Främlingen

                      - Och vid vilken tid skedde detta? frågar främlingen.

                      - Vid skymningstid, svarar kvinnan innan hennes man hunnit säga något.


Mannen tvekar och frågar sin kvinna hur hon kan vara så säker.


                      - Jo, det blev skumt och brasvedstickorna var slut, påminner hon.

                      - Jag bad dig gå ut och spänta några.

                      - Jaha. Ja, ja, så var det nog, instämmer mannen och förtydligar:

                      - Vid skymningstid.

                      - Ja, men vid vilken tid? När? upprepar främlingen.

                      - När det mörknar, förklarar mannen.

                      - Och när är det?

                      - Han vill nog veta lite mer exakt, säger kvinnan till sin man.


Främlingen nickar instämmande.

Mannen lutar sig fram och formar läpparna innan han väser:


                      - Mer exakt?

                      - Ja, just det. Främlingens röst har börjat spricka.

                      - Jo, viskar mannen, och fortsätter:
                      - Det var exakt när sommaren tystnade och koltrasten sjöng ensam.



image229
 

Undergång

Om du blev lika fattig som jag är,

blir tron på under uns av hopp,

att nästan värdigt leva få sitt liv

Jag vet att om ett under inte hjälper

så går jag under under vinterns gång

 

Jag ber ett bord av massiv ek

(som jag har brett en duk av damast över),

jag ber det duka sig tills morgon gryr,

med frukost utav scones och marmelad

och juice och kaffe och så havregröt


På morgonen när magen skriker: MAT!

men kroppen viskar sov, så går jag fram

till bordet utav ek, den enda spis

som dukad är, är duken av damast

 

Jag vacklar till och dukar under bord


Vi som aldrig sa Horace - skröna

En stereonovell i mono i samarbete med Herr Klokbok

"Graecia capta ferum victorem cepit"

"Det erövrade Grekland erövrade sina okultiverade erövrare" - Horatius

 

"Det erövrade Amerika erövrade inte sina okultiverade erövrare" - Guiden


 


image192
Foto: Helsingborgs dagblad, Landskronadelen.
Skrönans författare i grönt och orange.


  

Att guida en grupp amerikaner kan vara en prövning, även för den mest härdade guide, men som Horatius skulle sagt: Motgångar avslöjar snillet, medgångar döljer det.

Motgång behöver därmed inte alltid vara av ondo.

 

Efter att i trettio minuter berättat om slottets historia för en grupp rika amerikaner, om Landskrona på 1500-talet och om fejder mellan danskar och svenskar, ställer någon frågan: "Hur har slottet klarat sig så bra från bombningarna under andra världskriget?"

 

Jag ser att mannen inte hört ett ord - han har tänkt på denna fråga ända sedan han klev in på borggården.

Jag vill inte genera den stackars texasbon inför sin familj och alla hans reskamrater, som även de väntar ivrigt på att få höra lite andra-världskriget-skrönor, så jag svarar bara att:
Bomberna fälldes många mil bort, slottet tog inte alls skada.


Men mannen har ytterligare en fråga:

- När byggdes denna kopia av Landskrona citadell?

 

Här har jag alltså stått och orerat om klostret som byggdes här på 1400-talet av Erik av Pommern, unionsdrottning Margaretas adoptivson (som egentligen hette Bogislav Gryf, han var hennes systerdotterson), jag har berättat om Kristian II som lät riva klostret på 1500-talet, om grå munken som lovade att komma tillbaks och spöka (och gör det än), om när slottet började byggas av tegelstenarna från klostret, jag har berättat om byggnadskonstruktioner och dagsverken, jag har visat dem fånghålorna - och mannen tror att detta är en kopia av det ursprungliga slottet!

 

Jag hade lust att utbrista: Sapere aude! -Våga vara vis! men mannen är bara Unus multorum - En av de många.

 

Denna dumhet är tyvärr ett utmärkande drag från den region där hans rötter finns.

Jag hade kunnat håna honom, det vore ett nöje för stunden.

 

Minns med en rysning hur jag på fullt allvar påstått att Kleopatra bodde och verkade i Kairo. Påståenden av det slaget får mig att vilja byta identitet.

Så eftersom inte heller jag är felfri så  avstår jag - för i motsats till vad den gode Horatius har sagt:

 

"Om vi vore felfria skulle det inte bereda oss så mycket tillfredsställelse att fastställa andras fel."

 

så känner jag empati för denne obildade man - även jag var obildad - som barn...

 

Och det visade sig att min artighet skulle löna sig, mannens hustru kom fram till mig efteråt, log i mjugg och sa att hon visste att Sverige inte var inblandat i andra världskriget, hon hade rötter i Sverige, och nu skulle de till Vilhelm Moberg i Vacksjo (Växjö är inte så lätt att uttala för amerikaner). Hon gav mig en handtryckning, och jag fann mig stå med en ljummen enkrona i handen.


- You can keep that. Buy yourself something more up to date.

- Oh, thanks. Thank you very much. Den amerikanska damen tyckte tydligen att min mundering av 1590-års modell inte var riktigt up to date.

 

Fler sådana generösa oljemiljonärer från Texas och jag skulle bli rik inom loppet av ca 900 år -  om inte inflationen äter upp det förstås.

 

Jag tror inte att Horatius har något att invända mot att jag tog emot gåvan, inte ens om det vore en muta, för som han sa: "Gör dig rik, ärligt om du kan, annars på vad sätt som helst."
 

Riktigt ärlig har jag kanske inte varit, men ärligt talat Horatius - en sak ska du slippa: Jag komer inte citera dig inför en grupp som denna, det  vore verkligen att slänga pärlor för svin. De vet inte ens vem Quintus Horatius Flaccus var. Dessutom kallar de dig för Horace.

 

Och när jag en dag går hädan ska jag stolt kunna konstatera att jag är en av de som aldrig sa Horace.


Sten - novell

Det är tidigt, en mörk morgon i mars, snart april. Strandens sand ligger hårt packad efter nattens stormar. Huset sover, hon klär sig för en snabb strandpromenad, men vänder i dörren och hämtar en tom ryggsäck och en extra halsduk.

På väg ner mot vattnet stannar hon. Allt är olikt mot i somras, då månen lyste röd över stranden.

 

De hade gått ned till havet för att bada.

 

- Nakna förstås. Så banalt, tänker hon. Men då ville de tro att de var kära. Han och hon och bygga familj...
Hon hade hört att han var i Italien, nu.

Hon böjer sig ned för att plocka upp en sten, men den duger inte, hon slungar den åter till havet. Hon har lärt sig slänga vissa stenar, förut sparade hon alla, nu sparar hon stenar som är släta som barnrumpor och hon sparar sjödränkt ek.

 

Nattens gråa jagas av morgonens rosa. Det är kallt, men hon vill låta sig härdas av kylan. Vill bli som de, som stenarna, som sanden och som heliga bitar av svartnad ek...

 

Gråten kommer av sig själv. Tårarna lever ett eget liv.

Hon hade åkt hit ut igen. Det sa hon inte till någon. Numer kände hon sig mer ensam i andras sällskap än i sitt eget.

 

En träbit. Hon tvekar innan hon tar upp den. Synar maskhål och ådringar i det alltmer vitnande ljuset.


De borde ha vaknat, nu. Hon är inte längre ensam i huset. De hade kommit efter i alla fall, vännerna. Vännerna i klump, vänner i flock. De skulle aldrig ha kommit en och en. Det var som om de var rädda för henne, nu, sen det där hade hänt.

Allt började när han stack, eller var det tidigare? Han kom heller aldrig ensam, skulle alltid ha en vän med. Hon trodde han var bög först.
Men sen sa han allt det där med äktenskap och barn och allt som man längtar efter när man är ensam. Hon trodde honom och blev med barn. Han gapskrattade när hon sa det och hon skrattade med. Då tystnade han.
- Du skojar, va?
- Nej, jag är med barn, du sa ju att du ville...
- Hur vet du det, har du varit på någon kontroll?
- Jag har ju varit med barn tidigare, jag vet ju hur det känns. Jag har ju haft barn.
- Du kanske bara tror... Du tror för att du vill...
Han började gråta. Hon visste inte om hon kunde trösta honom.
- Ville inte du ha...
- TYST! Håll käften! Du fattar ju ingenting, skrek han och gjorde sig lös från hennes tafatta famntag.
Nej, det hade han rätt i, hon fattade ingenting.

Hon satt inne i stugan och såg honom rusa ner mot vattnet. Det var en varm augustiförmiddag och badgästerna hade börjat strömma till.

Tecknen var så tydliga: Det typiska morgonillamåendet, som gör att man måste svälja hela tiden, de spända brösten och en känsla av lugn och obalans på samma gång. Hon var gravid.

I dag är alla spår av badgäster borta, barnens kvarglömda hinkar och spadar försvunna. Hon går en bit till, tårarna torkar. Träreliken bär hon fortfarande i handen.


Han hade kommit tillbaks till stugan på kvällen, varit borta hela dagen. Han packade sin väska.
- Jag sticker till Niklas, sa han.
Hon stod med armarna längs sidorna och visste inte vad hon skulle säga.
- Jag sticker nu, sa han igen.
- Jaha, hejdå, svarade hon.
- Är du sur?


Badgästerna hade gått hem, barnens glada skratt och förtvivlade skrik hade ersatts av strandfestarnas skrålande och sjungande. Ur en gitarr pressades falska toner som ackompanjerade försvunna båtar med segel och ruff och köl och tiggarn i Luossa, var Luossa nu låg och -Jag levde lycklig här med dig och mina katter ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst...

När skrålarna kom till:
"Jag gick med hammaren beredd under min kappa..."

så tog de i ordentligt. Tydligen satt det fler tjejer där nere, än killar. Killar brukar sjunga "under kavajen". Eller så var det fler tjejer som önskade hämnd.
Men inte hon. Hon var inte arg.
- Får jag ingen kram, då? frågade han.
Hon sträckte sina armar mot honom och han tog ett steg bakåt. Sen kramades de försiktigt. Som om han varit rädd att komma åt hennes mage. Hon bad honom inte att hälsa Niklas.
- Jag lämnar mina gröna kalsonger, sa han. De är smutsiga. Du kan tvätta dem, jag kommer och hämtar dem sen.
Javisst, du kommer och hämtar dem sen.
Hon tvättade dem inte. De låg på hans kudde i deras säng.


- Apport! ropar hon och slungar träbiten så långt hon kan, fast hon egentligen velat behålla den.

Hon går sakta mot huset, känner sig hungrig. Frukost i glada vänners lag känns plötsligt lockande.

 

Det är då hon ser det. Barnet. Hon känner igen det genast. Vet att det är barnet. Hon sätter sig på den kalla, fuktiga sanden och tar barnet i famn. Det är litet, men tungt. Hon blir förvånad, men tänker; har man legat i vattnet länge blir man tung. Sjödränkt. Barnet ligger fortfarande i fosterställning, blåröd och kall. Hon tar av sig sin extra halsduk och virar den om sitt barn.

- Du får inte kyla ner dig, lille vän. Hon gråter och börjar vagga med kroppen.

- Såja, såja, mamma är ju här. Barnet måste vara hungrigt, men hon har ingen mjölk i brösten, hann inte få någon mjölk den andra gången. Hennes barn hade fötts i tredje, eller var det fjärde månaden?



 

Han hade lämnat henne, rest in till stan, hon stannade i huset. Trodde inte att han skulle komma tillbaks. Hon ville bara ha visshet.
På kudden låg spåret av honom ännu kvar. 

Det var på morgonen två månader senare det hände, nej det hade börjat redan på natten, men det var på morgonen hon hade gått ut.

Oktobermorgonen var sval. Hon gick ut för att springa, inte för att få motion, bara för att döva smärtan. Hon sprang fort. Men smärtan satt i. Det gjorde verkligen djävligt ont, hon var tvungen att sätta sig på huk flera gånger. Till slut hade hon svimmat. Vaknade i strandbrynet med ben och underliv i vattnet. Kylan hade bedövat henne. Hon kände ingenting. Hasade upp mot den torra sanden, lade sig där och lät förmiddagssolens spröda strålar ge kroppen känseln tillbaks.
Brösten hade slutat ömma, illamåendet hade gått över. När värmen återvänt till hela kroppen, handlade hon kallt, tog av sig byxorna, sköljde dem och underlivet i havet. En blodig klump, stor som ett plommon kletade fast vid hennes hand. Hon doppade handen flera gånger i vattnet innan klumpen ville släppa. Paniken var på väg, men hon lät den inte komma ifatt henne.
Hon gick hem och satte på sig en binda, slängde hans gröna kalsonger, packade, stängde huset för vintern och åkte in till stan.



 

Hennes barn hade vuxit. Hon skulle inte föda förrän i maj.

Barnet ligger inlindat i halsduken, hon trycker det närmare kroppen. Barnet är fortfarande nerkylt.

 

Någon kommer gående bakom henne. Anders, han är snäll, Veras kille.

- Släng den där stenen, säger han åt henne. Han tar den inte ifrån henne, som de andra gjort, hon får slänga den själv. Hon sväljer, vecklar varsamt fram stenen ur sin halsdukslinda och kastar den tillbaks till havet.

Hon har lärt sig att slänga stenar. Också de som är släta som barnrumpor.


   

image175

Syster Yster och Doktor Plattfot



En stereonovell i mono, sänd från två högtalare

I samarrangermang med Herr Klokbok



Doktor Plattfots mottagning måndag morgon klockan 8:05

 

- Välkommen till doktor Plattfots mottagning, det är syster Yster.

- Var har ni ont någonstans? I huvudet? Det kan vara magsår. Jo, det händer ibland när man har haft blödande magsår en längre tid att man drabbas av akut blodbrist - så kallad akut anemi - vilket kan orsaka svår huvudvärk.

- Jasså ni tror inte att ni lidit av blödande magsår - men kära ni - det kan ni inte som lekman avgöra - kom hit så ska doktor Plattfot ta en ordentlig titt på er mage. Jag sätter upp en tid för gastroskopi och rektoskopi - för säkerhets skull. Och nu är det mycket viktigt att ni inte äter eller dricker någonting överhuvudtaget de närmaste 36 timmarna.

- Varför? För att vi inte har någon tid förrän då - vi är en mycket populär klinik. Och ni måste vara tömd på mag- och tarminnehåll - sånt där kan komma upp och sprida smitta - det går inte - våra övriga patienter vill inte bli smittade med blödande magsår.

- Jodå - det smittar - har ni inte hört talas om helikopterbakterier?

- Jaja - Helicobacter pylori - men vi säger helikopterbakterier när vi talar med våra patienter för att det inte ska bli för svårt för dem att ta till sig dessa fakta.

- Hur var namnet? Eva Norling? E-v-a-N-o-r-l-i-n-g? Stämmer det?
- Jaha - då kan ni komma upp imorgon klockan 8, till mottagningen.

- Undersökningen sker imorgon kväll - men vi vill gärna ha er inne på observation under dagen, så att vi kan ta vissa prover. Det är rutiner som vi följer här på mottagningen, för patienternas bästa.

Det har hänt att folk har avlidit under en helt vanlig gastroskopiundersökning på grund av slarv med provtagningen - ja inte här - vi har våra rutiner - som eliminerar dessa olycksfall i arbetet.

Men hos mindre nogräknade mottagningar händer sådant dagligen - vår kära doktor Plattfot skulle aldrig utsätta sina patienter för sådana risker.

Vi gör en elektromagnetisk röntgen, tar 29 blodprover, byter blod, tar nya blodprover, kollar puls blodtryck och synen.

- Ja, det är viktigt att kolla synen - hos patienter med långt framskriden hjärntumör har en kraftig synrubbning kunnat skönjas.

- Använder ni glasögon? Har ni kontrollerat att ni inte har en tumör? Man kan aldrig utesluta tumör vid synrubbning.

- Så då säger vi klockan 8 i morgon bitti - välkommen.

 

-

 

Doktor Plattfots mottagning tisdag morgon klockan 8:05

 

Eva Norling sitter i en mörkröd galonsoffa i väntrummet på doktor Plattfots mottagning.

Ljuset är dämpat, det finns inga fönster. Väggarna mörkgröna.

 

En kvinna i läkarrock och lösskägg öppnar dörren till väntrummet, får syn på Eva Norling, backar hastigt ut ur rummet och stänger dörren.

 

Eva Norling ångrar att hon inte tog med egen lektyr. I tidningsstället finns en tidning utan framsida, men hon tror att det kan vara Hemmets veckotidning. Eva Norling vill inte ta i en tidning som sjuka patienter har läst.

Efter en liten stund öppnas dörren till väntrummet igen, samma kvinna tittar in, denna gång utan lösskägg, men med skäggstubb. Nu är hon klädd i en rosafärgad läkarrock.

 

- Eva Norrlund?.

- Norling.

- Hursa?

- Norling, Eva Norling.

- Jaha - då har inte vår första patient kommit än. Om ni väntar ett ögonblick så ska jag säga till doktorn att ni är här.

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken och skäggstubb går ut igen.

 

Eva Norling tycker sig känna doften av stekt bacon och känner hur det kurrar i magen. Hon har inte ätit på ett dygn, men brutit mot doktorns ordination och druckit några glas vatten. Eva Norling blir plötsligt orolig. Syns det på röntgen, att hon druckit? Tänk om hon blir hemskickad? Tänk om hon måste vänta ytterligare 36 timmar?

 

Ett skrik hörs från rummet på andra sidan dörren. Dörren öppnas och in kommer kvinnan i den rosa läkarrocken, men hon har bytt till vit läkarrock igen, hon har lösskägget på.

Hon står en stund mitt i väntrummet utan att säga något.

Plötsligt rusar hon ut.

Skrik och fnitter hörs från det intilliggande rummet.

Någon ramlar.

En röst:

- Men doktor Plattfot då... Ni borde inte... Någon kan ju höra...

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken kommer in i väntrummet - utan lösskägg, men med skäggstubb.

- Doktor Plattfot tar strax emot, jag ska säga att ni är här.

 

Eva Norling funderar på att gå, men är rädd att förlora sin tid hos doktor Plattfot, han har ett fint rykte. Alla går till doktor Plattfot, och det är inte lätt att få tid hos honom.

Inte ska Eva Norling gå bara för att han vill skoja lite med sin läkarsekreterare.

 

Eva Norling sitter kvar.

Om en stund öppnas dörren, kvinnan i den rosa läkarrocken kommer in, nu med vit läkarrock och lösskägg.

- Eva Norrlund?

- Nej, Norling, Eva Norling.

Eva Norling ångrar sig genast, man säger inte emot en läkare på det viset, tänk om han skickar hem henne nu när hon så väl behöver den här tiden. Blödande magsår och hjärntumör, det är inte att leka med. Eva Norling har slagit upp sina sjukdomar i Familjeläkarboken. Båda självundersökningarna slutade med: Uppsök genast läkare!!

Och det hade Eva Norling gjort, visserligen för en huvudvärk, som nu hade gått över. Men varken blödande magsår eller hjärntumör "går över". Eva Norling må vara lekman, men så mycket visste hon att magsår och tumör går inte över av sig själv.

Måtte doktor Plattfot ta sig an henne, trots hennes oförskämda tillrättavisning...

Eva Norling väntar med spänning.

 

- Eva Norling? Jaha, då har vi en patient som inte har dykt upp. Ni kanske kan ta hennes tid. Jag ska prata med syster Yster om saken.

Syster Yster, det måste vara hon med den rosa läkarrocken och skäggstubben tänker Eva Norling, som har rest sig upp, men åter sätter sig i den röda galonsoffan.

 

Kvinnan med lösskägget går ut ur rummet igen.

Tumult hörs från rummet intill, något välter. Det låter metalliskt, som om bestick och en metallbricka ramlar i golvet. En man fnittrar hysteriskt. Han pratar med sig själv, med två röster. Orden går inte att urskilja.

 

Om en stund kommer kvinnan med den rosa läkarrocken och skäggstubben in i väntrummet.

 

- Doktor Plattfot tar emot . - Varsågod.

 

Eva Norling reser sig upp, samlar ihop sina tillhörigheter och sin handväska och går förväntansfull mot mottagningsrummet. Kvinnan i den rosa läkarrocken ställer sig i vägen.

- Vi måste ha nersläckt på mottagningsrummet. Operationsinstrumenten är mycket känsliga för ljus, så om ni ville klä av er här ute i väntrummet...

- Jasså, jaha.

 

Eva Norling vill inte ifrågasätta doktor Plattfot igen. Hon har redan varit en besvärlig patient och kommit med en massa onödiga frågor.

När hon står naken i väntrummet och böjer sig ner för att plocka ihop sina tillhörigheter säger kvinnan i den rosa läkarrocken:

- Det där behövs inte - ni kommer inte att behöva dem igen.

- Men nån kan ju ta dem?

- Nej då, här kommer aldrig någon. Vi garanterar att våra patienter aldrig förlorar sina persedlar.

- Men de övriga patienterna...?

- Vi litar på våra patienter, det här är en mottagning med rennomé.

Eva Norling har ifrågasatt doktor Plattfot igen. Hon tystnar och tänker: Låt mig få vara kvar, skicka inte hem mig, förlåt, snälla.

 

Kvinnan i den rosa läkarrocken tittar bister på Eva Norling och släpper sedan in henne i det nersläckta mottagningsrummet.

Eva Norling trampar på en massa vassa metallföremål som ligger kringspridda på golvet i mottagningsrummet. Det gör ont, men hon säger inget. Doktor Plattfot kan ta illa upp. Hon vet inte om doktor Plattfot är inne i rummet, det är helt mörkt.

Kvinnan i den rosa läkarrocken ber Eva Norling att sätta sig ner. Eva Norling kan inte känna att det finns någon stol eller brits att sätta sig på så hon sätter sig på golvet.

Under vänstra skinkan har hon något som känns som en gaffel. Försiktigt lirkar hon undan den och hoppas att doktor Plattfot inte ska märka något, han kunde ta det som kritik.

 

Efter en stund sätter sig någon bredvid henne, Eva Norling vet inte om det är kvinnan i den rosa läkarrocken och skäggstubben eller kvinnan i lösskägg och vit läkarrock. Eva Norling är inte ens säker på om någon av dessa två är doktor Plattfot, och om den andre skulle vara syster Yster, ingen hade egentligen presenterat sig för henne.

I mörkret låter de dessutom likadant. Eva Norling funderar på om de båda kanske är släkt.

 

Personen som sitter bredvid Eva Norling i mörkret, mumlar en ramsa. Eva Norling kan inte uppfatta orden rätt. Plötsligt brister personen ut i gråt. Eva Norling vet inte om hon borde säga något. Gråtattacken blir häftigare. Eva Norling börjar frysa.

- Kan jag göra något? frågar hon. Hon undrar för sig själv om hon förolämpat personen nu.

Personen svarar först inte.

Eva Norling fryser.

 

Om en stund lugnar sig personen och säger:

- Lämna oss.

Eva Norling hejdar sin första impuls att fråga om de inte skulle operera. Det kan uppfattas som en förolämpning. Hon sitter stilla en liten stund till.

- Lämna oss! Personen har höjt rösten.

 

Eva Norling reser sig sakta upp, hon är stel i lederna och nerkyld. Långsamt hasar hon i mörkret åt det håll hon tror att väntrummet ligger. Hon håller händerna framför sig, stöter till en bricka som far i golvet, nya metallföremål skramlar runt. Hon får något vasst i foten. Eva Norling vågar inte säga aj.

 

Nu är hon framme vid en dörr. Eva Norling trycker ner dörrhandtaget, väntrummets belysning strömmar emot henne, hon vänder sig om, ser en hastig skymt av den gråtande människan innan hon stänger dörren efter sig.

 

Eva klär långsamt på sig.

- Jag ringer hit imorgon och ser om jag kan få en ny tid, tänker hon och går.

  

Patrik bor inte här längre - novell

 

..."men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar", sjunger jag och dansar i köket. Jag ramlar, det gör ont. Ingen hör att jag gråter. Mamma är och jobbar, Andreas är hos farmor och farfar. Pappa Bosse har flyttat till dom nu, till farmor och farfar. Inte ens Patrik hör mig för han har flyttat till Dalarö eller Upplands Väsby. I alla fall långt bort och slutat skolan och vi kommer aldrig mera träffas. Vi kan inte skriva till varandra eller ringa heller, för Ewa vill inte att Patrik ska leka med mej.

 

Jag står vid köksfönstret och tittar på vårat träd, där vi hade kojan. Det blir imma på glasrutan och jag skriver "PATRIK". Sen tar jag ett block och skriver ändå till Patrik, skrivstil. Skrivstil blir det om man skriver så fort att det inte går att läsa. Det är bra, för då kan inte Ewa läsa. Hon kanske skulle kasta brevet. Ewa är arg, hon är arg på mej också, har Patrik sagt, för mamma har lånat något av dom som hon inte lämnat tillbaks.

 

Jag frågade Patrik, innan de flyttade, men han visste inte vad det kunde vara.

 

- Det är nog ett verktyg, sa han.

Vi letade bland hammare och sågar och Patrik tog in dom till sej, men det var inte något av det vi hittat. Ewa ville inte säga vad det var och mamma verkade inte komma ihåg.

 

Ewa kanske är sjuk. Det var en annan av mammas väninnor, förut. Hon hälsade inte när vi mötte henne på stan och Ewa sa inte heller hej när man träffade henne på gården.

  

                      Till Patrik skriver jag om kattungarna:


 

"Dom är nästan så stora att vi kan sälja dom snart, men en ska vi behålla - Stella, hon som är vit på bröstet, kommer du ihåg henne? Gråsten och Brunben ska vi sälja. Pappa Bosse var här och hälsade på för några dagar sedan. Vi ska gå på bio, bara han och jag. Inte Andreas, han är för liten. Djungelboken ska vi se. Det är en film fast den heter bok, konstigt, va? Det är djur med och tigrar. Har du sett den? Dina tigrar är kanske med? Tog du med dom när du flyttade?

 

Våran hemliga telefon fungerar inte längre. Dom som ska flytta in där hos dej har inga barn. Finns det barn där du bor nu? Jag har hittat lite leksaker som är dina. Om du kommer hit kan du få dom. Jag ska gömma dom så inte Andreas tar sönder dom. Vi kanske ska flytta också. Hoppas det finns barn där. Jag har aldrig flyttat. Var det kul?

 

Donna är död. Hon blev överkörd av en bil som smet, fast dom inte får köra här. Är Lajka död? Hoppas inte det. Jag har gråtit jättemycket redan. Ha koppel på henne. Jämt.

 

Nu måste jag sluta för mamma kom hem."

Mamma blir ganska arg för att jag skrivit i hennes block. Hon säger kludda, men jag säger till henne att det är skrivstil.

Hon förstår nog inte att jag har skrivit ett viktigt brev. Vart ska jag skicka det? Inte ens mamma vet var dom bor. Det räcker kanske med:

 

                      TILL PATRIK

                      SOM BOR PÅ DALARÖ ELLER UPPLANDS VÄSBY

    

                    Hej, Patrik!

 

Nu måste jag skriva igen, för vi har flyttat och du ska inte skriva till våran gamla adress. Fick du mitt brev?

Vi har spoltoalett i vårat nya hus och element och badkar och diskbänk med vatten och avlopp. Till och med varmt vatten har vi. Har ni spoltoalett där ni bor nu?

Men jag drömmer varje natt att jag bor hemma igen och du är där. Drömmer du också det?

Du kan få sova hos oss. Vi har en jättebra pulkabacke och jag har fått ett marsvin. Vi åker med svart plastsäckar i backen. Det går så fort att man nästan får ont i magen.

Andreas och jag leker med några som bor här och som heter Tony och Annika. Det passar ganska bra, för en som heter Tove trodde att jag var Pippi Långstrump. Och Tony låter ju som Tommy.

 

Andreas och jag åkte med mamma till Köpenhamn och vi tältade där och träffade min pappa. Han heter Marc och ser ut som en i Mosebacke monarki. Har du träffat din pappa?

 

Vad bra att jag hittade din adress i telefonkatalogen. Vad heter din pappa? Kommer du ihåg när vi bråkade om vems pappa som bodde längst bort. Vad ledsen jag blev när dom vuxna sa att Paris låg längre bort än Köpenhamn.

 

Mamma har sagt vad hon lånade. Men hon har lämnat tillbaks det. Det var Ove. Han hjälpte henne att kasta ut ett fyllo som kommit hem till oss. Det var därför jag fick sova över hos dej en gång. Andreas pappa Bosse hade flyttat från oss och Andreas var hos farmor och farfar som vanligt. Mamma var ledsen och Ove tröstade henne. Det var därför Ewa var arg.

 

Nu måste jag sluta. Dom ropar på mej, Tony och Annika och allihop.


Hej då från Sofi





image167

















Patrik - novell

Patrik får gå själv till lekis, för min näsa är full av snor. När jag blir bra ska vi gå tillsammans igen, fast ibland går jag till Tant Evy innan, men det var längesen, hon vill kramas och luktar puder.

 

På lekis ska man säga sin adress innan man får gå och leka. Jag gråter nästan då, våran gata har inget namn, vi bor inte ens i ett kvarter, men vi har fått ett postnummer som är viktigt att komma ihåg. Patrik och jag hjälper varann att säga adressen.
Ibland ska man säga sitt namn istället, det är värre, Patrik kan inte hjälpa mig då och jag har så många namn och jag vet inte om Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter är bland dom.


Jag försöker få av täcket, men mamma stoppar om mig igen. Hon lovar att öppna ett fönster när hon märker att jag svettas. Pappa tar en sval, fuktig handduk och torkar min panna, innan han går till jobbet. Lilla Gumman ska vara en stund hos mej, medan mamma går till Konsum och handlar med Andreas.

Jag sitter nästan upp i kökssoffan, Lilla Gumman säger att man andas bättre då, när man har många kuddar. Hon bjuder på varm svartvinbärssaft som hon själv gjort, men inte kan dricka. Lilla Gumman har sockersjuka.


På kvällen är Ewa inne hos oss men utan Patrik, han ropar från deras sovrum genom väggen att jag kan få låna hans cykel när jag blir frisk. De vuxna dricker te och jag får också en kopp. Mamma lägger i en klick honung och häller mycket mjölk i. Men koppen är så tung, jag orkar inte dricka själv, pappa matar mej. Andreas försöker klättra upp i hans knä, men pappa knuffar bort honom. Då börjar Andreas gnälla. Jävla unge, bara jag blir frisk ska jag slå ihjäl dig.




Patrik och jag cyklar. Andreas står och skriker, han ska ha min cykel, fast han är för liten. Patrik och jag cyklar över honom, men jag ångra mej och springer tillbaks. Andreas har gått av i två delar. Farfar hämtar verktygslådan och när Andreas är lagad, tar farmor in honom till sitt kök och ger honom godis och leksaker för att han ska säga dumma saker om mej och mamma.
                 

Jag vaknar, men drömmen finns kvar. Alla leksakerna är hans och skidorna som han fått av farmor och farfar. Andreas är den enda i familjen som är tjock.

 

Pappa säger inget, han är nästan alltid tyst, men när det är fredag är han glad och visar alla sina trix. Mamma skrattar med en rynka mellan ögonbrynen, jag vet vad rynkan betyder, att han köper sprit när vi inte har någon mat, men jag känner mej inte så hungrig och pappa köpte faktiskt en brödrost en gång.

 

Nu är det fjärde dagen som jag har feber, mamma blandar Bamyl och sylt, det smakar inte så illa. Hon frågar om jag klarar mej själv idag, ifall Andreas åker till farmor och farfar. Pappa skriver upp telefonnummer som jag kan ringa om det behövs och så ger han mej en bok med tapetprover som man kan rita på.


Jag börjar min ensamma dag med att ringa Tant Evy, det är Ragnar som svarar, han säger att MonaLisa dött. Hon var sjuk och hade fått svårt att gå, men Tant Evy hade redan varit och tittat på en ny hund som är mindre. Ragnar skrattar och säger att Tant Evy tror att hunden heter Kanmanskita.
- Men vad heter den, då?
- Kamensita.
- Det är inget fint namn.
- Nej, men Kanmanskita kan den väl inte heta?
Tant Evy fnissar och skrålar i bakgrunden:- Kan man skita, så kan man.
Hon har väl haft sina väninnor där och druckit portvin.


Patriks röst hörs utanför, jag säger hejdå till Ragnar och öppnar fönstret.

- Kom in! ropar jag till Patrik.
- Får inte. 
- Vi kan rita.
- Mamma säger att jag kan bli smittad.
- Du ritar ute och jag ritar inne, så gör vi flygplan och skickar till varandra.
- Hur gör man dom?
Jag säger åt honom att vänta och springer iväg till tapetboken, men tapeterna är för tröga att vika.
- Patrik, lägg en bunt papper utanför vår dörr och sen går du ut och ställer dej framför fönstret igen.

- Åkej.

Men Ewa kom hem nu och hon säger att Patrik inte får leka med mej för att jag är sjuk.
Jag ritar monster och häxor, när telefonen ringer, det är Patrik.
- Sätt på radion, Sofi.



image165



Jag gör det och väntar på att ögat ska bli grönt, den är varm då. Vi har ingen antenn, utan en sladd som man ska hålla i, medan man vrider på rattarna. Jag vet vart man ska vrida, mamma har ritat med spritpenna på stationerna.

 Patrik piper i luren:
- Hör du Grodan Boll?
- Nej, bara en massa rymdisar.
- Hör du nu?
Patrik håller luren mot sin radio, men det bånglar så. Sen säger Ewa att han inte får ringa mer.
- Sofi?
- Ja?
- Vi tar vår hemliga telefon.
- Nej, jag måste åka till rymden nu.
- Åkej, vi ses hos Marsipanerna.

- Hejdå.


Radion biipar och surrar.

Kosmonaut Sofi kör med ljusets hastighet. Först några varv runt solen, så hon blir frisk, sen mot Mars. Där står redan en raket.


- Hej Patrik, har du inte Lajka med?
- Nej, hon är hemma hos sina valpar. Tigrarna är här.
- Dom är farliga.
- Nej, för egentligen är dom pandor.  

Pappa kommer hem och sätter på TV:n.

- Sofi, stäng av det där oljudet.

image164


Det är pausbild och pappa vill inte bli störd. Han muttrar att rutan är smutsig och börjar putsa den. 

Nu är det onsdag och jag har tröttnat på att vara sjuk, så idag ska jag gå till lekis. Jag knackar på hos Patrik, men Ewa säger att han är sjuk. Jag går till Lilla Gumman och ber henne bjuda Patrik på varm saft. Sen springer jag till lekis.   

Planeter och raketer - novell

- Vi gör rymdstationer och laboratorier, svarar jag pojken som heter Emil. Emil är klädd i ljusblå bomullsskjorta, murarmodell. Han är inte särskilt lång, ganska mager.

- Vad är det för skittråkigt? säger Emil.

Emils mamma böjer sej ner över sin pojke och tar honom i örat och viskar i falsett:

 - Så ska man väl inte säga?

 - Det är skittråkigt, svarar Emil. Han stirrar i golvet när han pratar och vrider sig runt för att komma ur sin mammas grepp. Han lyckas och sätter sig på golvet.

Jag plockar ner ett av laboratorierna från fönsterkarmen, det är inrymt i en skokartong. Sen sätter jag mig bredvid Emil på golvet.

- Titta, säger jag till honom. - Du kan titta in genom det lilla fönstret här.

- Fult, säger Emil. - Och tråkigt, fortsätter han, men vill inte släppa demonstrationsexemplaret av skokartongslaboratoriet.

- Usch vad elak du är, säger hans mamma.

Emil reser sig upp och går runt i rummet med lådan för ansiktet och säger:
- Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

 

Jag förmår Emils mamma att gå och ta en fika i caféet och när hon gått frågar jag Emil vad det är som är så tråkigt.

- Man kan inte gå in där.

Emil släpper för ett ögonblick kontakten med laboratoriet och ser mig i ögonen. Jag har noterat att han har en nyckelringsdjur hängande från en hälla i jeansen. Det är en liten grodliknande figur, så jag säger:
- Men grodan kan gå in där.

Emil svarar att det inte är någon groda och häktar av den från jeanshällan.

- Vad är det då?

- Det är Emil, svarar Emil och stoppar in den lille Emil genom lådans runda fönster.

Lille Emil börjar prövande trycka på instrumentbrädans knappar och dra i spakar. Han finner sig snart tillrätta, startar motorn och ger sig iväg. Skokartongen lyfter. Papper och pennor, tejp och saxar, allt virvlar runt i rummet. Emil skrattar. Han ska göra ett laboratorium.

image162

Om vådan av nära vänner - novell

 Anita lånade gärna sönder mina skor och mina klänningar och det hände att hon lånade mina pojkvänner. Hennes smak var alltför lik min för att jag skulle få ha någonting i fred. 

"Du är min allra bästa väninna" sa Anita. "Min allra, allra bästa.

Det var vad Anita sa.
 
Tantklänningen jag köpte på Frälsningsarmén försvann med Anita samma dag som jag köpt den, hon kom tillbaks nästa dag klädd i byxor och tröja. Klänningen hade hon glömt hos en kille som hon inte mindes namnet på. 

Jag var trött på att låna ut mina kläder och trött på att dela pojkvänner med henne. Hade i smyg iakttagit en liten mörk kille som hette Simon. Han verkade inte vara hennes typ.
Hon gillade långa kraftiga grabbar. Märkte att Simon börjat spana på mig. Tänkte att detta måste skötas snyggt. Anita får inget veta. Något hade hon visst noterat i alla fall, för hon sa spydigt att: "Kolla vilken fuling som står där" och så pekade hon bort mot Simon. En tiopoängare, tänkte jag. Honom måste jag ha, hon gillar honom inte, jag får ha honom ifred!
Simon och jag inledde en hemlig relation, han hade också någon att smyga för - sin fru.
Jag fick noggranna instruktioner om hur jag skulle göra om jag ringde honom och hon svarade.   
             
Han sa att han inte älskade henne (har vi hört den förr?) men var beroende av henne, eftersom han inte hade arbete och hon var ganska förmögen. Hennes pappa ägde ett företag inom livsmedelsbranschen. 
Det var vår, men sommaren närmade sig och jag skulle åka med min mamma och lillebror till Gotland, där vi hyrde hus. Vi hade ingen telefon (och detta var innan mobiltelefonernas tid), men det fanns en telefonkiosk i byn.
 
Jag ringde Anita och hon berättade att hon hoppat i säng med Simon, fast hon inte velat det.
Hur kunde hon veta att han och jag..? Jag pratade på och tänkte att nu har hon pratat för sista gången med "sin allra, allra bästa väninna".                
När jag lagt på ringde jag genast Simon, ett BA-samtal, det vill säga, ett som betalas av abonnenten. Jag var sockersöt och klistrig och låtsades som ingenting. Han frågade om det inte var för dyrt för mig att ringa från en automat. Han hade inte begripit att det var han, eller snarare hans fru, som stod för notan! En nota som noggrant kommer att specificeras på deras räkning. 

"Hämnd", tänkte jag och doften av svavel spreds snabbt i den lilla telefonkiosken, medan djävulshornen och bockfötterna växte ut på mig. Jag talade länge och väl och sa att jag längtade efter honom och att vad gör väl en telefonkostnad, när man talar med den man älskar. "Det är du värd, Simon."
Efter två timmar var mitt förråd av falsk vänlighet slut och jag tvingades acceptera att samtalet nått sin ände.               
Jag nämnde aldrig med ett ord, vad jag visste om honom och Anita, men detta var sista gången jag talade med Simon.
Han ringde mig inte när jag kom hem till Stockholm, men ryktet nådde mig att hans hustru begärt skilsmässa.  

Och Anita, då?
Jag har hört att hon gift sig med en äldre man. Han hade barn i hennes ålder. De fick några lyckliga år, innan han lämnade henne för en yngre förmåga.

image153
Telefonkiosk från Östersund