Lindströms jävla kärring

image221

Fler bilder av Hans Lindström här.

Alfa, beta, gamma...

Ett inlägg som svar på Herr Klokbok och en artikel i DN om Johan.

image134



 Tänker mycket på min egen barndom och det som Jonas Gardell skrev i "En komikers uppväxt" om hierarkin i klassen. 

Som jag minns det i min klass - och jag tror Gardell skrev något liknande - så var det inte alfahannarna och alfahonorna som var det största hotet mot den som var mobbad - de kände sig inte hotade av klassens tunnisar - men de näst sämsta och alla som låg på stegen mellan alfahannen och hackkycklingen.

Dvs. de som hade en position att försvara, de som hade något viktigt att förlora - om de inte hackade neråt och slickade uppåt.
De rädda jävlarna - de var de som var de farliga.                                

Och så var det även i min klass - de som låg i topp behövde aldrig mobba - de fick aldrig bannor av lärarna - de var klassens "överklass".
Men "medelklassen" och framför allt "arbetarklassen" trampade utav bara helvete för att inte hamna under ännu fler i hierarkin. 


Jag kom ny till klassen i fyran och jag var så fel som en unge kunde vara. Jag hade enligt dem inget existensberättigande - och det värsta var att jag gjorde ingenting för att ens försöka passa in i deras norm.


Allt jag sa och allt jag gjorde var fel -  så varför bry sig? Jag föraktade dem och jag ville inte vara med och leka på rasterna. 


Ett tag i sexan hade jag försökt hänga med, jag hade köpt Gul&Blå- jeans och Puss&Kram-jeans, något som hade lovat framgång och uppskattning hos andra. Men jag kunde ju snabbt genomskåda detta.


Att försöka passa in, var värre än att inte försöka. Jag visade svaghet. Jag visade att jag gärna ville bli älskad.


I sjuan gjorde jag helt om. Jag köpte allt jag kunde komma över på Myrorna, och då var det inte populärt att gå i begagnade kläder, men jag gick ömsom i tantkläder, ömsom i någon slags egen jeansstil.


Bytte klass, därför att vi fått en lärare som tafsade på tjejerna, att han skulle avskedas kom aldrig på tal.
I min nya klass fick jag genast några vänner, men jag noterade att en ovanligt ful tjej blev fruktansvärt mobbad - även av mina nya vänner.
Jag försvarade henne, men fick veta att jag skulle låta bli, annars skulle jag också bli mobbad. Jag försvarade henne ändå. Vilket med tanke på att jag faktiskt hade fått ett pinnhål i hierarkin att försvara, var fel. Jag borde mobbat henne också. Eller låtsats som jag inget såg.

Men jag försvarade henne och skällde även ut mina nyfunna vänner - som jag trots allt tyckte om och inte ville förlora. Tänkte att: Jaha, så var det men den vänskapen, tillbaks till ensamheten och mina böcker igen då.

Men jag steg i aktning! Vilket förvånade mig oerhört.

Jag blev en alfahona, bara genom att följa min inre röst.

 

Detta är den märkligaste metamorfos jag åskådat på nära håll - och det var jag som var förvandlingen. Från larv till fjäril på mycket kort tid.




 

Jag tror att om Johan - i tidningsartikeln också hade följt sin inre röst - om han hade haft modet att våga - att räta på sin rygg - i den kropp han hade - och vågat se sina klasskamrater i ögonen och lugnt svarat att: "nu får det vara nog" - så hade han aldrig hamnat i anabola-träsket.

Visserligen är detta inget en människa klarar helt själv på egen hand - man måste ha ett starkt stöd hemifrån - ett stöd som ska ha funnits i många år. Kanske också stöd i skolan - jag hade inte det - men det hade varit enklare för mig om det hade funnits stöd där också.

 

Nu låter det som om jag anklagar den som blir utsatt - det gör jag inte. Men jag menar att vi alla har ett ansvar.
Vad gör vi av vår olycka? Går vi ut och gör andra olyckliga? Mobbar vi de som är svagare än oss?

Eller skiter vi i våra förtryckare och håller våra olyckskamrater under armarna - håller vi ihop och struntar i den skränande hopen av asgamar?

 

Ska vi verkligen låta ett gäng meningslösa förtryckare förstöra hela vårt liv?

 

Han blev narkoman, förstörde sin kropp och misshandlade sin flickvän på grund av att klasskamraterna mobbat honom. Skulle han låta mobbarna gå så långt?

 

Någon gång måste vi försöka lägga vår olyckliga historia till handlingarna. Vi måste försöka se vårt eget ansvar för våra liv och inte alltid skylla på samhället, föräldrarna och de dumma klasskamraterna.

Hur detta ska gå till - det har jag ingen monopollösning på.

 

Men vi är trots allt några som klarat det. Som har gått vidare utan större men, och som inte låter sorgen kanaliseras i nytt förtryck.