armarna längs sidorna och visste inte vad hon skulle säga.
- Jag sticker nu, sa han igen.
- Jaha, hejdå, svarade hon.
- Är du sur?


Badgästerna hade gått hem, barnens glada skratt och förtvivlade skrik hade ersatts av strandfestarnas skrålande och sjungande. Ur en gitarr pressades falska toner som ackompanjerade försvunna båtar med segel och ruff och köl och tiggarn i Luossa, var Luossa nu låg och -Jag levde lycklig här med dig och mina katter ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst...

När skrålarna kom till:
"Jag gick med hammaren beredd under min kappa..."

så tog de i ordentligt. Tydligen satt det fler tjejer där nere, än killar. Killar brukar sjunga "under kavajen". Eller så var det fler tjejer som önskade hämnd.
Men inte hon. Hon var inte arg.
- Får jag ingen kram, då? frågade han.
Hon sträckte sina armar mot honom och han tog ett steg bakåt. Sen kramades de försiktigt. Som om han varit rädd att komma åt hennes mage. Hon bad honom inte att hälsa Niklas.
- Jag lämnar mina gröna kalsonger, sa han. De är smutsiga. Du kan tvätta dem, jag kommer och hämtar dem sen.
Javisst, du kommer och hämtar dem sen.
Hon tvättade dem inte. De låg på hans kudde i deras säng.


- Apport! ropar hon och slungar träbiten så långt hon kan, fast hon egentligen velat behålla den.

Hon går sakta mot huset, känner sig hungrig. Frukost i glada vänners lag känns plötsligt lockande.

 

Det är då hon ser det. Barnet. Hon känner igen det genast. Vet att det är barnet. Hon sätter sig på den kalla, fuktiga sanden och tar barnet i famn. Det är litet, men tungt. Hon blir förvånad, men tänker; har man legat i vattnet länge blir man tung. Sjödränkt. Barnet ligger fortfarande i fosterställning, blåröd och kall. Hon tar av sig sin extra halsduk och virar den om sitt barn.

- Du får inte kyla ner dig, lille vän. Hon gråter och börjar vagga med kroppen.

- Såja, såja, mamma är ju här. Barnet måste vara hungrigt, men hon har ingen mjölk i brösten, hann inte få någon mjölk den andra gången. Hennes barn hade fötts i tredje, eller var det fjärde månaden?



 

Han hade lämnat henne, rest in till stan, hon stannade i huset. Trodde inte att han skulle komma tillbaks. Hon ville bara ha visshet.
På kudden låg spåret av honom ännu kvar. 

Det var på morgonen två månader senare det hände, nej det hade börjat redan på natten, men det var på morgonen hon hade gått ut.

Oktobermorgonen var sval. Hon gick ut för att springa, inte för att få motion, bara för att döva smärtan. Hon sprang fort. Men smärtan satt i. Det gjorde verkligen djävligt ont, hon var tvungen att sätta sig på huk flera gånger. Till slut hade hon svimmat. Vaknade i strandbrynet med ben och underliv i vattnet. Kylan hade bedövat henne. Hon kände ingenting. Hasade upp mot den torra sanden, lade sig där och lät förmiddagssolens spröda strålar ge kroppen känseln tillbaks.
Brösten hade slutat ömma, illamåendet hade gått över. När värmen återvänt till hela kroppen, handlade hon kallt, tog av sig byxorna, sköljde dem och underlivet i havet. En blodig klump, stor som ett plommon kletade fast vid hennes hand. Hon doppade handen flera gånger i vattnet innan klumpen ville släppa. Paniken var på väg, men hon lät den inte komma ifatt henne.
Hon gick hem och satte på sig en binda, slängde hans gröna kalsonger, packade, stängde huset för vintern och åkte in till stan.



 

Hennes barn hade vuxit. Hon skulle inte föda förrän i maj.

Barnet ligger inlindat i halsduken, hon trycker det närmare kroppen. Barnet är fortfarande nerkylt.

 

Någon kommer gående bakom henne. Anders, han är snäll, Veras kille.

- Släng den där stenen, säger han åt henne. Han tar den inte ifrån henne, som de andra gjort, hon får slänga den själv. Hon sväljer, vecklar varsamt fram stenen ur sin halsdukslinda och kastar den tillbaks till havet.

Hon har lärt sig att slänga stenar. Också de som är släta som barnrumpor.


   

image175

Patti Smith

Fast just nu är jag på världens Patti Smith-humör.

Och att Patti Smith är på väg till Skandinavien gör livet till något som är ännu härligare att leva.

Den 18 juni spelar hon i Stockholm och den 19 och 20 spelar hon i Köpenhamn - är det girigt och slösaktigt att köpa biljett till varje föreställning?
Egentligen borde jag gå i Köpenhamn - för det är ju närmast - men det är nog roligast för mig i Stockholm, om jag kan gå med någon - till exempel Susanne, och dessutom har chansen att träffa ytterligare kompisar från förr.

Patti Smith har en sida på MySpace - och där finns turnéplanen med.


Horses - med en inledande intervju:







Från hennes spelning i Stockholm 1976:

I will survive!!

Ibland kan man känna sig lite knäckt av den gråa trista vardagen.

Gloria Gaynor och jag överlever dock:




Rullskridskoflickan är ett urkomisk och fullständigt irrationellt inslag. Som om man inte varit säker på att Gloria Gaynor och musiken var goda nog för publiken.


Sen finns en annan variant, som är minst lika uppiggande: